En våldtagen ung kvinna skriker åt sin förövare att hon ska berätta för hela världen om hans vidriga övergrepp. Skogen ska fyllas av hennes röst och stenarna röras till tårar. Så mycket hinner hon säga innan hon får sin tunga avskuren. Ovidius berättar i Metamorfoser om den atenska prinsessan Filomela som reser för att hälsa på sin syster Prokne. Hennes resesällskap är systerns man, kung Tereus, som istället för att ta hem henne till Prokne våldför sig på henne, stänger in henne i ett skjul och skär av henne tungan. Till hustrun säger han att Filomela har dött under resan.

Det Filomela inte kan berätta sedan hon blivit stum lyckas hon dock förmedla med bilder och tecken i ett tygstycke som hon väver och smugglar ut till systern. Prokne dechiffrerar meddelandet och befriar Filomela.

Så här långt ligger sympatin hos de båda systrarna. Den systerliga lojaliteten och lusten efter vedergällning kommer dock att urarta till en makaber hi­storia när Prokne sätter i verket den grymmaste hämnd hon kan tänka ut. Hon mördar sin lille son Itys och lagar ett mål mat av honom som hon bjuder Tereus på. Allt med systerns assistans. När Tereus erfar den fasansfulla sanningen välter han omkull middagsbordet och drar svärd mot hustrun och svägerskan.

Ovidius låter gudomliga ingripanden upplösa den fruktansvärda tablån. Alla tre straffas – eller befrias, hur man nu vill se det – genom att förvandlas till fåglar. Tereus blir en härfågel och Prokne en svala. Filomela förvandlas till en näktergal som flyger till skogs och vemodigt fyller nejden med sin sång, uttryckande det outsägliga med hjälp av toner.

Även myten har genomgått en förvandling. Ovidius är bara en av många som gestaltat berättelsen om Filomela. När han återberättar den är rollerna ombytta. I den grekiska traditionen är det nämligen drottning Prokne som är näktergalen och inte Filomela. I sin sång klagar hon över förlusten och saknaden av sin son, medan svalan Filomela sjunger korthugget med stympad tunga.

Hur Filomelamyten uppfattats och använts genom tiderna är ämnet för litteraturvetaren Sigrid Schottenius­ Cullheds Filomelas förvandlingar – myten om det outsägliga. Det är en imponerande genomgång av det författaren kallar Filomelamytens genealogi, dess utveckling från Homeros fram till samtida litteratur och film. En myt är inte något statiskt utan ingår i en ständigt levande process där den antar nya former, skriver Schottenius Cullhed med hänvisning till Claude Lévi-Strauss. I en sådan förståelse av myter är till exempel Jane Campions film Pianot (1993) en variant på temat, där huvudpersonen Ada kan ses som en Filomelagestalt: hon är stum, uttrycker sig genom pianospelande och får fingret avskuret.

Enligt författaren har myten om Filomela gett upphov till en västerländsk uppfattning om våldtäkt som en outsäglig händelse, något det inte går att tala om. En rad kända men ibland oväntade exempel tas upp som belägger en sådan tradition. Ett sådant är brevromanen Clarissa (1748) av Samuel­ Richardson. Romanens hjältinna Clarissa våldtas av en man som tidigare har uppvaktat systern. Även om hennes tunga förblir intakt blir hon avskuren från omvärlden. Hon kan inte tala om dådet men avslöjar sin förövare i de brev hon skriver. I romanen liknas Clarissa vid en näktergal som sjunger om det våld hon har utsatts för.

Ett annat är Maya Angelous Jag vet varför burfågeln sjunger (1969), där man redan i titeln anar en referens till den inspärrade Filomela som får vingar. I den självbiografiska romanen våldtas den åttaåriga Maya av moderns pojkvän. Efter övergreppet upphör hon att tala. Med hjälp av litteraturen återfinner hon sin röst och lär sig Shake­speares långa versberättelse Lucretias våldtäkt (1594) utantill, en dikt om det romerska dygdemönstret Lucretia som våldtogs av kronprins Sextus Tarquinius. Skändningen fick Lucretia att ta livet av sig och hennes man att fördriva hela kungafamiljen och inrätta republik. Shakespeare är en i raden av författare som nämner Filomela i samband med Lucretia. Filomela, näktergalen, åkallas av Lucretia som konstaterar deras likartade öden. Medan fågeln sjunger med sin ljuva diskant ska hon själv sucka och gråta över Tarquinius förbrytelser, säger hon.

