En mjukare linje
För tio år sedan fick hon som holländsk parlamentariker ta emot svenska Folkpartiets demokratipris. Hon hade året innan, 2004, hunnit få ett liknande pris av Venstre i Danmark. Då hade regissören Theo van Gogh tillsammans med Hirsi Ali retat gallfeber på islamisterna med filmen Submission. Efter mordet på van Gogh naglade den islamistiska mördaren fast ett brev på liket med ett dödshot riktat mot Hirsi Ali.
Om vi bortser från debattörer som överanvänder begrepp som ”islamofob” och ”rasist”, har det också funnits relevant kritik mot Hirsi Ali. För egen del har jag tidigare kritiserat henne för att hon har uttryckt stöd för minaretförbud, varit svajig om yttrandefriheten och talat för att kristna kyrkor ska missionera bland muslimer i europeiska förorter.
Fredliga muslimer som aldrig skulle drömma om att störa sina medmänniskor, som många av mina släktingar och säkert en hel del av Hirsi Alis också, utgör inte något problem. Att be, fira ramadan eller att avstå från att äta fläsk är politiskt irrelevant. Det gäller helt enkelt att rikta den kritiska udden rätt: mot antidemokraterna, inte mot muslimer som grupp.
I Heretic är Hirsi Alis ton mjukare och mer pragmatisk än tidigare. Visserligen dröjer det inte många sidor innan hon slår fast att ”Islam is not a religion of peace”. Det tycks nästan vara kriminellt att säga sanningen om islam, suckar hon, men påpekar att religionens fel och brister inte betyder att muslimer per automatik är våldsbenägna.
Den muslimska gruppen är som bekant spretig, och Hirsi Ali lyfter fram tre kategorier: klicken extremister, den stora majoriteten moderata och fredliga muslimer samt en liten grupp dissidenter.
De bokstavstrogna fundamentalisterna kallar hon Medinamuslimer. De organiserar sig i al-Qaida, IS, Boko Haram, al-Shabab med flera jihadistiska organisationer. De förespråkar sharialagstiftning och kallar judar och kristna för grisar och apor.
Hirsi Ali refererar till islam- och Mellanösternkännaren Ed Husain, som har beräknat att dessa fundamentalister utgör ungefär 3 procent av världens muslimer. Det kan tyckas vara ett litet antal, men av världens 1,6 miljarder muslimer uppgår i så fall de fundamentalistiska Medinamuslimerna till 48 miljoner människor. För deras offer är det en föga tröst att de inte utgör en större andel av hela kollektivet.
Den andra kategorin är vad Hirsi Ali kallar Meckamuslimer. Här finns majoriteten av muslimerna: de har sin muslimska identitet, är lojala mot den men är inte benägna att ta till våld. Denna grupp drabbas inte sällan av kulturkrockar i västerländska länder, inte minst i frågor som rör jämställdhet. Somliga ”löser” problemet genom att välja ett liv i segregation. Hirsi Ali skriver att det i första hand är dessa muslimer hon vänder sig till med boken.
Den tredje gruppen, som hon själv tillhör, kallar hon ”Modifying Muslims”, det vill säga reformisterna och dissidenterna. En del av dessa är troende, andra inte.
Här räknar hon exempelvis in min personliga favorit i islamdebatten, Irshad Manji. Manji är troende, men hon är framförallt en principfast liberal. Hon har sedan länge jobbat för en mjukare tolkning av religionen, och har såväl hotats som fysiskt attackerats av islamister. Andra reformister i västvärlden som nämns är Maajid Nawaz och Zuhdi Jasser.
Hirsi Ali väljer inte att gå i polemik med de troende reformisterna, hon kräver inte att de ska lämna religionen. Hon ställer sig medvetet vid deras sida.
Hennes kritik mot islam har däremot inte tystnat, som sagt. Den politiska ideologin bakom islamismen hämtar näring ur Koranen, skriver hon och kritiserar Barack Obama för uttalanden enligt vilka IS inte skulle betraktas som ”islamiskt”, eftersom ingen religion förespråkar dödande av oskyldiga och de flesta av terrorgruppens offer har varit muslimer.
Att blunda för att delar av islam förespråkar våld gör oss handlingsförlamade i kampen mot islamismen, enligt Hirsi Ali. Islam i sig behöver reformeras, islamism kommer inte att kunna bekämpas med enbart ekonomiska, politiska, juridiska eller militära medel. Att se hur jihadister hämtar näring ur religionen, och har en tydlig ideologi, är viktigt. Annars får vi svårt att förklara varför IS och andra jihadistiska rörelser kan locka så många anhängare.
När den förre folkpartiledaren Per Ahlmark firade sin 70-årsdag i Stockholm för sex år sedan var Hirsi Ali inbjuden som talare. Hon sade då att ”vi agerar för att hindra att ungdomar blir nazister och extremister av olika slag, men vi låter muslimska ungdomar indoktrineras i religiösa friskolor i segregerade förorter”. Hon hade rätt i det då, och hon har rätt i det nu. Det har varit alldeles för lätt för extrema islamister att verka i socialt utsatta förorter, och beslutsfattare har blundat för problemets allvar.
