I Umberto Ecos medeltidsroman Rosens namn (1980, på svenska 1983) ber franciskanermunken William från Baskerville den benediktinske novisen Adso att frukta ”den som är beredd att dö för sanningen”. Strax därpå tillägger han: ”ty vanligen drager de många med sig i döden, ofta före sig själva, stundom i sitt ställe”.

Denna replik återbrukas nästan ordagrant i den ambitiösa dramatisering av Ecos roman som nyligen visades i SVT och alltjämt ligger kvar på SVT Play. Här har dock repliken fått en annan syftning. I boken är udden riktad mot den blinde benediktinermunken Jorge från Burgos, en fanatisk representant för den fundamentalistiska katolicism som Eco avskydde. Men i tv-serien vänder sig William istället mot ”dolcinianerna”, en upprorisk utbrytarsekt med rötter i franciskanerorden.

Denna förändring ligger dock i linje med författarens intentioner. Rosens namn griper över mycket, men den viktigaste tråden är ändå kritiken av den intoleranta fundamentalism som var drivkraften bakom dolcinianernas våldsamma framfart. I Ecos tappning blir de fanatiska dolcinianerna en symbol för den vänsterextremistiska kampgruppen Lotta Continua (”ständig kamp”) som på 1970-talet troddes ha utfört ett stort antal spektakulära terrordåd. Samtidigt symboliserar dominikanerorden efterkrigstidens kristdemokrater och franciskanerna den demokratiska vänstern, som vid denna tid representerades av socialdemokraterna och eurokommunisterna.

Rosens namn är alltså delvis en politisk allegori, men också en regelrätt historieroman. Den är fullt jämförbar med Walter Scotts Ivanhoe (1820) eller dess italienska motsvarighet, Alessandro Manzonis De trolovade (1827), en berättelse om 1600-talet som Eco analyserat i en föreläsning som finns tillgänglig på nätet. Liksom Scott och Manzoni har Eco lagt ner stor omsorg på att få den historiska miljön så korrekt som möjligt. Det gäller inte minst den filosofihistoriska bakgrunden till den konflikt mellan den världsliga makten och påven som dominerade det politiska skeen­det under den tid då romanen utspelas, alltså året 1327 och de kringliggande decennierna. Ecos initierade skildring av dolcinianerna påminner oss om att denne uppburne expert på den samtida populärkulturen faktiskt inledde sin karriär som medeltidsforskare.

När handlingen i Rosens namn tar sin början har William från Baskerville åtagit sig ett vanskligt uppdrag. Inspirerad av i första hand sin namne filosofen William från Ockham (1287–1347) har han accepterat att bli diplomatisk talesman för påvens främste motståndare, den blivande kejsaren Ludvig av Bayern (1282–1347).

Ockham hade 1323 kallats till det påvliga hovet i Avignon för att där svara på en anklagelse för kätteri. Medan han inväntade sin dom blev han engagerad i en konflikt som tvingade honom att ta ställning för den franciskanska oppositionen mot påven. Franciskanernas ledare, ordens­generalen Mikael från Cesena, hade dragits in i ett gräl med påven angående frågan om den apostoliska fattigdomen. Mikael­ tog därmed strid för det franciskans­ka fattigdomsidealet och Ockham följde sin chefs exempel. Resultatet blev att de i maj 1328 flydde från Avignon till den nykrönte kejsar Ludvig som just då uppehöll sig i Italien. I dennes bayerska huvudstad München kom Ockham sedan att tillbringa största delen av sitt återstående liv.

Till kejsarens skyddslingar hörde också Marsilius från Padua, vars främsta verk Defensor pacis (”fredens försvarare”) publicerades 1324. Den antipåvliga tendensen i denna bok gjorde författaren till en mycket kontroversiell person och för att rädda sitt liv tog även han liksom Ockham sin tillflykt till Bayern, där han blev han kejsarens rådgivare. Det är på detta som William från Baskerville syftar då han till sin vän Ubertino från Casale säger att han har ”lärt känna Marsilio, jag tilltalades av hans idéer om imperiet, om folket, om en ny lag för jordens riken och på så sätt kom jag slutligen till den grupp av våra medbröder som är rådgivare åt kejsaren.”

Rosens namn griper över mycket, men den viktigaste tråden är ändå kritiken av den intoleranta fundamentalism som var drivkraften bakom dolcinianernas våldsamma framfart.

