Populismen är vår tids mest framgångsrika politiska idé. Så sent som i början av 2010-talet ansågs Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen, med 5 procents väljarstöd, vara djupt oroande. Tio år senare kan etablissemanget jubla över att Marine Le Pen inte vinner franska presidentvalet (detta efter att en majoritet av väljarna röstat på någon av de många populistiska kandidaterna i den första omgången).

De populistiska rörelsernas framgångar handlar först och främst om deras förmåga att fånga och smälta samman en rad populära idéer: om nationen, om demokratin, om väst, om frihet och om medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Som ofta påpekas är detta idéer som i sin tur rymmer och upprätthålls av förenklande och fientliga beskrivningar av eliter, minoriteter, icke-västliga kulturer och ideologiska motståndare. Inte desto mindre har populismen förmått artikulera en relativt sammanhängande berättelse om vår tid som hämtar inspiration inte bara från nationalismen och konservatismen, utan också från liberalismen.

Alla högerpopulistiska partier äger en självförståelse som nationalistiska partier. Det är nationen som är folket i den primära konflikten mellan (anti-nationell) elit och folk. De flesta har också under de senaste decennierna gjort mer eller mindre lyckade försök att skriva in sig i en konservativ idéhistoria. Redan 2011 antog exempelvis Sverigedemokraterna konservatism som ”primär ideo­logisk beteckning”. Konservatismen kommer till uttryck i synen på familjen, könsroller, brottslighet. Och även om många populistiska partier ser liberalismen som en ideologisk fiende rymmer de samtidigt ett försvar av västerländsk civilisation som slående ofta beskrivs i specifikt liberala termer: individualism, sekularism, demokrati, jämställdhet, tolerans.

”De populistiska partierna har skickligt tagit spjärn mot postmodernism och kunskapsrelativism, till försvar för en så kallad traditionell kunskapssyn.”

Varje försök att förklara populismen i materiella termer kan som bäst bli ett komplement till allt detta. Styrkan kommer av efterfrågan på de idéer som erbjuds och att de populistiska partierna inte bara utgjort en proteströrelse, inte bara utnyttjat rasistiska och intoleranta attityder utan faktiskt också förmått skapa en ny politisk berättelse. Som av bara farten påverkat och gjort direkta avtryck i den konservativa och liberala idéutvecklingen.

En sällan uppmärksammad aspekt, men inte desto mindre central för förståelsen av den idéutveckling som har skett, gäller kunskapssynen. De populistiska partierna har skickligt tagit spjärn mot postmodernism och kunskapsrelativism, till försvar för en så kallad traditionell kunskapssyn. Högerpopulismen har blivit det sunda förnuftets riktkarlar och framgångsrikt drivit med sig liberaler och konservativa.

Men populisterna är paradoxalt nog också skyldiga postmodernismen ett tack för sin exceptionella framgång. Det var nämligen postmodernismens genombrott som lade grunden för den populistiska revolutionen.

Den sista lördagen i april varje år går den amerikans­ka presidenten på galamiddag med den granskande makten. The White House Correspondent Dinner, som evenemanget kallas, har arrangerats årligen i Washington sedan 1921. Till traditionen, åtminstone sedan Ronald Reagans tid, hör att presidenten låter sig häcklas av framstående komiker.

Till de mest minnesvärda inslagen hör Stephen Colbert som vid 2006 års middag roastade George W Bush. ”Vi är lika, jag och presidenten”, sa Colbert:

”Vi är inga brainiacs of the nerd patrol. Vi går på magkänsla. Visste ni till exempel att det finns fler nervtrådar i magen än i hjärnan? Kolla upp det! Jo, jag vet att några av er kommer att säga att ni har kollat upp det och att det inte stämmer. Men det är för att ni läste i en bok. Nästa gång: Känn efter i magen!”

Colbert anspelade på en vid tiden utbredd bild av Bush som en okunnig, antiintellektuell och rentav ointelligent politiker. ”Är George W Bush korkad eller har han bara lite otur med orden?” stod det till exempel att läsa på baksidan av en svensk citatsamling med presidenten som såldes på bokhandlarnas hyllor för humoristiska böcker. När Donald Trump valdes till president 2016 ersattes en tidigare inbillad oro över en okunnig president av genuin rädsla för det öppet sanktionerade kunskapsföraktet från Vita huset.

