När de ryska formalisterna på 1920-talet sökte efter litteraturens innersta kärna, själva det ”litterära” i litteraturen, kartlade de olika berättartekniska grepp som författare använder. På spaning efter dessa ”grepp” hittade de snart fram till den engelske 1700-talsförfattaren Laurence Sterne och hans roman Tristram Shandy, med undertiteln Hans liv och meningar. Viktor Sklovskij beskrev den som ”världslitteraturens mest typiska roman”.

Om Sternes roman idag är känd för något torde det vara detta: den sig själv ständigt kommenterande, sig själv avbrytande framställningen, en roman som hela tiden påminner läsaren om att den är en lek med berättandets konventioner.

Redan från början råkar vår berättare, Tristram Shandy, på avvägar, fastnar i utvikningar och ramlar in på stickspår i sina försök att berätta om sin födelse och sitt liv. Litteraturforskaren Edward Said har en gång beskrivit Sternes inledning, eller brist på inledning, som hysterisk. Men, som Tristram själv skriver, ”för att skriva det jag föresatt mig kan jag inte underkasta mig varken hans (poeten Horatius, min anm.) regler, eller vilka regler som helst, någonsin upprättade av någon levande människa”. Och på den vägen är det…

När nu Tristram Shandy. Hans liv och meningar av Laurence Sterne utkommer i ny svensk översättning finns det all anledning att på nytt stifta bekantskap med denna klassiker. Det är mer än 40 år sedan boken senast tolkades till svenska, då av den legendariske finlandssvenske översättaren Thomas Warburton, berömd inte minst för sin översättning av James Joyces Odysseus.

Det är inte bara tiden utan än mer de skilda angreppssätten som skiljer översättningarna åt. Warburton väljer att utnyttja ett lätt arkaiserande språk med äldre ord och uttryck för att redan i språket göra läsaren uppmärksam på att det är en gammal bok, som vore den skriven på svenska på 1700-talet.

Klas Östergren har däremot överfört Sternes prosa till vår tids svenska. Det gör att vi får läsa Tristram Shandy som en bok skriven idag, och så som jag förmodar att Sternes dåtida läsare upplevde den: skriven för dem i deras egen samtid. Det är nu inte i de enskilda formuleringarna eller med svåra ord som Sternes hjälte krånglar till det för sig, utan på helt andra sätt. Den nya språkdräkten passar gycklaren Sterne väl, och stundtals har Östergren lyckats få översättningen att låta som en roman av – Klas Östergren.

Det är tankeväckande att inse hur mycket översättningar och nyöversättningar har betytt för att blåsa liv i äldre verk och författare. Vad har inte Gunnel Vallquist betytt för Proustläsningen i Sverige? Eller Anders Bodegård för Wislawa Szymborska?

Laurence sterne föddes den 24 november 1713. Fadern var anställd i armén och Sterne växte upp på olika förläggningar runt om i Dublin, erfarenheter som kan ha smugit sig in i exempelvis skildringen av romanfiguren Onkel Tobys förkärlek för befästningar och befästningsanläggningar.

Så småningom tog sig den begåvade unge mannen till Cambridge, läste till präst och tilldelades 1738 en egen församling strax norr om staden York. Han framträdde med olika predikningar, varav en är nästan ordagrant återgiven i Tristram Shandy, medan andra presenteras som hållna av en av hans romanfigurer, Yorik. Sterne utgav därutöver en av prästerskapet illa sedd och därför förbjuden satirisk pamflett, innan han i december 1759 publicerade de två första böckerna av berättelsen om Tristram Shandy. De skulle följas av ytterligare fem delar innan Sterne dog den 18 mars 1768. Hans dotter ombesörjde året därpå utgivningen av ytterligare två böcker, vilket gör att verket omfattar nio böcker totalt.

Till skillnad från Stendhal behövde Sterne inte vänta 100 år på att finna sina läsare. Böckerna blev en omedelbar succé. Sterne var inte bara ett barn av sin tid, utan i högre grad också ett barn i sin tid: som så många drabbades han av missödet att läsarna sammanblandade verket med dess upphovsman, vilket samtidigt skedde med bland annat Jean-Jacques Rousseau. Författaren blev till ”kändis”, och publiken utgick från att författaren och romangestalten var en och samma. Ett otyg som sitter i!

