Men om nu aptiten på statliga bryggerier, fabriker och hamburgerkedjor förblir begränsad så är entusiasmen för förstatligad kommunverksamhet desto större. Skola och sjukvård är två särskilt heta objekt.

”Förstatliga skolan omgående. För eleverna, för lärarna, för kunskapsresultaten”, förkunnar den liberala riksdagskandidaten Cecilia Rönn i Hallands Nyheter (18/5) och hon har sin partilednings fulla stöd. Liberalerna har haft statlig skola som hjärtefråga länge och när toppföreträdarna Johan Pehrson och Mats Persson presenterar partiets vårbudget 2022 är budskapet en självklar beståndsdel: ”Liberalerna vill förstatliga skolan redan under nästa mandatperiod.”­ Väns­terpartister och sverigedemokrater är med på tåget.

Vad gäller sjukvården är det än så länge bara Kristdemokraterna som vill att staten ska ta över helt och fullt och regionerna bytas ut mot statligt styrda vårdområden. Fast Sverigedemokraterna umgås med liknande tankar och alla de andra partierna vill att den statliga styrningen ska öka. Det ska bli effektivare och mer jämlikt så.

Polisen förstatligades 1965. Hur mycket mer effektiv och jämlik brottsbekämpningen har blivit under de 57 år som gått sedan dess ligger bortom min förmåga att utröna.­ Men det är uppenbart att den gärna finge bli ännu effektivare. Att bara 4 procent av villainbrotten klaras upp kan inte uppfattas som tillfredsställande av någon även om det är bättre än de 2 procenten uppklarade lägenhetsinbrott och noll (!) procent uppklarade cykelstölder. Vad gäller misshandel klarades 11 procent av fallen upp 2020 jämfört med 17 procent ett decennium tidigare. Mord i gängmiljö? Vart femte.

”Man kan hoppas och tro att förstatligad skola och sjukvård som genom ett trollslag ska ge höjd kvalitet. Men vad ska hindra att det går som med Polisen?”

Ökad jämlikhet vore inte heller någon dum idé, åtminstone i bemärkelsen att det bör finnas polis inte bara i storstäder och regionala centralorter utan också i mindre samhällen och på landet. Den ökade jämlikhet som yttrar sig i att även landsbygden numera plågas av tung kriminalitet kunde vi däremot gärna vara utan.

I Expressen (4/5) beskriver poliskommissarien Peter Torstensson, som flyttat till Dalsland från problemområdet Rinkeby i Stockholm, hur brottslighet och oordning har följt efter: ”Det ser mer eller mindre likadant ut i hela landet.” Samtidigt har resurserna på landsbygden tunnats ut och kollegerna i området är bara hälften så många som för 15 år sedan: ” ’Våra egna’ poliser jobbar ofta som ensam patrull och har med tiden allt oftare fått backa vid ingripanden och invänta förstärkning som ibland dröjer en timme. De får i bästa fall tåla förolämpningar, i säms­ta fall hot och våld. Respekten för polisen minskar gradvis hela tiden.”

Den 1 januari 2015 avskaffades länspolismyndigheterna och Polisen blev en enda myndighet. Förändringen marknadsfördes som att polisen skulle komma ”närmare medborgarna”, men som en grupp poliser med sammanlagt över ettusen tjänsteår skriver (Expressen 19/5) har resultatet blivit att ”polisen aldrig varit längre bort från medborgarna än nu”. Lokala och regionala folkvalda står utan inflytande efter att ”centraliseringen slog till med full kraft”. Konflikterna mellan revirbevakande länspolischefer må ha försvunnit, men det betyder inte att man har blivit mer framgångsrik i konflikterna med gäng och kriminella klaner.