Trump blev också den första presidenten som aldrig besökte korrespondentmiddagen vilken han dömde ut som ”boring and negative”. Och när han parodierades av Alec Baldwin i Saturday Night Live hotade Trump med att dra programmet inför domstol.

Det vore förstås tacksamt om berättelsen kunde stanna här. Trump som en humorbefriad demagog som inte tolererar vare sig kritik, granskningar eller ens skämt på sin egen bekostnad. En kunskapsföraktande auktoritär ledare som förkroppsligar allt som är fel med högerpopulismen. Och en hedervärd journalistkår som med stöd från företrädare för etablerade partier tar strid för fakta, sanning och oberoende granskning.

Men det finns en annan sida av myntet. Redan 2007 drog sig New York Times ur korrespondentsamfundets galamiddag med hänvisning till behovet av ökad di­stans mellan makten och dem som är satta att granska den. För vad var Bushs (och Reagans och Clintons och Obamas) avväpnande skratt tillsammans med sina häcklare om inte en propagandaseger för den sittande makten?

Den som intresserar sig för politikens idéer möter ofta decennierna tecknade i schablonartade ideologiska färger. 1950-talet framställs exempelvis som konservativt, på båda sidor av Atlanten. Kärnfamilj och hemmafruar. Rädsla för bomben och tilltro till ingenjörerna. American Dream och Keine experimente.

1960-talet utgjorde en progressiv motreaktion. En ny gene­ration förkastade föräldragenerationens normer, rev ner hierarkier­ och drömde om en ny värld.

1970-talet är förstås vänsterradikalt men skiftar också i grönt när miljöförstöringen slog igenom i politiken. Det är också början på religionens återkomst i politiken i USA och på den populistiska motreaktionen mot de förstelnade partisystemen i Västeuropa.

1980-talet är högervindar, nyliberalism och moralisk kollaps för alla former av vänsterradikalism. 1990-talet är postmodernism och postpolitisk avideologisering men också början på kulturkriget och nationella konflikter som överskuggar motsättningen mellan vänster och höger.

Under 2000-talets första decennium upprätthålls den liberala hegemonin, inte minst av teknokrater och överstatliga organisationer, men bryts samtidigt ner av terrorism och finanskris.

2010-talet har nyss avslutats men något större tidsmässigt avstånd tycks inte krävas för att summera: det blev populismens decennium, med Trump, brexit och oräkneliga framgångar för nationalkonserativa partier och auktoritära ledare.

Nej, idéer är sällan lika hegemoniska i sin samtid som de framställs i efterhand. Ideologiska skiften kan illustreras med händelser, datum och individer men är förstås alltid utdragna processer. Inte desto mindre ligger det en hel del i den skissartade sammanfattningen. Det går inte att byta plats på ismerna och hävda att en motsatt ordning gäller. Frågan är då hur vi kan förstå de långa linjerna.

En delförklaring har redan antytts: det går att urskilja pendelrörelser, hur varje hegemonisk idé föder sin egen motreaktion. Mycket har skrivits om hur det populistiska genombrottet kan tolkas som en logisk reaktion mot vad som ofta har beskrivits som ett postpolitiskt 1990-tal. De ideologiska avstånden minskade när socialdemokratin under ledare som Tony Blair, Gerhard Schröder och Göran Persson sökte sig mot mitten. I Storbritannien vann Blair parlamentsvalet 1997 som ledare för ”New Labour” och året därpå kallade sig SPD för ”den nya mitten” när de vann valet i Tyskland. Samtidigt blev högern alltmer liberal (progressiv) i kulturella frågor (jämställdhet, HBTQ). Sammantaget minskade skillnaderna mellan de vanliga politiska motståndarna, både genom taktisk triangulering och genom reella värderingsmässiga förflyttningar. Stora ytor uppstod som nya politiska krafter kunde exploatera.

Men analysen blir otillräcklig om den enbart beaktar förskjutningar längs vänster-högerskalan. Vad som också skedde under 1990-talet var en allmän nedgång för det ”politiska”, det vill säga ett slags avpolitisering av samhället. Om 1968 inneburit en triumf för idén att ”allt är politiskt” innebar 1990-talet motsatsen: ingenting var politiskt.