För att bekämpa en hatisk ideologi behöver man se verkligheten för vad den är. Att önsketänka om att en ”hjälplinje” för anhöriga, kommunal jobbcoaching för hemvändande jihadister eller fler fritidsgårdar skulle motverka IS, är naivt.
Enligt Hirsi Ali växer många muslimska barn upp med berättelser om Muhammeds heliga krig, med värderingar som säger att jihad är något att älska. Det är förstås svårt att bevisa hur utbrett det är, men att det finns antidemokratiska åsikter är givet.
Opinionsmätningar från bland annat Pew visar att en hög andel av befolkningarna i länder som Pakistan, Irak och Bangladesh anser att dödsstraff är ett rimligt straff för den som lämnar islam. Stödet för sharialagar är starkt, siffror från 2013 visar att 91 procent av muslimerna i Irak och 99 procent av de afghanska, vill ha sharialagar.
Det är alltså, dessvärre, inte bara terrororganisationer som al-Qaida och IS som bär upp värderingarna. Även länder som Pakistan, Saudiarabien, Iran och Brunei rättfärdigar förtryck och sharialagar med hänvisning till religionen.
En lockande tanke är att shariametoder dör ut, på samma sätt som häxbränning har dött ut i västvärlden. Problemet är att utvecklingen i den muslimska världen går i fel riktning, påpekar Hirsi Ali. Ser man på fotografier från 1970-talets Bagdad, Kabul, Kairo, Damaskus och Teheran, ser man ganska snabbt att kvinnors villkor har försämrats. Och då handlar det inte bara om den ökade mängden tyg som täcker kvinnor idag, utan även att kvinnor nu håller sig borta från arbetslivet, och från gator och torg överhuvudtaget utan manligt sällskap.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
För att få en förändring till stånd föreslår Hirsi Ali att religionen och profeten Muhammed måste få kritiseras fritt. Livet på jorden, och inte livet efter döden, behöver prioriteras, och sekulär lagstiftning ska gå före sharia. Praktiserandet av att förbjuda ”fel” och påtvinga ”rätt”, måste upphöra. Och idén om jihad måste avfärdas.
Terrordåd rättfärdigas genom Korancitat, betonar Hirsi Ali. Så är det. När jag i tonåren läste delar av Koranen såg jag ganska snabbt att det fanns motstridiga budskap, inte minst i synen på ickemuslimer och i synen på jämställdhet. Det är en svår balansgång att samtidigt som man pekar på bristerna i religionen få med sig ”vanliga” muslimer. Å andra sidan har jag inte förr sett så många avståndstaganden från jihadism bland muslimer som idag. IS framfart har tvingat fram en motreaktion, och förhoppningsvis växer den.
Hirsi Ali är förvånansvärt optimistisk. För det första vill muslimer – precis som alla andra – ha ett bättre liv för sig själva och för sina barn. ”I do not believe Islamic orthodoxy is ’ingrained’ in the nature of muslims”, skriver hon och avfärdar unkna idéer om att araber eller somalier skulle vara bakåtsträvare av naturen.
Ett gott tecken är även att västländerna börjar ändra taktik gentemot islamisterna, skriver hon. Kulturrelativismen förlorar. Många människor gick i januari i år ut på gator och torg med budskapet ”Je suis Charlie”, till stöd för den franska satirtidskriften. Även i Sverige trotsade tusentals januarikylan. Den här gången var det en radikal satirtidskrift som slår åt alla håll, samt en judisk ung man, som attackerades. Och visserligen fanns det ännu gott om yttrandefrihetsskeptiker som kallade de franska satirtecknarna för islamofober, men nog har vi ändå kommit en bit sedan mordet på van Gogh 2004? Eller sedan diskussionen om Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer två år senare, för den delen. Då föreslog dåvarande JK, Göran Lambertz, att det ska åligga staten att se till att ”medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare” (UNT 4/10 -06).
Vi har i debatten om dessa frågor kommit en bit sedan mordet på van Gogh 2004. Det är naivt att tro att radikala islamister nöjer sig med att ge sig på vissa meningsmotståndare eller vissa personer de ogillar. Om inte ni i den fria världen försvarar min rätt att uttrycka mina åsikter, kommer snart er yttrandefrihet stå på spel, skriver Hirsi Ali. I detta har hon förstås rätt. Religioner har tidigare, och ska framöver, ”utsättas” för satir, vetenskap och konst. Islam är inget undantag.
Hirsi Ali lär inte nå de stora massorna med Heretic. Men hennes mjukare ton är välkommen i en debatt som ofta är alltför polariserad. Striden står inte mellan troende och ateister, den står mellan demokrater och antidemokrater.