I januari 1762 kom Laurence Sterne till Frankrike där han varmt togs emot i några av Paris mest prestigefyllda salonger, inte minst i fritänkaren baron d’Holbachs, där det filosofiska och intellektuella Paris samlades två dagar i veckan. Här blev han bekant med filosofen Denis Diderot, som i brev till sin älskade Sophie Volland omtalar Sterne som ”engelsmännens Rabelais” och hyllande beskriver hans bok som ”den dåraktigaste, visaste och roligaste av alla böcker”. Diderot tog djupt intryck av sin läsning och inspirerades till sin egen roman Jakob fatalisten och hans husbonde, också det en berättelse om ett berättande med förhinder.

Vad är då Tristram Shandy för bok? Det finns naturligtvis alltid en risk att anakronistiskt betrakta förmoderna författare som nutida bärare av vår tids litterära moden. Inte minst gäller detta ett så – även i sin samtid – excentriskt författarskap med en så tydlig egen röst som Sternes. För även om Sterne kan förefalla att tillgripa postmoderna berättartekniska grepp är han djupt förankrad i sitt eget 1700-tal. Sterne läser, tar intryck av och parodierar flera av sina engelska författarkolleger, som Samuel Richardson (Pamela), Henry Fielding (Tom Jones) och – inte minst – Jonathan Swift (Berättelsen om en tunna). Det är en djupt bildad författare som för pennan, en som hämtar inspiration ur en äldre berättartradition med föregångare som Rabelais, Cervantes, Montaigne. Också en rad antika och samtida tänkare och filosofer framträder i shandyis­mens skrattspegel, inte minst den under 1700-talet kolossalt inflytelserike filosofen John Locke.

Det lustiga lekandet med form kan – där får Sterne nog skylla sig själv – stå i vägen för läsarens möjlighet att ta till sig bokens kvaliteter. Som motto för boken återfinns en sentens av den antike filosofen Epiktetos ur dennes Handbok: ”Det är inte det som händer som vållar människorna oro, utan de åsikter de har om detta.” Om vi tar bokens titel på allvar är mottot klargörande. Romanen heter inte som hos Fielding The History of Tom Jones, utan The Life and Opi­nions of Tristram Shandy (”Liv och meningar”). Att berätta någons historia är att lägga en yttre struktur över det som återberättas. Vi ska från något till något annat (harmoni, brott, harmoni). Hos Sterne är livet den yttre bågen, men livet levs samtidigt som det berättas. Tristram hinner (nästan) aldrig ikapp berättelsen om sig själv eftersom det tar tid att skriva. Det vi får oss till livs är en rad återberättade händelser, anekdoter och skrönor. De beskrivs inte som de är (vilket sker hos Fielding) utan som de uppfattas av aktörerna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Shandy låter oss möta de olika figurernas egna meningar om det som händer dem. Det som utgör romanen är deras mer eller mindre vanvettiga idéer om sina intryck. Här handlar det onekligen om verkligheten sedd genom inte bara ett utan många temperament. Filosofiskt kan det ses som en munter drift med Lockes empirism, en drift som tar sitt avstamp hos Epiktetos.

Om Sternes filosofiska utredningar och idémässiga funderingar utgår från Lockes empirism, kan det samtidigt i hela berättelsen höras en genklang av det stora skrattet från fransmannen Rabelais och dennes berättelser om Gargantua, Pantagruel och Panurge. I likhet med dem är Tristram Shandy en förbålt rolig bok. Det verkar faktiskt som om några av 1700-talets mest uppsluppna herrar var präster. Tilläggas kan att den bok från vårt 1700-tal som i sin humor mest liknar Sterne är prästen och ostindiefararen Jakob Wallenbergs Min son på galejan.

Även om Tristrams far – och kanske upphovet till hans födelse – i sina funderingar uppehåller sig i tankens övre sfärer finns som motpol en aldrig frånvarande kroppslighet. Det låga och materiella med dess fram- och baksidor, hål och utsöndringar, intar en påtaglig betydelse. Kanske har Sternes skämt stundtals en anstrykning av arméliv och herrklubb – denna mörka skugga från döda vita män – vilket de mest surmulna givetvis aldrig kan förlåta.

I en tid när vi alla böjer våra huvuden i vördnad inför självhögtidliga författares vittnesutsagor kan det vara befriande att, om blott för ett ögonblick, utsätta sig för det goda humöret hos en oförblommerad skämtare. Eller, med Laurence Sternes egna ord: ”Var gång en människa ler – och än mer då hon skrattar, så tillförs något till detta livsfragment.”