I en vid mening kan decenniet ses som en postmodernistisk skördetid. I serier som Seinfeld (1989–98) och Friends (1994–2004) skildrades självupptagna, för att inte säga narcissistiska karaktärer i en helt avpolitiserad miljö. Den moral som eventuellt förmedlades handlade om mellanmänskliga relationer, fjärran politiken.

I Sverige kom ironin vid samma tid att inta en närmast hegemonisk ställning inom underhållningen. Där 1980-talets satir­program som Helt Apropå (1985–92, i sin tur inspirerat av brittiska Spitting Image, 1984–96) hade haft politiker som måltavlor kom 1990-talets ironiska generation istället att töntstämpla allt som var politiskt. I Helt Apropå var det roligt att karikera statsministern som en sko. I Killinggängets produktioner var det en del av poängen att skämten skulle bygga på så avancerade referenser att många i publiken inte förstod dem.

Den gemensamma nämnaren för Seinfelds, Friends och Killinggängets världar var att det inte spelade någon roll vem som var president, om vi levde i en demokrati eller i en diktatur. Politiken var ett helt avskilt universum. Och i detta universum kunde Donald Trump bli, med Slavoj Zizeks ord, ”den perfekta postmoderna presidenten”.

Eller? Orsakskedjan påstås se ut ungefär så här: postmodernisterna har från vänster hamrat sönder det liberala samhällets fundament. Man har med berått mod underminerat tron på sanning, fasta värden, nödvändiga hierarkier och goda normer. I dess ställe har nihilism, subjektivism och relativism frodats.

I det vakuum som uppstod fanns så populismen, redo att erbjuda sammanhang, stadga och mening. Samtidigt som högerpopulisterna hämningslöst kunde utnyttja kunskapsrelativismen till att sudda ut skillnaden mellan liberal demokrati och populistisk demokrati, mellan vetenskap och ideologi, och mellan fakta och tyckande.

De politiska ideologierna låter sig svårligen placeras in på en skala som mäter kunskapssyn. Dels är det svårt att se hur en sådan skala skulle konstrueras, dels varierar kunskapssynen kraftigt inom ideologierna. Därmed inte sagt att relevanta skillnader inte kan urskiljas. Medan alla politiska rörelser i åtminstone någon utsträckning framställer sig som grundade i förnuft och vetenskap är marxismen den enda ideologi som ägt en självförståelse av sig själv som vetenskap, snarare än ideologi (Marx själv såg sig förstås som anti-­ideolog och var djupt kritisk till de socialistiska utopisterna). Flera av liberalismens främsta teoretiker under 1900-talet (Karl Popper, F A Hayek, Ludwig von Mises, Isaiah Berlin) skrev många och långa texter om kunskapsteori, vilka åtminstone i någon form också sipprat ner i liberala idéprogram och konkretiserats i teser om värdet av pluralism och faran med centralism.

Såväl liberalism som socialism inrymmer således en grundläggande rationalism som i sin tur är främmande för konservatismen. Konservativa tänkare har istället alltid betonat erfarenhet, tradition, försiktighet, helighet och andra värden som ytterst syftar till att bevara ett rådande system.

För nyare ideologier har förankringen i objektiv kunskap varit en självklar utgångspunkt. Den feministiska rörelsen har haft relativt öppna dörrar mellan vetenskap och politik, och inte varit främmande för att plocka upp relativt avancerad vetenskaplig terminologi i den politiska retoriken. Den gröna rörelsen slutligen, har kommit att inrymma såväl radikal civilisationskritik som en stark, om än ibland selektiv, tilltro till naturvetenskap.

Men i sina faktiska ställningstaganden är partierna mer präglade av tidsandan än av sin ideologi. Budskap och förhållningssätt ändras som en följd av situationen på marken. Radikala skiften i synen på könsroller, sexualitet, mångkulturalitet, brottslighet, säkerhetspolitik, förklaringar till ekonomiska kriser, miljöförstörelse och så vidare har genomgående drivits av breda samhälleliga skiften, snarare än varit snävt ideologiskt motiverade. Ingen politisk rörelse har emellertid förmått politisera frågor om kunskap i samma utsträckning som högerpopulismen.