William tar här fasta på det mest kontroversiella inslaget i Defensor pacis, pläderingen för ett genuint folkstyre. I sin bok hävdade Marsilius att all makt bör komma från folket. Med det menade han att både kejsaren och påven måste regera med folkligt samtycke. Därmed tog han också ställning för den konciliaristiska riktning inom den romerska kyrkan som ville överföra påvens makt till kyrkomötena.

Inflytandet från ockham visar sig också när William från Baskerville – som en me­deltida Sherlock Holmes – får i uppdrag att undersöka bakgrunden till en serie lönnmord på några av klostrets munkar, bland dem den unge bokmålaren Adelmo. För att komma fram till sanningen använder han sig av den metodregel som brukar kallas ”Ockhams rakkniv”. Den innebär att man ska skära bort alla onödiga antaganden och undvika att belamra verkligheten med fler entiteter än dem man behöver för att förklara fenomenen.

I sitt sökande efter gåtans lösning gör William en rad farliga upptäckter. Dit hör att två av munkarna i sin ungdom har varit medlemmar av den förut nämnda sekt – dolcinianerna – som fått sitt namn efter den norditalienske prästen och reformatorn Fra Dolcino (1250–1307).

Dolcino ledde ett småskaligt uppror mot den besuttna godsägarklassen och katolska kyrkan i Novara i norra Italien. Inspirerad av den helige Franciskus radikala fattigdomsideal och Gioacchino da Fiores drömmar om ett ”Andens” rike ledde han en underavdelning av de radikala apostlabröderna, som i första hand vände sig till de fattiga bönderna.

Fra Dolcino verkar till en början ha haft de bästa avsikter, men hans anhängare spårade ur och begick en lång rad terroristiska attentat som kostade många människor livet. Det är dessa övergrepp som William från Baskerville syftar på, då han på novisen Adsos fråga om vem Dolcino var svarar: ”En man som drömde om en bättre värld men gjorde den sämre.” Detta omdöme underförstås också gälla om en av Fra Dolcinos sentida motsvarigheter, den terroriststämplade student­aktivisten Adriano Sofri som ofta nämndes i Umberto Ecos tidningsartiklar.

Sofri blev i slutet av 1960-talet ledare för den förut nämnda kamporganisation vid namn Lotta Continua, som antogs ha begått ett stort antal terroristattentat. Under 70-talet försökte Sofri dock göra organisationen mindre militant, vilket ledde till att många av de tidiga medlemmarna övergick till mer aktivistiska rörelser. Detta hindrade inte att Sofri blev anklagad för att 1972 ha mördat polichefen Luigi Calabresi. År 1997 dömdes han till 22 års fängelse. Domen ledde dock till omfattande protester från författare, forskare, jurister, kyrkomän och artister. En av dem som protesterade var Umberto Eco, som krävde att Sofri skulle frisläppas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den som till äventyrs vill läsa mer om Adriano Sofri kan med fördel välja en annan roman, Elena Ferrantes Hennes nya namn från 2012. Här står den unge Sofri som förebild för berättarens sympatiske pojkvän, den radikale överklassynglingen Franco Mari, som överger sina klassiska studier vid elitskolan Scuola Normale Superiore i Pisa för att istället ägna sig åt den politiska kampen.

Dolcino mötte ett än värre öde än Adria­no Sofri. Som framgår av Rosens namn blev han tillfångatagen och avrättad. Enligt vissa källor blev han bränd på bål vilket var den vanliga behandlingen av kättare som ställdes inför inkvisitionen; enligt andra uppgifter ska han ha blivit kastrerad och sliten i stycken med glödande tänger.

Av detta kunde man kanske dra slutsatsen att Rosens namn är en alltigenom dyster bok. Men bakom allvaret döljer sig inte sällan en försonande humor, låt vara att den ofta är maskerad på ett sätt som för tankarna till vad den unge novisen Adso säger om sin läromästare William: ”Jag förstod aldrig när han tog sig för att skämta. I mina hemtrakter, när man skämtar, så säger man en sak och sedan bryter man ut i bullrande skrattsalvor så att alla får vara med i skämtet. William däremot skrattade bara när han sade allvarliga saker och förhöll sig ytterligt allvarlig när han antagligen skämtade.”

Humorn är dock en sida av romanen Rosens namn som inte är särskilt väl tillvaratagen i den för övrigt mycket välgjorda tv-serien. På det sättet skiljer den sig från den filmversion som gjordes 1986, med Sean Connery i huvudrollen. Där fattas å andra sidan ganska mycket av den politiska och filosofiska diskussion som utgör romanens ryggrad.