Det var en gång i en tv-studio för länge sedan.

Några av Sveriges då främsta författare samtalade om relationen mellan skönlitteraturen och läsarna. Det var så där lagom tv-slött när Kerstin Ekman överraskade med en undran: Skulle framtida generationer kunna ta till sig de böcker som hon såg som de allra främsta. Lars Ahlin var ett av hennes exempel. Hur ska hans romaner tolkas av en läsare som inte kan uppfatta referenserna till Bibelns berättelser? Vad händer när en skönlitterär bok blir ett isolat, och tappar sin koppling till ett gemensamt kulturellt referenssystem? Samma undran kunde riktas mot Torgny Lindgrens romaner, liksom P O Enquists eller Kerstin Ekmans egna. Ett tidigare självklart resonansrum kan vara på väg att tona bort.

Av de senaste veckornas debatt framgår att kanon är en svår provokation, inte minst när det gäller litteratur.

En auktoritär lista, sa Bill. En fasansfull, nationalistisk, auktoritär lista, sa Bull. En början till ett ”totalitärt statskick”, skrev Camilla Läckberg och Per Wirtén med vänner på Expressens kultursida i början av november (8/11). Ett sätt att ”strypa det fria ordet”, tillade de, för säkerhets skull.

Själv skulle jag vilja se kanon som ett erkännande av att resonans existerar, mellan människa och konstverk och mellan människa och människa.

Ett tidigare självklart resonansrum kan vara på väg att tona bort.

Den gälla tonen i debatten handlar givetvis också om kulturellt kapital. Aldrig har så många grindvakter så unisont försvarat privilegiet i att vara den som bedömer och värderar. För min del ledde tonen i Expressen-uppropet till en akut synestesi. Jag förnam omedelbart en torr doft av krita, odammade böcker, vaxade linoleumgolv. Så slungades jag tillbaka till det undanträngda minnet av ett möte i ett skolbibliotek för många decennier sedan. Kring bordet stod en ring av mestadels självsäkra tonåringar. Självsäkra, för detta utspelade sig i södra delen av Sverige, i fideikommissernas landskap, där rätt många barn redan från lågstadiet visste att deras namn skulle öppna dörrar som andra inte ens skulle få snegla mot. Det var dom och jag och vi skulle tala om skolstrejk mot betygssystemet. Bort med betygen, skanderade en, lite prövande. Hennes kompis hade redan börjat skissa på ett ­demonstrationsplakat. Jag satt skräckslagen. Hur skulle det gå för Berit, Ann-Charlotte, Christina och mig om vi inte fick betyg? Vi med de vanliga efternamnen som bodde i de långa hyreshusen och som tog emot det präglade betygsarket med en vördnadsfull nigning varenda vår. Betyget var ett mycket värdefullt papper som berättade att vi kunde något, att vi gilldes, att det lönade sig att sträva, att vi kunde bli ännu bättre. Vad skulle vi ha för chans utan betyg? Vi skulle inte ens kunna hävda för våra föräldrar att vi borde gå gymnasiet och inte ta vilket jobb som helst. Men Gunilla, varför ska somligt värderas mer än annat? frågade han som noterat min rodnad. Nej, vi måste ta bort alla skalor! Alla kunskaper ska vara lika viktiga! Sa han, medan jag tänkte på hans språkresor, ferielärare och redan beslutade Rotarystipendier.

När jag läser den långa raden av författarnamn som undertecknat uppropet mot en svensk litteraturkanon inser jag att nog ingen av dem kommer att hamna på en utvald lista. Men många av dem, direkt eller indirekt, ingår i kulturpolitikens stora väv av lobbyistorganisationer. Det här är en strid om tolkningsföreträden, om resurser och uppmärksamhet. Bråk gör positioner synliga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Förhoppningsvis är Akademien robust nog att stå pall för den turbulens som givetvis kommer att uppstå.

När det gäller själva jobbet befinner sig Sverige i en privilegierad situation. Svenska Akademien är en instans som inte bara förmår ta litteraturens och läsningens mysterium på allvar utan också bedriver ett, mindre omtalat, viktigt samarbete med skolor och läsfrämjande organisationer. Förhoppningsvis är Akademien robust nog att stå pall för den turbulens som givetvis kommer att uppstå.

Stod pall gjorde verkligen den amerikanska litteraturvetaren Harold Bloom när hans The Western Canon (Den västerländs­ka kanon) kom ut 1994 (2000). Där lyfte han fram 26 författare som han ansåg centrala för Västerlandets kultur. Boken var ett skarpt och polemiskt försvarstal för de estetiska värdena, som Bloom menade hade trängts tillbaka av sociala och politiskt aktivistiska strömningar i litteraturdebatten. När boken, sent omsider, kom på svenska trättes det en del på kultursidorna. Det som dröjde kvar var Harold Blooms lika magnifika som korta svar till angriparna: ”Livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker.”