Vi är ett sällskap som har samlats vid trapporna till Plattan klockan åtta på morgonen en helt vanlig onsdag för att besöka Parkteaterns satsning På Sergels torg. Varje onsdag kan stockholmarna börja dagen med att lyssna på musik i en halvtimme mitt i City. Byggarbetarna, som är ett konstant inslag i stadsbilden, tar en paus då. Stressade människor på väg till jobbet saktar ner stegen ett ögonblick och lyssnar. Och vi är några få som har privilegiet att faktiskt sitta på trasmattor på stentrapporna och lyssna.

Just den här morgonen vet vi inte vad vi ska se. Förra veckan var det opera, den här veckan har vi inte ens tittat på programmet. Vi möts av Nils Närman Svenssons trio, som sjunger visor med lätt revolutionära drag. Inget jag vanligtvis hade tilltalats av. Men ändå – det är något i mötet mellan det sorgsna dragspelet, den morgontrötta staden där solen speglas i tusentals fönster, sångarens glada stämma och sångerna från 1970-talets Chile som slår an en sträng i mig. Människor förtrycktes på allvar. De blev inte kränkta av fel ordval utan det var skarpt läge, liv eller död.

Sångaren berättar om Victor Jara, vars visor har översatts till svenska och framförts av Cornelis Vreeswijk. Jara var en poet och politisk aktivist som arresterades, torterades och slutligen mördades 1973. Jaras lik kastades ut på gatan i Santiago till varning för andra. Men hans sånger lever. Det är dem vi lyssnar på, drygt 50 år senare.

Var Jara beredd på att hans poesi, hans musik, skulle leda till hans död? Kanske, kanske inte. Måhända ångrade han sig när han greps. Eller tyckte han att det var ett rimligt pris att betala för att slåss för sin frihet.

Även om Jaras musik används i politiken finns det existentiella dimensioner i den. I dagens väst har vi glömt att vi är ett undantag. En medellivslängd på över 80 år har inte varit många folk förunnade genom historien.