Antaganden om extrema utfall har lett till en undantagstillståndsmentalitet, där våldsamma metoder och inskränkningar i demokratin framställs som moraliskt berättigade och där många människor känner ångest inför vad som uppfattas som en oundviklig global kollaps. Därför är det i högsta grad befogat att kritiskt granska klimataktivismens verklighetsbeskrivning.

Klimataktivism är nära förbunden med ångest – aktivismen både genererar ångest och gör anspråk på att lindra den. Året efter att ”Skolstrejk för klimatet” drogs igång, noterades att hållbarhetsforskaren Jem Bendells text ”Deep Adaptation. A Map for Navigating Climate Tragedy” laddats ned av en kvarts miljon läsare, varav många hade drabbats av klimatångest (Expressen 9/3 2019). ”Vi behöver alla tala om och hjälpa varandra att bearbeta känslor och tankar som uppstår om man förstår att en samhällskollaps snart är antingen sannolik, oundviklig eller pågående”, sade Bendell. Två år senare visade en världsomspännande undersökning av 10 000 unga i åldern 16–25 år att tre fjärdedelar fruktade framtiden och att nära hälften var så oroliga att det påverkade deras dagliga liv negativt (Lancet Planet Health 2021).

För de drabbade finns foldern Första hjälpen vid klimatoro från ett aktivistiskt nätverk med namnet #psychologistsforfuture, i vilken det står: ”När en [sic] förstått hur illa det är ställt med planeten väcks ofta starka och jobbiga känslor. Det kan vara ångest, panik, oro, hopplöshet, meningslöshet och nedstämdhet. Att känna så är helt normalt och rimligt.” Rekommendationen är att umgås med andra som delar denna ”förståelse och oro för klimatkrisen” samt att agera ihop. Första hjälpen tycks därmed gå ut på att underblåsa klimatångest och normalisera en panikreaktion istället för att dämpa den.

”Rekommendationen är att umgås med andra som delar denna ”förståelse och oro för klimatkrisen” samt att agera ihop.”

Ångesten kan också kanaliseras i antidemokratisk riktning. Filosofen Torbjörn Tännsjö ser klimatnödläget som så överväldigande att demokratin kan läggas i malpåse till förmån för en ”upplyst global despoti” (DN 28/11 2018). Humanekologen Andreas Malm förespråkar i sin bok How to Blow Up a Pipeline (2021) ”ekologisk krigskommunism” genom ”intelligent sabotage” mot klimatskadliga anläggningar. En amerikansk tevepersonlighet, Bill Nye, känd som ”The Science Guy”, har till och med föreslagit att den som ifrågasätter sådant som det råder konsensus kring bland klimatforskare ska få fängelse (The Washington Times 14/4 2016).

Den som lever som om inga klimat­utmaningar fanns anses av Martin Hultman, forskare i vetenskapsstudier, ge uttryck för ”vardagsförnekelse” (Syre Göteborg nr 175, 2019). Att vara en ­”förnekare” är förstås inte bra. Det leder tankarna till ”förintelseförnekare” och till det ännu äldre ”gudsförnekare”. I en debattartikel i Kyrkans tidning (26/4 2019) beskrevs Greta Thunberg som ”fullt jämförbar med bibelns profeter” eftersom ”budskapet kommer från Gud”. Senare ingick också Pilgrim’s Walk for Future till COP26 i Svenska kyrkans projekt ”Färdväg för klimatet”. Det är ”helande att gå för något speciellt”, förkunnades det (Kyrkonytt nr 2, 2021).

Ofta hänvisas i debatten till en konsensus bland forskare om orsaken till den globala uppvärmningen – att 97 procent eller fler av dem är överens om att människan bär ansvaret. Den oftast citerade källan har rubriken ”Quantifying the Consensus on Anthropogenic Global Warming in the ­Scientific Literature” (Environmental Research Letters, 2013). Ett team lett av kognitionsvetaren John Cook redogjorde där för en genomgång av nära 12 000 artikelsammanfattningar om global uppvärmning skrivna av mer än dubbelt så många författare. Snöpligt nog var två tredjedelar av sammanfattningarna oklara ifråga om det ultimata ansvaret. Hur kunde slutsatsen då bli att majoriteten såg människan som den stora boven? Jo, om en sammanfattning inte sade någonting alls härom, sågs den som utan intresse för studien och alltså gällde det att titta på den tredjedel som återstod. Inom denna tredjedel kunde man sedan vaska fram slutsatsen att 97 procent såg mänskligt handlande som huvudorsak till klimatförändringarna.

Å andra sidan är konsensus en politisk företeelse som egentligen inte hör hemma i vetenskapen. Den som lyssnar till forskare finner snart att det inte råder enighet om klimatförändringens konsekvenser, nödvändiga åtgärder eller naturens och mänsklighetens anpassningsförmåga.

På 1970-talet talades i medierna inte sällan om en ny istid. En viss ambivalens i frågan märktes även i vetenskapssamhället. Värmeutstrålningen skulle kunna hindras av en ökande halt koldioxid, skrev ekologen Bengt Hubendick i Åter till verkligheten (1976), men växthuseffekten nämndes bara i förbigående och längre fram i samma bok konstaterades: ”Vi vet att jordens klimat sedan några årtionden håller på att bli kallare.”

Det var svårt att förutsäga vart alla ekologiska kriser skulle leda, men enligt biokemisten Hans Palmstiernas skrift Plundring, svält, förgiftning (1967) hade mänskligheten nått ”kulturens logaritmiska dödsfas”. Anhängarna inom en ursprungligen amerikansk rörelse, Voluntary Human Extinction Movement, vill nu skynda på den. Dess hemsida inleds med deklarationen: ”Utfasningen av människoarten genom att frivilligt upphöra med fortplantning ger jordens biosfär möjlighet att återfå sitt forna välbefinnande.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så långt lär få debattörer vilja gå, men hållbarhetsforskarna Seth Wynes och Kimberly A Nicholas uppger att det allra effektivaste sättet att begränsa sin klimatpåverkan är att avstå från att föröka sig, eller åtminstone bara föda ett barn (Environmental Research Letters, 2017). Det kan nämligen spara in motsvarande 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Människan reduceras här till ett medel för att främja ett önskat klimatutfall – helt i linje med klimataktivismens speciella etik, där männi­skans väl och ve är blott ett mål bland andra och inte det viktigaste.

”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”, sade FN:s miljövårdschef 1972 (DN 23/1 1972). Lagom till jul 2021 drog debattserien ”10 år” igång i Aftonbladet med motiveringen att det är ”under denna mycket begränsade tid som vi fortfarande och faktiskt har möjlighet att rädda kvar människans möjligheter att bo kvar på planeten”. Uppenbarligen är undergången ett rörligt mål. Lika uppenbart är att det inom vetenskapen finns utrymme för fortsatt diskussion om orsaker, modeller och pro­gnoser i samband med klimatförändringar. Om vi inte bara ska ”lyssna till vetenskapen” utan också inta ett vetenskapligt förhållningssätt, måste vi lämna bakom oss den religiositet som präglar dagens klimatdebatt och acceptera utrymme för tvivel och ifrågasättande.

Att stämpla andra som ”klimatförnekare” därför att de inte okritiskt hoppar på tåget med undergångsprofeter är en form av sektbeteende som tar oss tillbaka till något verkligt ”förindustriellt”: vidskeplighetens obygd, där ljuset i mörkret kommer från ett flammande häxbål.