Men frågan är vad vi i en demokrati ska ha inflytande över. Och en annan fråga: Hur ska det mandat som folket i val ger uttryck för kanaliseras till en styrelseform och beslut? Folkviljan uttryckt i fria val kan kanaliseras på många olika sätt och ändå kan man säga att systemet är demokratiskt. Man kan ha olika system för att fördela mandat, man kan förlita sig på partier som kanaler för folkviljan, man kan ha direkt demokrati, president, monark eller premiärministermakt.

Ofta stannar man vid att det behövs något slags förmedlande länk mellan folket och det organ som har att bestämma om regler, fördelning av pengar som vi valt att kräva in från medborgarna för att finansiera sådant som vi tycker att de själva inte ska bestämma. Men också landets relation till andra länder, i krig och fred, måste någon besluta om.

demokratier har oftast ett parlament. De kan vara olika uppbyggda. Med ett rum, eller flera. Med skiktningar mellan olika ledamöter. Några ”finare” och andra ”vanliga”, eller alla lika. Vi har prövat flera olika modeller; baserat på sociala grupper, inkomst eller förmögenhet eller på ålder eller på ingenting, förutom på partitillhörighet.

Det verkar svårt att bygga upp organisationer som saknar en tydlig ledare. Så är det också med det offentliga systemet. Därför har man ofta en person som får representera landet eller makten eller folket. Även här har vi, och andra länder, prövat olika modeller. Antingen väljs ledaren på livstid eller på kortare tid. Baserat på släkttillhörighet eller på partitillhörighet.

det är oklart vad denna ledare ska anses leda. Är det ”landet” eller folket eller den del av samhället som vi valt att låta de valda utforma? Finns landet utan de folkvalda? Har det en egen identitet som ”måste” styras? Och hur är det med de delar av mänsklig aktivitet som ligger utanför det som de folkvalda i en demokrati bestämmer om? Är det också något som landets styrelse ska bestämma om? Eller ligger det bredvid? Det här är svårt.

Nu har vi en ordning, uppenbarligen, där det bara krävs att ungefär var tredje väljare står bakom statsministern. Trots att vi har ett proportionellt valsystem.

En mindre del av parlamentet kan nu utöva makt över en majoritet, för att denna majoritet, eller en del av den, gått med på det. Tidigare i demokratins historia har flera oroat sig över att demokratin skulle urarta i ”majoritetens despoti” över minoriteten. Det var ett av Alexis de Tocquevilles bekymmer när han betraktade den unga demokratin i USA på 1830-talet. Här i Sverige har vi sedan tidigare upphöjt ”majoritetens despoti” till huvudregel i demokratin.

När tänkandet kring demokratiska systems tendens att urarta i fåtalsvälde varit en huvudfåra i resonemangen har vi uppfunnit en alldeles egen modell. Med decemberöverenskommelsen har vi nämligen infört ”minoritetens despoti” över en majoritet. Motkraften mot fåtalsvärde brukar istället vara krav på kvalificerad majoritet. Uppenbart är att den demokratiska modell som nu tycks avteckna sig har stora svagheter. För demokratin är det oroande.

Principen om att allas röst har samma värde står i fara. Vi behöver en uppryckning.