Högerpopulistiska partier betraktar genomgående kunskap som något enkelt och intuitivt. När Ny Demokrati slog igenom i Sverige i början av 1990-talet utgjorde ”sunt förnuft” ett av de centrala slagorden. Staplandet av ölbackar som blev ett signum för partiet under valrörelsen 1991 handlade om att illustrera statsbudgeten och hur lätt det borde vara att flytta runt miljarder från ”tärande” till ”närande” verksamheter. Och när Bert Karlsson i en legendarisk utfrågning i Magasinet (den tidens Agenda) avslöjades ha mycket ringa kunskaper om både sitt eget partis politik och samhällsfrågor föll sympatierna på honom, snarare än programledaren Olle Stenholm.

Här finns en syn på politiken som återkom hos exempelvis George W Bush (eller ännu tydligare hos John McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin. Magkänsla, bondförnuft, praktisk erfarenhet, stark (religiös) övertygelse om några få enkla principer värderades högt. Teoretiska resonemang, svåra ord, nyanserade budskap uppfattades som vilseledande eller förljugna.

Dessa uttryck för en erfarenhetsgrundad kunskapssyn är inte exklusiv för högerpopulistiska rörelser. Förenklandets konst behärskas av många längs hela det ideologiska spektrat. Men det systematiska sätt på vilket Ny demokrati gjorde politiken begriplig för alla bröt mot allt som tidigare varit norm i svensk politisk debatt. Det var ett överrumplat etablissemang som inte visste hur nykomlingen skulle hanteras. Inför frågor som tidigare inte hade ställts blev många svarslösa.

Men Ny demokrati var också i någon mening före sin tid. 1990-talets högerradikala idéutveckling – Ny demokrati var populister, inte extremister, men kom efter några år att överlappa kraftigt med de anti­demokratiska högerextrema miljöerna – ägde rum långt från de stora scenerna. Alltjämt handlade det om extrema rörelser som varken kunde eller ens verkade vilja skyla över sitt fascistiska idéarv: försvar för dödsstraff och repatriering, motstånd mot aborter och utomeuropeiska adoptioner återkom i de flesta program för partier som Vlaams Blok (Belgien), Nationella fronten (Frankrike), NPD (Tyskland) och Sverigedemokraterna. Lägg därtill öppen antisemitism och en nationalism som oftast begränsades till en märklig fetisch för krigarkungar (med 30 november-demonstrationerna­ i Sverige i början av 1990-talet som en sorts höjdpunkter) och det är inte svårt att förstå att de hade begränsad framgång hos väljarna. Däremot nådde idéerna en stor publik på andra vägar. Ultima Thules skivor Svea hjältar (1991) och För fäderneslandet (1992) gavs ut på Bert Karlssons skivbolag Marianne Records och sålde i hundratusentals.

Trettio år senare är mycket förändrat vad gäller partiernas framtoning och program. Däremot utgör synen på kunskap en konstant. Den högerpopulistiska kunskapssynen vilar på en övertygelse om att verkligheten utgör den främsta bekräftelsen på att den egna världsbilden och politiken är korrekt. Det är de andra – eliterna – som ägnar sig åt teorier, ideologier, Potemkinkulisser.

Ett typiskt exempel är hur genusvetenskap blivit ett rött skynke för högerpopulister (och högerdebattörer) över hela Europa. Längst har, förstås, Ungerns Viktor Orbán gått, som drivit igenom ett förbud mot ämnet på ungerska universitetet.

Likaså har motstånd mot postmodernism haft en mobiliserande funktion för det populistiska projektet. Det har skapat tacksamma fiender – ”flum­pedagogik”, ”relativism”, ”identitets­politik” och andra vagt definierade begrepp – och gjort populisterna till det sunda förnuftets talespersoner.

Men nej, vi kommer inte att få uppleva en valrörelse mellan postmodernister, pragmatiker och realister. Däremot har hela det politiska landskapet glidit i riktning mot en mer ”realistisk” (i kunskapsteoretisk mening) världsbild. Utrymmet för att problematisera, dekonstruera, relativisera och jämföra har krympt. I takt med detta sänks taket för intellektuell debatt. Paradoxalt nog är det populisterna, mer än några andra, som ändå förmår upprätthålla ideologisk konflikt i en debatt där kampen om verklighetsbilden allt oftare står i vägen för en traditionell debatt om hur politiken ska utformas.

”Varje kväll ger jag amerikanska folket sanningen, ofiltrerad av rationella argument”, sa Stephen Colbert i rollen som presidentens ställföreträdande alter ego. Femton år senare har populismen gjort karikatyren av korkade republikaner till ett ideal. Och många liberaler och konservativa följer efter.