Robert Crowcroft har rätt i att varken väljare eller politiker vill ta sig an de svåra och krävande frågorna som utmanar våra samhällen. Politiker förväntas vifta med ett magiskt trollspö och lösa komplicerade samhällsproblem som har byggts upp under årtionden därför att föregående politiker stuckit huvudet i sanden. Deras mantra om att de har varit ”naiva” avlöser ständigt varandra som förklaringar till varför svåra frågor undvikits. Det blir särskilt tydligt när ljuset riktas mot känsliga frågor som berör samhällsproblem kopplade till gängkriminalitet, migration och integration, islamism och civilsamhället.

Trots att kriminalitet befäst sig djupare i vårt samhälle, och särskilt utsatta områden ökat från 15 områden 2015 till 21 områden 2019, ger politiker en ganska ensidig bild att hårdare tag och fler polisiära insatser är lösningen på problemen. Samtidigt som Polismyndigheten meddelar att det totala antalet poliser ökat mer än någonsin har poliser i yttre tjänst minskat sedan 2015. Trots ett flertal åtgärder för att bryta den negativa trenden av grov våldsutveckling fortsätter gängkonflikter och skjutningar med dödliga vapen. Polisen säger nu att det finns cirka 5 000 gängkriminella i utsatta områden med våldskapital och 40 släktbaserade kriminella nätverk som ”kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”. Att Polismyndigheten skickar ut nödrop år 2020 om att samhället som helhet måste agera för att bryta utvecklingen visar hur pressat läget är och hur allvarlig situationen blivit.

”Utvecklingen de senaste två decennierna har blivit en perfekt storm som politiker har allt svårare att bemästra.”

Som Mats Löfving, biträdande rikspolischef, understryker åker politiker och beslutsfattare ”jojo i sitt resonemang” beroende på hur starkt medietrycket är. Politikernas medieopportunism är symtomatisk för att alltmer sällan ta ett strategiskt helhetsgrepp på svåra samhällsutmaningar som skapats av en häxbrygd av socioekonomiska och psykosociala faktorer samt påverkanssystem som bidrar till normbrytande, antisocialt och kriminellt beteende och i slutänden till en spiral av våldsbaserade konflikter. Även om Göteborgspolitiker lyckats väl med att vända utvecklingen i ett tidigare särskilt utsatt område, Gårdsten, är det undantaget snarare än regeln. För att långsiktigt lyckas krävs omfattande politiska insatser bortom mandatperioder och genom myndighetsöverskridande samverkan på såväl lokal som nationell nivå. Man måste samverka synkroniserat genom fastighetsbolag, brottsbekämpande insatser, skolinsatser och privata näringslivet. Men glappet mellan stat och kommun och traditionen från Axel Oxienstiernas centralism begränsar starkt myndigheters verkliga möjligheter till samverkan och politikers handlingsfrihet. Högsta politiska tjänstemän drar sig ofta för att lyfta upp komplicerade samhällsproblem till sina kommunalråd om de inte samtidigt kan presentera lösningar på problemen.

Den politiska beröringsångesten sträcker sig även till andra områden som kan vara politiskt känsliga och kostsamma när det gäller väljarröster. Fram till nyligen har politikers handlingsförlamning präglats av en hänfallenhet för identitetspolitiska lockelser istället för handfasta åtgärder mot hedersförtryck, islamism och våldsbejakande extremism. Exempelvis hävdade Masoud Kamali, regeringens utredare av strukturell diskriminering 2004–2006, att det ”vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar”. Det innebar att politiker länge undvek frågan och därmed svek tusentals ungdomar som levde i ett helvete. Idag vet vi att minst 240 000 ungdomar lever under hedersförtryck och att mörkertalet är stort.

Senare lyckades Kamalis akolyter med konststycket att lyfta fram en pseudodebatt om rasism och islamofobi som lade en våt filt över krafttag mot våldsbejakande extremism och klansamhällen.

Politikers naivitet och rädsla för religion har också resulterat i okunskap om vilka krafter de göder med miljardbelopp till civilsamhället. Friskolesystemet och det generösa statsbidragssystemet i kombination med ett undermåligt kontroll- och utvärderingssystem har bidragit till att våldsbejakande extremister och islamister obehindrat kunnat söka statliga och kommunala bidrag för att etablera institutionella påverkansplattformar. Olof Palme beskrev en gång Sverige som en ”studiecirkeldemokrati” där folkbildning är en central del i att stärka och främja demokratin. Folkbildning har mycket riktigt varit en viktig skola för politiker och medborgare att bygga demokratin underifrån. Men politikers välvilja och naivitet att genom generösa ”konfettibidrag” utan adekvat uppföljning bidra till civilsamhället har utnyttjats av organiserad brottslighet, våldsbejakande extremister och islamister som använder statliga medel för att sko sig samtidigt som de främjar segregation och islamistiska agendor. Stora delar av civilsamhället är organiserat för att söka statliga och kommunala bidrag trots att det saknas adekvata kontrollmekanismer och uppföljningskrav av föreningarnas verksamhet.

Politiker som tar tag i de riktigt svåra och avgörande samhällsfrågorna premieras inte förrän medier uppmärksammar dem eller förrän konsekvenserna tippar över och blir så allvarliga för medborgarnas trygghet att de inte längre går att sopa under mattan. Utvecklingen de senaste två decennierna har blivit en perfekt storm som politiker har allt svårare att bemästra. Digitalisering har revolutionerat kommunikation men också utmanat sammanhållning inom Sverige i och med att den offentliga debatten drivs alltmer på av ökad svartvitt tänkande, polarisering och digitala hatkulturer. Politiker kan inte längre kontrollera det offentliga samtalet som förr. Klyftorna ökar genom segregation och migration. Sverige står idag på tröskeln till en verklighet som kommit ifatt oss och där tillit till det politiska etablissemanget utmanas som aldrig förr. Politiska visioner för vilket slags samhälle vi vill ha framöver och för nationell sammanhållning är därför avgörande.