Nedrivna telefon- och telegraftrådar trasslade in sig mellan bärhjul och larvband när gruppchefens stridsvagn skulle följa de andra två nedför slänten. Den blev stående. Det var eftermiddag den 18 juli 1944, strax utanför Giberville i normandiska Calvados. Sex veckor hade gått sedan D-dagen. The Welsh Guards andra pansarbataljon deltog i ”Operation Goodwood”, uppkallad efter galoppbanan i Sussex.

Gruppchefen för de tre stridsvagnarna hade anmält sig frivillig för drygt fyra år sedan, när kriget ännu var så händelselöst att britterna med en blinkning till Boerkriget kallade det The Bore War – det urtrista kriget – och amerikanerna myntade termen The Phoney War. Men det här var hans första dag i strid. Hans krig hade hittills bestått i övningar på Salisbury Plain och i Yorkshire. Först för tre veckor sedan hade han lämnat Brighton, där regementet väntat, och skeppats över Kanalen.

Bakpå den stillastående stridsvagnen var en bunt träkors fastsurrade. Gruppchefen var också regementets begravningsofficer. Granskade man fordonet noga – att döma av eldgivningen var det precis vad en tysk infanteripluton i skogsbrynet gjorde – såg man dessutom en metallåda, fastsvetsad längst bak på vagnens pansarplåt. Den innehöll oljefärger, pennor och några mindre dukar uppspända på ram. Gruppchefen var konstnär. Han hade smyckat läderfodralen som skyddade stridsvagnarnas eldrör mot fukt och smuts med handmålade motiv ur grekisk mytologi: Orion, Orfeus, Olympen. Men fodralen var undanstuvade nu.

Att det var gruppchefens första dag i strid, ledde till att det också blev hans sista. En rutinerad stridsvagnschef skulle ha lämnat skytt och radiooperatör i fordonet, istället för att låta hela besättningen rensa banden från intrasslad tråd. Fiendeelden blev intensivare. Besättningen kunde inte klättra tillbaka in och besvara elden, inte heller anropa de andra stridsvagnarna. Gruppchefen tog risken att rusa fram till stridsvagnen bredvid och tala direkt med vagnschefen. Han tog sig oskadd fram och gav sina order. Sedan exploderade en granat vid hans sida.

Rex Whistler dog omedelbart. En knapp månad tidigare hade han fyllt 39 år.

Ingen, inte ens hans närmaste, kallade Reginald John Whistler något annat än Rex. Till och med korrekta The Times följde mönstret när Whistler för första gången förekom i tidningen i december 1927. Bilden visar en samlad och blek 22-årig konstnär på ett podium bredvid bland andra George Bernard Shaw. Men det som fångar ögat är varken den nervöse målaren eller den glatt självbelåtne titanen i sitt silverskägg. Större delen av sidan upptas av fotografier som visar Whistlers nyss avtäckta muralmålning i Tate Gallerys Refreshment Room. Även om bilderna är i svart-vitt och kraftigt beskurna, drar den drömlika detaljrikedomen in betraktaren.

Motivet löper varvet runt källarlokalen. Det skimrar i grönt och gult. Skog, parklika landskap, berg och hav växlas med ruiner, pagoder och en stad någonstans mellan renässans och barock. Frågade man konstnären fick man veta att staden är hertigdömet Epicurania. Från hertigens palats utgår en expedition, med uppgift att ta sig runt rummets väggar. Det är ingen nöjesutflykt, utan en kulinarisk forskningsresa för att förlösa hertigdömet från en torftig diet, mestadels bestående av torra kex. Målningen heter The Expedition in Pursuit of Rare Meats. De upptäcktsresande, elegant edvardianskt skräddade, kan följas runt rummet där de drar fram i en engelskt röd hästvagn, till cykel och till fots. Slutligen når de åter Epicurania, efter att ha stött på tryffelhundar, enhörningar och en kolsvart liten kerub, nu i kedjor, som förhoppningsvis inte är avsedd för konsumtion.

Det hela påminner om 1700-talets kineserier. Renässanskännare sade sig ana en karikatyr av Francesco del Cossas fresker Månaderna i Palazzo di Schifanoia i Ferrara. Samtidigt är den elegant bisarra exotismen gravt engelsk: damernas hattar, herrarnas mustascher, cykelkorgarna, den palladianska lantgodsarkitekturen. Men framför allt finns en självironisk lätthet, en sorglös excentricitet, som är lätt att placera geografiskt. ”The most amusing room in Europe”, utropade pressen. Rex Whistler var på väg att bli en konstens Noël Coward.

