Ur Aleppos ruiner flyter nu olika typer av handskrifter upp till ytan. Universitet, museer och ambassader uppvaktas av tvivelaktiga figurer som saluför ”uråldriga judiska manuskript” till svindlande priser. När ett sådant erbjudande landade på mitt bord häromveckan måste jag erkänna att jag rycktes med av spänningen. Tänk om det var ett fragment ur den ryktbara Aleppokodexen [… Guidade av manuskriptets perfekta återgivelse av vokaler och accenter kan vi höra ekot av hebreisk bibelrecitation genom årtusenden. Men det korniga videoklippet visade en illa utförd förfalskning där judiska symboler trängdes med zodiaker och kyrkofäder.

Aleppokodexens öde är förbundet med en annan förstörelse av Aleppo än den vi nyligen har bevittnat.

Den 29 november 1947. Slaget om det judiska Aleppo är över på ett dygn. En av världens äldsta judiska civilisationer får ett abrupt slut då pogromer utbryter efter FN:s omröstning om att dela det brittiska Palestinamandatet i en judisk och en arabisk del. Judar hade bott i trakterna kring Aleppo redan före kristendomens och islams uppkomst. Dagen efter omröstningen drar en mobb genom de judiska kvarteren, plundrar och bränner synagogor, skolor och butiker. Vid den här tiden bodde cirka 10 000 judar i staden. Vid tidigt 1990-tal finns det bara ett par familjer kvar.

”Bibeltexten måste vara perfekt eftersom varje bristfällighet riskerar att fördunkla det gudomliga budskapet.”

Hos Aleppos judar fanns en tusenårig kodex, världens äldsta, auktoritativa version av den hebreiska bibeln. Kodexen hölls gömd i Aleppos allt glesare judiska församling fram till 1957, då den smugglades ut ur Syrien i en osthandlares tvättmaskin. När Aleppokodexen varit i den nybildade staten Israel i några månader kom rapporter om att nästan 200 sidor, ungefär 40 procent av den, hade försvunnit. Bland annat saknades lejonparten av de fem Moseböckerna.

En konflikt om äganderätten blossade upp mellan den religiösa Aleppoförsamlingen, djupt rotad i Mellanöstern, och det israeliska politiska ledarskapet, som till största delen bestod av sekulära, europeiska socialister. För Aleppos församlingsledare framstod det som absurt att staten Israel gjorde anspråk på någonting som hade varit i deras förvar under 600 år. För det israeliska ledarskapet var Aleppokodexen ”hemma igen”, befriad från sekler i förskingringen. Konflikten avgjordes i en rättegång.

Om det judiska folket hade det länge sagts att Boken var deras hemland. Sionismen ville nu koppla Boken till nationen och visa att världens judar och deras skrifter hade ett självklart hemland i Israel. Under den här tiden byggdes Bokens helgedom vid Israels nationalmuseum, ett annex särskilt uppfört för Dödahavsrullarna. Senare kom även återstoden av Aleppokodexen att hamna i helgedomen. Judendomens förlorade skrifter hade därmed fått en fysisk krypta i Jerusalem.

Aleppokodexen, också kallad Aleppos krona, eller – för de invigda – Kronan, nedtecknades under 930-talet i staden Tiberias belägen vid Galileiska sjöns västra strand. Till Tiberias reste judiska lärde långväga ifrån för att studera de hebreiska skrifterna. Judendomen hade inte någon central institution utan hölls samman av sina texter.

Kunskapen om hur den bibliska konsonanttexten skulle reciteras överfördes muntligt. Denna kunskap riskerade att gå förlorad hos diasporans mångtaliga församlingar. Därför var det av yttersta vikt att Bibeln nedtecknades och lästes på samma sätt överallt i den vidsträckta judiska världen. Språket i Bibeln krävde standardisering vad gällde stavning och uttal, dessutom behövde punkter införas. Bibeltexten måste vara perfekt eftersom varje bristfällighet riskerar att fördunkla det gudomliga budskapet. Detta var utgångspunkten för Aleppokodexens tillkomst.

Det var de lärde i Tiberias som gav röst åt hebreiskan genom att utveckla ett system av vokaliseringstecken för den bibliska konsonanttexten. Den vokaliserade bibeltexten med läsanvisningar från Tiberias kallas för den masoretiska texten och ligger till grund för dagens vetenskapliga utgåvor av den hebreiska bibeln. Masora, som kan översättas med ”tradition”, innebär att en bibeltext, förutom utsatta vokaliserings- och accenttecken, även har textkritiska kommentarer i marginalerna. Upphovsmannen till Kronan var Tiberias egen stjärna, Aaron Ben-Asher. Idag använder bibelvetare avancerade dataprogram för att få tillgång till den information om bibeltexten som Ben-Asher kunde utantill och lämnade åt eftervärlden i Aleppokodexens marginaler.

