En resa till Skattkammarön
nyligen publicerade Sydsvenskan en artikel om en ny uppsättning av Mozarts Così fan tutte på Skånska Operan. ”Tyvärr är inte människosynen lika bra som musiken”, sade producenten Åsa Jensen. Läsaren blir lite häpen över hur talespersonen för ett litet teatersällskap uttalar sig om ett av musikhistoriens yppersta verk. ”Tjejerna framstår som totalt korkade och killarna som enfaldiga. Det är inte en så trivsam kvinnosyn, eller manssyn heller för den delen.” Verket, så låter slutsatsen, är i behov av en rejäl ”uppfräschning.”
Nu skall vi inte utnyttja tillfället att göra oss lustiga över projektet att ”fräscha upp” gamla verk som för tillfället kan framstå som moraliskt betänkliga. Skulle det inte bli ganska omfattande? Hur är det med ”människosynen” hos Homeros, Rafael och Franz Kafka? Mänskligheten har hittills inte några goda erfarenheter av folk som tror sig äga en överlägsen ”människosyn”, i alla fall inte när de kommit till makten. Dock måste vi ställa frågan: varför säger ingen emot när sådana dumheter når offentligheten?
Peter Lutherssons nya bok heter Förlorare (Bladh by Bladh), och man behöver inte läsa många sidor innan titeln blir förklarad: ”Förlorare blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt, som av eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande, som förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den att vara överspelad.” Visserligen handlar boken om en rad mer eller mindre världskända författare, från Johann Wolfgang Goethe till Thomas Mann, från Robert Louis Stevenson till Joseph Conrad, från Rudyard Kipling till Karen Blixen. Men Luthersson gör inte någon hemlighet av att han vill räkna sig själv till ”förlorarna”, som föredrar att tänka i nyanser av grått än att söka sig till den radikala moralismens svart och vitt.
Luthersson har uppnått mycket i sitt liv. Han har varit universitetslärare och förläggare, författare till två utmärkta böcker om modernismen och framgångsrik kulturchef på Svenska Dagbladet. Ändå vill han uppfatta sig själv som någon som kanske håller på att ramla ur tiden, som en åldrande människa som vet att livet ”går ifrån oss redan innan det är slut”. Varför gör han det? Det beror förmodligen på insikten att någonting är så ”korkat” och ”enfaldigt” i dagens ”människosyn”, inte minst bland de intellektuella, att man måste ha hamnat på fel sida av sanningen om många tycker att man har rätt.
måste man framhäva att Luthersson är en konservativ intellektuell? Visst är han det, och som sådan misstror han filosofin och alla dess anspråk på systematik. I stället håller han sig till historien, och med historien följer benägenheten att fördjupa sig i det enstaka fallet, och lämna utrymme för individen och de unika omständigheterna. Boken tar sin form efter denna hållning: det är ingen avhandling utan består av en rad enstaka iakttagelser, som sällan kräver mer än ett par sidor. De handlar om hur Olof Lagercrantz en gång förvandlade Joseph Conrad till en kritiker av Förenta staternas invasion av Irak. Eller om hur Thomas Mann i Bergtagen trots allt försöker rädda en bit av en äldre tids individualism. Eller om hur Jim Hawkins, den unge hjälten i Robert Louis Stevensons Skattkammarön, känner sig bunden till ett löfte, fastän han gav det till en pirat och mördare. Lite mer än hundra sådana skisser blir det, och de flesta skapar en situation där ett beslut måste fattas. Ofta är det ett citat som formulerar beslutet. De bättre besluten tar hänsyn till vad en människa förmår. De sämre gör det inte. De bättre, relativistiska, räknar Luthersson till 1800-talet, de sämre, de principiella och generella, till vår egen tid.
Ibland tvekar läsaren om den skillnad som Luthersson beskriver verkligen kan framställas som motsatsen mellan två århundraden. Har det inte funnits en del konservativ filosofi också under 1900-talet? Finns det inte ett visst släktskap mellan Lutherssons litterära skepticism och Paul Valérys journalistiska arbeten, såsom de är samlade i de fem volymerna med titeln Varietés? Eller för att ta ett kanske mer näraliggande exempel: Har inte Henning Ritter, den numera bortgångne före detta redaktören för humaniora i Frankfurter Allgemeine Zeitung, med sina prisbelönta Notizhefte (2010) framlagt en bok som till formen visar sig vara en nära släkting till Förlorare? Eller annorlunda uttryckt: Det må vara sant att Rudyard Kipling har mist mycket av sin betydelse. Men Thomas Mann, Joseph Conrad, Robert Louis Stevenson och Karen Blixen har hela tiden kunnat hävda sin rang som författare, och Stefan Zweig fick nyss en renässans på grund av boken Världen av i går.