Det var inte riktigt ett förstlingsverk, men det var den första muralmålning som bar Whistlers omisskännliga stil. Han hade fått uppdraget, påhejad av professor Tonks vid Slade School of Arts, dit Whistler hade kommit 1922, efter att Royal Academy slängt ut honom. Tonks hade antagit Whistler, delvis som en del av en lågintensiv fejd med Royal Academy. Men snart upptäckte Tonks att Whistler verkligen hade en sällsynt talang som tecknare. Han sade sig inte ha stött på någon bättre sedan Augustus John.

Professorn ville återuppliva det klassiska muralmåleriet och puttade försiktigt Whistler åt det hållet. Det passade eleven utmärkt. Tonks ideal var Michelangelo och Ingres, och hans övertygelse var att allt måleri av kvalitet förutsatte bemästrandet av kons-ten att teckna. Whistler hade inget intresse för samtidskonstens alla ismer, med tillhörande teorier och ideologier. Han delade instinktivt Tonks respekt för måleriet som hantverk. På Slade gjorde han också sin första viktiga konstnärliga vänskap.

Stephen Tennant skrevs in på Slade samma år som Whistler. Tennants mor, född Pamela Wyndham och ledande medlem i estetsällskapet the Souls, hade mycket tidigt lyft fram sin sons konstnärliga talang. Nu, i övre tonåren, var det inte främst Tennants talang, utan hans originalitet, på gränsen till det kufiska, som gjorde honom omtalad.

Tennant led av tuberkulos som gjorde honom älvlik, nästan genomskinlig. Det, tillsammans med hans vackra drag, teatraliska elegans och ögonskuggan, gav honom en fängslande androgyn utstrålning. Den noterades långt utanför hans egna kretsar. När amiral sir Lewis Clinton-Baker, som hade deltagit både vid bombardemanget av Alexandria 1882 och Skagerrakslaget 1916, fick se Tennant utbrast han: ”Jag vet inte om det där är en man eller kvinna, men det är den vackraste varelsen jag någonsin sett.” Tennant klädde sitt rum med silverfolie och pudrade sitt hår med äkta guldstoft.

Whistler och Tennant delade en romantisk känsla för historien, och tillsammans utforskade de London. De hyrde en pråm för att kunna närma sig Towern på samma sätt som Thomas More och Walter Raleigh. Sir John Soanes kaotiska hem och antikmuseum vid Lincoln’s Inn Fields fick dem att fnittra av förtjusning. Men mest betydelsefullt var kanske att Tennant bjöd samman Rex Whistler och tjugotalets festande och konstnärliga överklassgäng, som kom att kallas The bright young things. De var trötta på det tungsinne som påbjudits sedan det stora krigets slakt. ”Alldeles underbara – underliga varelser med bara några få fjädrar där de borde ha hjärnor”, spann markattan Lytton Strachey. De träffades bland annat i Tennants lantliga hem, Wilsford Manor utanför Salisbury, där de klädde ut sig till herdar och herdinnor i Watteaustil och lät sig fotograferas av en annan konstnärlig ung man på väg upp: Cecil Beaton.

Liksom för Beaton var det här en klassresa för Whistler, som kom från en strävsam medelklassfamilj. Och, precis som för Beaton, kom det att bli en resa med enkel biljett. Det var i Tennants aristokratiska och litterära kretsar Rex Whistler i fortsättningen fann såväl vänner som uppdragsgivare. Han lärde känna Tennants älskare Siegfried Sassoon, poeten och soldaten som skrivit The Memoirs of a Fox-Hunting man, de litterära syskonen Sitwell, Osbert, Edith och Sacheverell, samt kompositören William Walton. Kanske viktigast av alla var författaren och den kulturella värdinnan Edith Olivier, som Whistler först mötte på semester med Tennant i San Remo 1925. Hon var drygt 30 år äldre än Whistler, men mellan dem uppstod en djup och livslång vänskap.

Efter framgången på Tate Gallery, tog Whistlers karriär ett skutt. Bara några dagar efter att Times rapporterat om ”The Expedition in Pursuit of Rare Meats” fick Whistler i uppdrag av sir Courtauld Thomson, son till uppfinnaren av det luftfyllda däcket, att pryda hans hem Dorneywood med en mural. Whistler målade en formell trädgård, inramad av en pelargång med korintiska kapitäl. Gudinnan Flora, som med ena bröstet bart och putande mun påminner om Botticellis Venus korsad med Mary Pickford, är på väg in i huset. Hon leder Amor i handen. Han verkar bekymrad över Thomsons hund, som naturtroget målats sovande vid pelargången.

