På grund av den pågående pandemin ställdes inspelningen av den sjätte säsongen av tv-serien Line of Duty tillfälligt in. Under senare tid har jag istället fördjupat mig i de fem första säsongerna, som producerades av BBC mellan 2012 och 2018. Serien finns fortfarande tillgänglig på streamingtjänster som C-More och Com Hem. Med dagens sofistikerade tekniker har man ett veritabelt filmarkiv i den egna apparaten.

Line of Duty är skapad av den brittiska läkaren och före detta flygvapenofficeren Jed Mercurio och kretsar kring några poliser som tjänstgör vid AC-12, en antikorruptionsenhet inom polisen i en icke bestämd, brittisk stad. De brott som utreds handlar i samtliga fall om poliskorruption, även om annan brottslighet av nödvändighet också blir involverad. Det rör sig om poliser som tagit mutor, medverkat till mord, samarbetat med kriminella gäng eller fabricerat bevis.

Hur pass realistiskt detta är kan jag inte bedöma, men serien skildrar med stor trovärdighet hur lätt det är att gå över gränsen för att tjäna lite extra, skada en fiende eller göra sig av med personer med besvärande vetskap om någons eventuella brottslighet. Faktum är att man efter att ha sett Line of Duty närmast förvånar sig över att poliskorruption är så pass ovanlig som den är i länder som Sverige eller Storbritannien.

Tre utredare står i centrum. Det handlar om kommissarie Kate Fleming, spelad av Vicky McClure, som under seriens gång befordras från att ha börjat som kriminalassistent. Hennes partner – i jobbet, inte civilt – är kriminalinspektör Steve Arnott, spelad av Martin Compston. Inledningsvis är Arnott överordnad Fleming, men när hon blir kommissarie i senaste säsongen blir det tvärtom. Med ett för Line of Duty typiskt konstnärligt grepp får vi själva dra slutsatser kring varför detta sker. Kanske är det för att hon är en mycket skicklig polis, kanske är det för att korrigera avdelningens svaga jämställdhetsstatistik.

Vad gäller arnott, också han en briljant detektiv, beror hans avsaknad av befordran förmodligen på hans tendens att ofta överskrida gränsen för det acceptabla, framför­allt hans sexuella relationer med misstänkta, kolleger och vittnen. Eller har han verkligen det? Ibland vet vi som tittare inte, ibland står ord mot ord.

Arnotts och McClures närmaste överordnade, avdelningens chef, är kommissarie (Detective Chief Superintendent) Ted Hastings, spelad av Adrian Dunbar. När Hastings presenterar sig tillägger han ofta ”like the battle” för att hans nord­irländska dialekt inte skall förvirra. Hastings är en variant av den polisman som Michael Tapper utkristalliserat i sin stora studie av polisskildringar på film, Snuten i skymningslandet (2011). Han har personliga problem, frun söker skilsmässa och han har förlorat stora summor när han försökt investera sina och hustruns sparpengar i ett kraschat irländskt byggnadsprojekt. Men till skillnad från sina svenska kolleger uppvisar Hastings ingen särskild bitterhet över välfärdsstatens nedmontering eller oro över den ständigt ökande gängkriminaliteten. Han är omutlig i sitt uppdrag: att sätta dit poliser som begått brott.

Det estetiska grepp som gradvis kommit att prägla Line of Duty är iscensättningen av polisförhöret; det är här som serien utvecklar en särdeles subtil form av tv-­teater. De allra bästa förhörsscenerna finns i den femte säsongen, när kommissarie Hastings själv ställs under luppen. Här handlar det huvudsakligen om en polisinspektör Corbett, skickligt gestaltad av Steven Graham, som opererar under cover i ett kriminellt gäng. Corbett blir alltmer involverad i mord, knarkaffärer och rån, och till slut så impliceras Hastings själv efter några oöverlagda ingrepp.

Jag vågar påstå att jag aldrig tidigare har sett en så konstnärligt raffinerad polisberättelse som Line of Duty. Inte för sin samhällsanalys eller sin rafflande mördarjakt, utan för sin stramt teatrala representation av polisförhörets allra djupaste metafysik. Det är ungefär som ett schackparti. Om ni inte sett den, den har ju tidigare visats också på svensk television, gör det snarast. Första säsongen är lite trevande, men sedan finner den sin utsökta form.