Jerusalem år 1099. Kronan hade sålts till en synagoga i den heliga staden. När korsfarare stormar in skonas varken människoliv eller böcker. Nyheterna om Jerusalems olycka når en förmögen judisk församling nära Kairo. Medel insamlas som lösensumma för skrifter och fångar (i den ordningen). En karavan med friköpta fångar och böcker ses nu korsa öknen till Egypten. Nästa gång Kronan dyker upp på radarn är i Kairo under andra hälften av 1100-talet. Den inflytelserike läkaren, rabbinen och filosofen Maimonides använder Kronan när han sammanställer reglerna för nedteckning av Torarullarna. Efter Maimonides död 1204 förblir Kronan i hans bibliotek fram till senare hälften av 1300-talet, då politisk oro utbryter i Kairo och en släkting till Maimonides för kodexen till Aleppo. Under 600 år ruvar Kronan hos Aleppoförsamlingen.

Aleppo år 1947. Vad hände egentligen med Kronan då stadens stora synagoga vandaliserades? Vissa har vittnat om att de försvunna sektionerna brändes upp, andra hävdar att mobben roffade åt sig pergamentbladen för att tillverka lädervaror. Dock har ögonvittnen oberoende av varandra återgett att man sett kodexen oförstörd långt efter tumultet.

Oklara är också detaljerna kring hur Kronan räddades och hölls gömd under ett decennium innan den smugglades till Israel, via Turkiet. I dramats epicentrum står en judisk osthandlare från Aleppo. Han utvisas ur Syrien 1957 på grund av inblandning i hjälpaktioner för olika judiska ändamål under upploppen 1947. Eftersom judar inte var tillåtna att lämna Syrien såg rabbinerna nu en möjlighet att smuggla ut Kronan med hjälp av den utvisade osthandlaren, som dessutom hade ett iranskt pass.

Enligt rabbinernas utsaga instruerade de sin kurir att ge Kronan till en specifik rabbin från Aleppo som befann sig i Israel. Kronan skulle därigenom stanna i Aleppoförsamlingens försorg och inte hamna i händerna på Israels regering. Osthandlaren har ett annat minne av instruktionerna – han menar att han blev beordrad att ge Kronan till någon han själv hade valt ut, under förutsättning att mannen var religiös. Förfalskade brev och motstridiga vittnesmål gör det svårt att avgöra exakt vad som hände. Säkert är emellertid att Aleppos judiska församling nu förlorar sin Krona. Utgången av rättegången blev att Ben-Zvi-institutet, grundat av Israels president Yitzhak Ben-Zvi, kom att förvalta Kronan och gör så än idag.

Under ytan bubblar ständigt motstridiga berättelser upp, nya vittnesmål sipprar in från Buenos Aires, London, Jerusalem och New York. Välbärgade släktingar till nyckelpersoner inom Aleppoförsamlingen som vill rentvå sina familjenamn bekostar egna utredningar. Det ryktas om att en stenrik antikvitetsmagnat har köpt de saknade delarna av Kronan av en ultraortodox handlare och hans affärskompanjon, specialiserad på bordellverksamhet och spelautomater.

Somliga i det ljusskygga nätverket runt Kronan satte nog kardemummakaffet i halsen 2012 då journalisten Matti Friedmans bok The Aleppo Codex kom ut. Med journalistisk dramaturgi drar Friedman upp rättegångshandlingar och arkivmaterial i dagern. Mossadagenter, åldriga Aleppoprofiler och antikhandlare pressas på information. Friedman kommer så pass nära de förlorade pergamentbladen att han blir erbjuden att köpa dem för en miljon dollar. Erbjudandet visar sig dock vara en rökridå från Kronans underjordiska nätverk. Ett högdjur inom det akademiska systemet i Israel pekas av Friedman ut som skyldig till pergamentstölden. Om detta råder det delade meningar.

kanhända är de förlorade pergamentbladen brända, gömda eller saluförda på den exklusiva delen av svarta marknaden som inte är tillgänglig för en doktorand vid Uppsala universitet. Alldeles säkert finns det någon idag levande person som kan svara på var de finns. En svårare fråga att besvara är den om vem som har rätt till dem. Aleppokodexen har blivit symbol för en känslig fråga, nämligen vilken instans som har mandat att förvalta det judiska kulturarvet: staten Israel, en församling i diasporan eller ett universitet?

Intakt eller inte, frågan är om Kronans bläckkrumelurer någonsin kommer att ges ton och ljuda genom Aleppos gränder igen? Bibelns mest perfekta handskrift väntar ännu på en värld som förtjänar den.