Det har sagts att Whistler såg klassicismen med romantiska ögon eller att han skildrade barocken med realism. Sant är att realismen både var en lockelse och ett besvär för Whistler. I ett brev 1928 skrev han att han just då försökte måla så verklighetsnära som möjligt, men att det inte var lätt: ”Gräs, till exempel, tycker jag ofta har en så vedervärdig färg att det är svårt att inte förbättra den.” Samtidigt sporrades han av den hantverksskicklighet som krävs för att göra konsten så lik verkligheten att gränsen suddas ut. Dorneywoodmuralen gav Whistler ett tillfälle att hänge sig åt trompe l’œilmålning, något han skulle bli en mästare på. Här finns fröet till ett annat sätt att beskriva Whistlers stil. Han avbildade drömska fantasivärldar, inte sällan med en surrealistisk underton, men han gjorde det med en realism som suddade ut gränsen mellan verklighet och fantasi. Det var inte så mycket en flykt från verkligheten som ett försök att skapa en rikare, muntrare verklighet, ungefär som P. G. Wodehouse eller Evelyn Waugh inom litteraturen.

Roms barockarkitektur fick Whistler att jubla. När han, tillsammans med Stephen Tennant, passerade München fick han se rokokopärlorna Residenztheater och Amalienburg. ”Jag har aldrig sett något vackrare i mitt liv”, skrev han. Arkitektur hade alltid en framträdande plats i Whistlers konstnärskap och det bestod i långt mer än muralmålningar.

Något år efter att Tate Gallery öppnats fick Whistler i uppdrag att illustrera en nyutgåva av Gullivers resor. Romanen lämpade sig väl för hans absurt komiska realism. Det blir den första i en lång rad liknande arbeten. Ungefär samtidigt ombads Whistler skapa scenografin till en revy. Också det blev början på en specialitet. Under de kommande åren skapade Whistler kulisser och kostymer till föreställningar så skilda som baletten The Rake’s Progress, baserad på William Hogarths gravyrer, och den dramatiserade versionen av Jane Austens Stolthet och fördom. Han ritade ett modernt toile de Jouy-mönster, Clovelly, som både prydde tyg och porslin från Wedgwood. Han målade landskap och porträtt i olja och akvarell. I mitten av trettiotalet formgav han till och med en bisarr wiltonmatta som föreställer Neptunus i sin snäckvagn, dragen av två vita sjöhästar och omgiven av ystert sprutande delfiner och välsvarvade sjöjungfrur. Beställare var surrealistmecenaten Edward James, två gånger porträtterad av René Magritte.

Vid sidan av allt detta formgav Rex Whistler kontinuerligt bokomslag, exlibrisvapen och brevhuvuden. Han tecknade uppmärksammade och Whistlertypiskt lekfulla reklamannonser för Shell. Den framsynte chefen för Londons tunnelbana, Frank Pick, beställde några affischer av Whistler. Han ritade Postverkets särskilda Alla hjärtans dag-telegram, med putti som bär brev, fruktklasar och troféer av Amors koger, brinnande facklor och olivkvistar.

”En bild som berättar en historia är lika beklämmande och löjlig som en hund som gör konster”, fnös Virginia Woolf åt den typ av måleri Rex Whistler ofta ägnade sig åt. Han stod inte högt i kurs hos avantgardet. Whistler umgicks i fel kretsar. Han var kommersiell och lättsinnig. Han kunde uttrycka sig uppskattande om konstnärer som Poussin. Men värst var antagligen att han gjorde något värre än att ta ställning mot modernismen: han brydde sig helt enkelt inte om den. Den självklarhet med vilken Whistler kastade sig från bensinreklam till grekisk mytologi, från wiltonmattor till balettuppsättningar, band snarast samman honom med sådana som Inigo Jones och William Kent: estetiska hantverkare beredda och förmögna att formge vad som helst. Han såg inget genant i att erbjuda sina tjänster till Mayfairs miljonärer. Han hade inget hävdelsebehov mot dem. I den meningen var Whistler förmodern. Han deltog inte i modernismens projekt att stöpa om konstnären från praktisk hantverkare till teoretiserande herreman.

Två stora muralmålningar kom att bli Rex Whistlers mest imponerande verk under trettiotalet. Det ena förvandlade ett tråkigt biljardrum till ett randigt tält med öppna väggar och utsikt över en omgivande stad och ett landskap. Sir Philip Sassoon, en avlägsen släkting till Siegfried och en gång David Lloyd Georges privatsekreterare, beställde tältrummet till sitt lantgods Port Lympne, i dag i spel- och zoofamiljen Aspinalls ägo.

Men Whistlers magnum opus är muralmålningen på Plas Newydd, markisen av Angleseys walesiska gods. Markisen, gift med lady Diana Coopers syster, hade en nästan 18 meter lång matsal och Whistler bestämde sig för att täcka väggen med en utsikt över en hamn, med berg i bakgrunden, en kaj i förgrunden och en bländande barockstad däremellan. Det var ett stort arbete som han utförde på en obruten duk, specialbeställd från Frankrike. Whistler lät spänna upp den i en särskild anordning för kulissmåleri. Till den stora muralen lade Whistler två av sina bästa trompe l’œil-målningar. De gav intrycket att salen fortsatte under öppna valv. Whistler står själv med en kvast i en av valvgångarna.