Samma år som Lucretias våldtäkt publicerades hade även Shakespeares drama Titus Andronicus (1594) premiär. Pjäsen är inspirerad av Filomelamyten, till och med passagen ur Ovidius Metamorfoser redovisas. Huvudpersonens dotter, den unga Lavinia, blir våldtagen av två män och får både tunga och händer avhuggna. Våldtäktsmännen avslöjar hon genom att skriva deras namn i sanden med en pinne som hon håller med munnen. Lavinias far dödar männen och anrättar av blodet och köttet en paj som han låter servera deras mor.

Det är påtagligt genom den litterära historien hur Filomelas medhjälp till mord tonas ned eller undviks, som om man ville behålla bilden av kvinnan som oskyldigt offer intakt. Medeltidens höviska poeter bortsåg helt från det mardrömslika efterspelet av övergreppet, berättar Schottenius Cullhed. Hos dem är Filomela en fin, dygdig och oskuldsfull dam som i sin senare existens som fågel varnar kvinnor för män som inte visar dem respekt.

Medan Filomela delar den våldtagnas erfarenhet med Lucretia har barnamörderskan Prokne en litterär motsvarighet i Medea. Domen över de båda kvinnorna faller dock olika, får vi veta. Atenarna fördömde trollpackan Me­dea som kom från världens ände men försvarade sin egen atenska prinsessa Prokne. Hur kunde de rättfärdiga hennes brott?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att Prokne sågs som hjältinna kan anas av den marmorstaty föreställande henne och Itys som finns på Akropolismuseet i Aten. Proknes huvud och ena arm har fallit bort från Alkamenes 2 400 år gamla konstverk, men beslutsamheten kan ändå skönjas av den raka ryggen och det fasta greppet om sonen. Skulpturen var en gång placerad vid ett tempel på Akropolisklippan. Ett stenkast därifrån låg Dionysosteatern där Sofokles tragedier spelades, en av dem med titeln Tereus, som tyvärr bara finns kvar i fragment. Av den text som återstår framgår dock hur man kunde välja att se på historien: katastrofen hade sitt ursprung i att Prokne gifte sig med en man av Thrakien. Atens kung borde inte ha tillåtit detta. Prokne måste därför handla och göra det enda rätta för att undvika fler tragedier. Hon måste döda sin son för att förhindra blodsband med det thrakiska folket. Ett avskuret framtida släktled för en avskuren atensk tunga.

I Filomelas förvandlingar tas läsaren med på en fascinerande upptäckts­resa, en sådan där förståelsen för texterna djupnar och ett vidare intresse väcks. Litterära motiv och element blottläggs som ter sig självklara när man fått syn på dem men som man annars skulle gått miste om. Varför har jag själv missat Filomela-­tematiken i J. M. Coetzees Onåd (1999)? Troligen var jag tillräckligt nöjd med att ha läst in sydafrikans­ka rasmotsättningar i namnen hos de båda kränkta kvinnorna: Melanie (från grekiskans ord för svart) och Lucy (från latinets lux, ljus). Men, påpekar Schottenius Cullhed, namnen är ju faktiskt påfallande lika Filomela och Lucretia.

Filomelas förvandlingar är en gedigen studie om en myts livskraft genom sekler, elegant framställd på ett språk lika välklingande som näktergalens sång. Fokus ligger på det feministiska perspektivet. Personligen hade jag gärna läst mer om konstens roll i en tystnadskultur där övergreppen inte nödvändigtvis är av sexuell karaktär. Flera av de presenterade texterna inbjuder till en sådan läsning. Författaren tar visserligen upp den aspekten men utforskar den inte vidare, eftersom det nog skulle kräva ytterligare några hundra sidor. Avgränsningen är därför helt rimlig. Snarare säger det något om den antika mytens storhet att bokens tvåhundrafemtio sidor bara känns som en början.

Det är en märklig sak att en till synes enkel saga är så rik på tolkningsmöjligheter. De antika myterna erbjuder stoff åt konsten att gestalta något djupt väsentligt och sant om det mänskliga. Inte minst det som annars är outsägligt.