Bakom skillnaden mellan 1800-talets individualism och 1900-talets radikalism döljs dock en motsättning av ett annat slag än den mellan två århundraden: den mellan en historisk och en icke-historisk världsbild. Visserligen är det sant att ingen av 1900-talets stora intellektuella rörelser, vare sig inom konsten eller inom politiken, tänkte i historiska kategorier. Fundamentalism och historieskrivning går inte ihop, av principiella skäl – på grund av relativismen eller individualismen som utgör själva grunden för varje historisk världssyn. En sann historiker blir aldrig futurist, surrealist eller konstruktivist, redan därför att han inte kan undvika att tänka sig själv som en framtida historisk figur.
det dröjde dock länge innan historien verkligen avskedades. Den överlevde de flesta, om inte alla, av 1900-talets ideologier. Det är först nu, under de senaste tio, tjugo åren, som historielösheten blivit en allmän företeelse även inom de samhällsskikt som man på grund av deras akademiska skolning eller samhällsfunktion borde räkna till de bildade. ”Tyvärr är inte människosynen lika bra som musiken”, säger idag den frisläppta ignoransen om Mozarts Così fan tutte. Ingen människa är så grym som den som tror att hon har moralen på sin sida. Och om det finns någon som vet det, så är det Peter Luthersson.
Hans bok kretsar kring kanske två dussintal författare, de flesta från artonhundratalet, några från nittonhundratalet. Många har redan nämnts, och till dessa skall läggas Winston Churchill, Pierre Loti, Henry David Thoreau, George Orwell och en del andra. De flesta är britter, och ett skäl till det är en vördnad för en ”frihetslära” som är fäst ”på individen och dess rättigheter”. Varför just de, kan man ändå fråga sig, och varför denna koncentration på framför allt vittberesta, äventyrslystna eller åtminstone djärva män? Varför inte Gustave Flaubert eller Guy de Maupassant, varför inte Theodor Fontane eller Paul Heyse, varför inte Cesare Pavese eller Giorgio Bassani?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
luthersson ger ingen motivering till varför han har valt sina författare, förutom att han hyllar deras ”erfarenhet och vidsyn”. Men i någon mån är alla hans favoriter representanter för ett världsrike, och det betyder också att de utsätter sig själva (eller blir utsatta för) västvärldens gränser. Därav kanske de många skisser som behandlar någon form av möte med andra civilisationer. Därför är kanske också så mycket av den litteratur som Luthersson uppskattar mest bunden till havet. För honom måste det ändlösa vattnet – en materie som ständigt byter skepnad och aldrig blir till en fast form (om det inte fryser) – vara själva sinnebilden för den filosofiska hållning som han eftersträvar.
På så sätt blir boken själv till ett äventyr av samma slag som så många av Lutherssons mest älskade böcker berättar om: en resa till Skattkammarön, en kväll vid grammofonen i Bergtagen, ett möte med mörka människor någonstans ute på den afrikanska slätten. Men på så sätt motsäger boken också det djupa vemod som författaren tror sig kunna stå för. Det finns alldeles för mycket av nyfikenhet och övertygelse hos Luthersson, han kan inte släppa den pedagogiska ivern. Historien liknar ju ibland ett väldigt museum, och i alla museer ligger den allra största delen av samlingarna i källaren. Bara en bråkdel används för utställningarna. Men då och då finns det en djärv kurator, som går ned i källaren och kommer tillbaka med oväntade skatter. Plötsligt blir det en ny utställning, där det äldsta ligger överst och det gamla verkar ”fräscht”. Även historielöshetens dagar kommer att vara räknade: de slutar senast när historien än en gång kommer att göra så ont att folk kräver förklaringar. Jag kan inte lova att det händer i morgon, men jag vet att Peter Luthersson är en sådan kurator.
Journalist och författare.