Pärlbandet av deprimerande nyheter från polishåll har tvärtom blivit förfärande långt. Bara i år har det fyllts på med rekordmånga skjutvapenmord varav tre (!) bara i Kalmar, förvirrat ledarskap när anti-Paludan-demonstrationer förvandlades till livsfarliga upplopp, obefintlig framförhållning inför anstormningen av pass­ansökningar och nu senast polisinspektören Johan Siverlands larmsignal om ­olämpliga ­studenter på polisutbildningen (Polistidningen 16/5). Politikernas krav på att snabbt få fram fler poliser har lett till avskaffade språktester och sänkta begåvningskriterier, vilket inte bådar gott för medborgarna eller kårens anseende och utgör ett bedrövligt svek mot blivande poliser som gör väl ifrån sig och möter högt ställda krav.

Poängen med denna klagovisa är förstås inte att all offentlig verksamhet borde vara kommunal. Men exemplet Polisen påminner om att centralisering inte är någon självklar väg till framgång och att även staten har stora och växande problem med att sköta och styra sin verksamhet.

Den senare frågan stod i centrum vid ett frukostseminarium i moderat regi onsdagen den 11 maj. ”Om staten förfaller – vem har ansvaret?” löd den bistra rubriken, som avtecknade sig mot en bakgrund av skandal i Transportstyrelsen, försvunna coronaprotokoll och allvarliga brister i krisberedskapen. Trots att det var den jovialiske partisekreteraren Gunnar Strömmer som öppnade förhandlingarna blev diskussionen snabbt allvarstyngd.

Moderatorn Karin Svanborg-Sjövall frågade paneldeltagarna hur de skulle diagnostisera tillståndet hos den svenska rättsstaten. Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionen, gav ett kärvt och slagfärdigt svar:

– Du skickade ju ut elva punkter som underlag för diskussionen och min slutsats är att vi har att göra med en patient med multipla diagnoser.

Ahlenius uppehöll sig särskilt vid bristen på ansvarsutkrävande och menade att det finns en olust inom staten inför att ställa beslutsfattare till svars. Richard Sannerholm, lektor i juridik vid Södertörns högskola, tog upp samma tråd. Premieras ansvarstagande? frågade han, och menade att det är sådär med den saken. Han hänvisade bland annat till en studie från Statskontoret, som visar att myndigheterna visserligen tycker att det är viktigt men också ”jobbigt” med internt ansvarsutkrävande. Det lägger sordin på stämningen och krockar med populärare mål som in­novation, entreprenörskap, driv och gemenskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sedan 1990-talet styrs mycket statlig verksamhet med mål istället för regler. Det möjliggör större flexibilitet men främjar också en kultur där distinktionen mellan offentligt och privat inte blir lika tydlig.

Axel Oxenstierna är en välkänd gestalt i den svenska politikens panteon men intresset för att utveckla hans gärning har svalnat betänkligt, paradoxalt nog i takt med att staten har svällt till en omfattning som skulle fått den gamle rikskanslern att häpna. Partierna grälar intensivt om miljoner och miljarder men hur mycket krut läggs på uppföljning av vad de väldiga beloppen åstadkommer? Hur intensivt och systematiskt arbetar man i regeringen med metoder för styrning och ansvarsutkrävande, som ökar sannolikheten för att ambitionerna ska bli mer än fromma förhoppningar?

Man kan hoppas och tro att förstatligad skola och sjukvård som genom ett trollslag ska ge höjd kvalitet. Men vad ska hindra att det går som med Polisen?

Förvaltningsfrågorna har blivit ett Svarte­ Petter-spel inom regeringen, sade Inga-Britt Ahlenius­ vid seminariet. Man skördar inga lagrar, plockar inga politiska poäng, på att vara den som har till ansvar att se till att förvaltningen fungerar. Hon förordar att det löpande ansvaret läggs hos en opolitisk ämbetsman med placering i statsministerns kansli. Det ger kontinuitet och så har man det i många andra länder.

Fast det kommer att bli så och fungera väl först när politikerna på allvar intresserar sig för det som de kämpar om att få styra. Staten.