Han fokuserar på inkomsternas betydelse för boendet och slår fast att segregationen i huvudsak är betingad av inkomsternas fördelning och skriver: ”På samma sätt som rikare hushåll ’köper’ dyrare och bättre kläder och bättre semester, hälsovård och utbildningsmöjligheter för sig och sina barn så köper de in sig i bättre bostadsområden.”

Han hävdar vidare att en uppdelning av olika typer av hushåll i väl avgränsade och segregerade bostadsområden inte ger upphov till sociala kostnader utöver dem som i grunden genereras av inkomstskillnader. I linje med det avfärdar han ett aktuellt förslag, nyligen framfört av en socialdemokratisk arbetsgrupp, att en välfärdshöjande politik skulle kunna bedrivas genom att ”…sortera in invandrarhushåll med låga inkomster i bostadsområden där det bor höginkomsttagare.”

CK:s resonemang präglas av en tvärsäkerhet som är svårbegriplig mot bakgrund av de komplexa förklaringar och till dels självförstärkande förlopp som ligger bakom boendesegregationen. Så till exempel hänger framväxten och cementeringen av segregationen i Stockholmsregionen ihop med både nationella bostads- och migrationspolitiska beslut som med kommunernas stadsplanering och den ledande roll deras bostadsföretag har för bostadsförsörjningen. Genom nationella beslut minskade arbetskraftsinvandringen något år innan bostadsbyggandet nådde rekordnivåer i början av 1970-talet. I kombination med lägre ekonomisk tillväxt ledde det till att ett växande antal nya bostäder i Stockholmsregionen blev svåra att hyra ut eftersom hyrorna bestämdes utifrån byggkostnader snarare än att anpassas till efterfrågan på bostäder.

Uthyrningsproblemen blev störst i storskaliga bostadsområden karaktäriserade av låg tillgänglighet och ensartade hustyper. Ungefär samtidigt ökade flyktinginvandringen. Eftersom förhållandevis många flyktingfamiljer fick hyresbidrag kom de att dominera bland dem som bosatte sig i dessa områden. I kombination med fortsatt invandring blev segregationen självförstärkande (se min ­artikel ”Ethnic diversity and spatial segregation in the Stockholm Region”, Urban Studies 2006).

Än viktigare att säga är att CK har fel då han påstår att segregerade områden inte ger upphov till några extra sociala kostnader. En serie artiklar om sambandet mellan arbetslöshet och boendesegregation av ekonomerna Katherine O’Regan och John Quigley ger stöd för hypotesen att boendesegregationen har en starkt negativ påverkan på ungdomars möjlighet att få jobb (se till exempel ”Teen-age unemployment and the spatial isolation of minority and poverty households”, Journal of Human Resources 1996). De tar hänsyn till olikheter avseende individuella faktorer som utbildning och familjeresurser och till områdesskillnader som tillgänglighet till arbetsplatser.

Boendesegregationen ger således upphov till sociala kostnader utöver dem som betingas av inkomstskillnader och andra faktorer. En viktig förklaring till de observerade skillnaderna i arbetslöshet är enligt artiklarna att ungdomar i segregerade områden har färre släktingar och grannar som är etablerade på arbetsmarknaden än ungdomar i andra områden. Det leder till att de i segregerade områden får färre tips om jobb och därmed måste vänta längre på sin första anställning.

Jag vet inte om det finns liknande samband mellan boendesegregation och ungdomskriminalitet men tycker att CK borde tagit upp den frågan. Det förefaller ju inte osannolikt att ungdomar i invandrartäta områden lättare lockas in i gängbrottslighet än de som har liknande utbildning, familjesituation mm men bor i mindre segregerade områden. Om det är så genererar segregationen ytterligare sociala kostnader utöver dem som ”bara” är betingade av inkomsternas fördelning.

Kritiken till trots, instämmer jag i CK:s slutsats att boendesegregationen kan motverkas genom att öka tillgängligheten till arbetstillfällen i utsatta områden och genom att stärka de aktuella hushållens attraktivitet på arbetsmarknaden. Men jag tycker att bostadsministern borde låta utreda hur boendesegregationen skulle påverkas om de kommunalt ägda bostadsföretagens roll begränsas till att erbjuda bostäder med låga hyror till hushåll med mycket låga inkomster.

Gissningsvis skulle ett riktat system av det slaget motverka boendesegregationen eftersom invandrare är över­representerade bland låginkomsttagare. Detta förutsatt att bostäderna med de låga hyrorna är geografiskt väl utspridda. Utspridningen skulle samtidigt minska riskerna för stigmatisering.