Mot en låg mur i barockstil på kajen i förgrunden står Neptunus treudd och hans krona ligger bredvid. Av havskungen själv syns inget förutom några våta fotspår som leder in i matsalen. Men även om motivet är fullt av små underhållande detaljer finns en övergripande känsla av melankoli och mystik. Färgvalet är kallare än förut, vyn ödsligare. Det är en konstnär som har blivit tekniskt skickligare men också mognat.

Att så mycket av Whistlers produktion beställdes till lantgods och blev kvar där, har gjort det svårt att se hans arbete i original. Plas Newydd är ett undantag, eftersom godset i dag ägs av National Trust. En hel del av Whistlers övriga produktion – bokomslag, scenografier, reklamannonser – har gått förlorad eller är sällsynt. Detta, men framför allt Whistlers otidsenlighet, gjorde honom obskyr så snart han dött. Det är först på senare år som intresset för honom har ökat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tate Gallery slutförde i november en omfattande restauration av ”The Expedition in Pursuit of Rare Meats”. I somras hade Salisbury & South Wiltshire Museum en större utställning med tusentals av de teckningar Whistler strödde omkring sig i brev, på servetter, menyer och upphittade papperslappar. Förra året publicerades ett praktverk om Whistler, In Search of Rex Whistler av Hugh och Mirabel Cecil.

Det nyväckta intresset för Rex Whistlers konstnärskap tar ofta fasta på den utveckling som skedde efter att han blivit officer. Whistler sökte aldrig tjänstgöring som krigskonstnär, trots att hans erfarenheter av reklam var idealiska för propagandasyften. Inte heller som kamouflagemålare, trots att hans kunskaper om hur man lurar ögat antagligen var unika. Men vid sidan av sina militära plikter hann Whistler under krigsåren slutföra tolv bokomslag, tre illustrerade böcker, scenografi och kostymer till två pjäser och fyra baletter, ett femtontal beställda porträtt och ungefär tjugo landskapsmålningar.

Han tog dessutom varje chans att använda sin talang till nytta och glädje för sina kamrater. Han målade stora dukar av stadsmiljöer i renässans- och barockstil, tänkta att användas av stridsvagnsskyttar vid riktövningar. En instruktionsskiss över hur alla persedlar skulle läggas fram vid inspektion, med en detaljrikedom och högtidlighet som gjorde kängor och snuskburkar både vackra och komiska, är nästan subversiv i sin elegans. Han förvandlade en gudsförgäten officersmäss, inrymd i en förlängd barack, till ett exotiskt tält, med gamla mästares målningar på väggarna. Ett slags budgetversion av sir Philip Sassoons tältrum.

Men det är i porträtten den stora utvecklingen sker. Whistlers förkrigsporträtt är sällan särskilt bra. De är ofta stiliserade över gränsen till det manierade. Men i ett behärskat självporträtt från 1940, då Whistler just fått sin Welsh Guards-uniform, har något hänt. Han sitter på en balkong med Regent’s Park i bakgrunden och penslarna sammanbundna, som för att läggas undan, bredvid drinkbrickan. En empatisk realism letar sig fram. Porträttet av den korpulente sergeanten J. W. Isaacs, kompaniets kock, också från 1940, påminner om något Anders Zorn kunde ha målat 60 år tidigare.

Cecil Beaton menade att Whistler kunde ha blivit en ny Turner. Osbert Sitwell att Whistler hade så mångskiftande talanger att han kunde kallas geni. Men en av de sista målningar Rex Whistler slutförde var åter av det mer lekfulla slaget.

På mässväggen i den villa där Whistler och hans kamrater var förlagda i Brighton målade han H R H The Prince Regent Awakening the Spirit of Brighton. Målningen var ett skämt och tog bara tre timmar att slutföra. Allegorin visar Georg III:s liderligt korpulenta son, endast iförd ordensband, men med vingar. Han ser ut som en förvuxen och skamfilad kerub av det slag Whistler var så svag för. Den glosögde prinsregenten är i färd med att avtäcka en naken nymf: Brightons anda. Med sin anspelning på engelsk historia och sin absurt skruvade klassicism är det en typisk Whistlerskapelse, om än en bagatell. En månad senare inleddes operation Goodwood.

Redan den 2 mars 1943 hade den angloamerikanske, konservative politikern sir Henry ”Chips” Channon noterat i sin berömda dagbok:

”Rex Whistler har anlänt för några dagars vistelse; elegant, svävande, blid och sällsam, som en utsökt getabock, ger han intrycket av en förtjusande satyr och sprudlar av charm. Hans nyodlade mustasch ger honom en fläkt av Frankrike. Han tjänstgör i the Welsh Guards och för befälet över en stridsvagn. Jag kan inte föreställa mig någon mer olämplig för uppdraget.”