De tidsrika liberalerna och de arbetslösa. Så sammanfattade Spikedredaktören Brendan O’Neill det brittiska Twitterflödets mest synliga användare. Oavsett om man själv har ett konto på Twitter eller enbart hört talas om tjänsten kan man inte ignorera dess roll. Aktivister under den arabiska våren, högröstade amerikanska kändisar och brittiska akademiker har det alla gemensamt att de flyttat över en del av sin kommunikation från interna kanaler till det mer externa Twitter.

O’Neill gjorde en annan intressant iakttagelse: När frågan om proportionellt val- system diskuterades i Storbritannien var 76,1 procent av Twitterinläggen skrivna i Storbritannien positivt inställda till reformen. I valet 2011 röstade 32,1 procent av befolkningen för ett proportionellt valsystem. Resultatet illustrerade något om vår samtids stora debattforum: Twitteranvändarna är ingen spegel som vi kan hålla upp mot samhället. Det går inte, som vissa nog misstog sig under mediets unga år, att anta att Twitter blir platsen där folkets röst manifesteras.

Jag vill göra ett litet försök att teckna den svenska samhällsdebattens nya geografi. I alla fall som den sett ut sedan 2009 då Twitter på allvar började bli ett välanvänt forum för politiker, journalister och debattörer.

Alltjämt består de stora mediehusen och deras rikstäckande tidningar, lokalpressen och specialisttidskrifterna. Dagspressen präglas av varsel, kriser och sammanslagningar samt nätsatsningar som sällan ger tillräckliga resultat. Parallellt finns public service som tack vare sina skattepengar står stadigt och tar en allt större roll i samhällsdebatten.

Den icke-professionella motsvarigheten till pressen är debattarenorna: forumen, de sociala medierna, där samtiden diskuteras och kommenteras. Att inte ha ett konto på Facebook eller någon liknande tjänst är snarast ett undantag i vår tid. Samhällsdebattörer som inte finns på Twitter har ofta svårt att etablera sig i offentligheten. Och så har vi till slut de icke etablerades forum, Flashback.

Journalister använder Twitter på ett relativt enkelt sätt. De bevakar flöden med intressanta och för samhällsdebatten centrala personer. Vad är snackisen idag? Vad upprör människor och är därför relevant att plocka upp i den egna bevakningen?

Kontrasten mellan Twitter och Flashback är intressant, hur de behandlas i etablerade medier och hur de beskrivs som debattforum. Flashback och Twitter är idag Sveriges utan motstycke främsta debattarenor. På Twitter trängs eliten och aktivisterna, där plockar journalisterna upp dagens drev och de påstått folkliga utbrotten. Flashback är undervegetationen, här samlas alla bortom mittenfåran, från politiska extremister till personer med specialintressen. Visst använder journalister Flashback, men det oftast till informationsinhämtning och sällan uppmärksammas pågående debatter.

I offentligheten har däremot Twitter fått oförtjänt gott rykte, medan Flashback oftast beskrivs som en tummelplats för högerextremister.

Låt mig göra upp med några relativt vanliga föreställningar om Twitters fördelar. Twitter har på inget sätt gjort oss mer globala i det politiska samtalet. Det finns knappast någon överlappning mellan Sverige och exempelvis våra nordiska grannländer. De heta frågorna som debatteras på Twitter är alltjämt svenska ämnen, diskuterade på svenska och med personer aktiva i svensk offentlighet. Mediet har enbart förflyttat vår provinsialism till ett nytt medium.

Den andra vanliga föreställningen är att Twitter har demokratiserat det politiska samtalet. Den svenska offentligheten på nätet är troligtvis lika mycket, eller mer, segregerad än en svensk storstad. En liknande observation av den amerikanska politiska debatten på Twitter gjordes i en studie vid University of Georgia. Slutsatsen var att Twitter förstärker gruppskillnader, vänstern diskuterar med vänstern och högern med högern. Twitter kan snarast liknas vid en karta med små sammankopplade öar där politisk övertygelse och intresse avgränsar användarna.

Även möjligheten för alla röster att bli hörda är tveksam när det gäller Twitter. Tjänsten är i högsta grad ett hierarkiskt diskussionsforum där antal följare direkt avgör om du blir hörd. På internetforum som Familjeliv eller Flashback dyker däremot alla användares inlägg upp i diskussionstrådarna. Den demokratiska effekten på Twitter handlar snarare om att avståndet till makthavare blir betydligt kortare. Tröskeln för den mellanmänskliga kontakten blir lägre och samtalstonen mindre formell.

På Flashback pågår diskussionerna i skuggan av den breda offentligheten. Flashbacks oborstade karaktär gör att initierade och långa analyser ligger jämsides med grova, vulgära och aggressiva utfall. Anonymiteten och den viktiga internregelen att inte ”outa” andra användare leder till att forumet både är en ventil för obekväma åsikter och luftande av uppdämda aggressioner.

Skillnaden är egentligen mycket enkel mellan dessa två arenor i svensk samhällsdebatt: På Twitter befinner sig de etablerade, de med ett namn och en titel i etablerade kanaler. På Flashback motsatsen.

Detta får konsekvenser för hur folkdjupens diskussioner skildras. Ibland dyker det upp nyheter i våra dagstidningar med rubriker som ”storm i sociala medier” följt av något på Twitter omdiskuterat ämne. Motsvarande sker sällan eller aldrig utifrån omdebatterade diskussionstrådar på Flashback. Twitter har skapat en orättvis bild av vilken typ av politiska samtal som egentligen är vanliga i Sverige. ”Proportional vote” blev en enorm medial debatt i Storbritannien trots att stödet var svagt för reformen. I december 2014 rasade i Sverige diskussionen på Twitter om det indragna stödet för kulturtidskrifter trots att intresset från allmänheten knappast var omfattande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När jag i en radiodebatt uppmanade politiker att ge sig ut och debattera på Flashback som ett led i att minska politikerföraktet kom reaktionerna på Twitter kvickt. Eric Rosén med 15 000 följare på Twitter och redaktör på Aftonbladets Politism kommenterade: ”Nu lyfter Cwejman fram Flashback som ett bättre forum för politiska diskussioner än Twitter? Vad i?” Det är som bekant svårt att notera bjälken i ögat. För Twitter är en bekväm plattform för ett tjattrande etablissemang. Rosén som själv är närvarande och etablerad i det politiska flödet från morgon till kväll på Twitter är givetvis övertygad om mediets demokratiska kvaliteter.

Twitter och Flashback är Sveriges idag största politiska debattarenor. Vilket enkelt bevisas genom en sökning på politiska sökord eller trådämnen.

Kombinerat med våra halvoffentliga Facebookväggar är de platserna där svenskar diskuterar politik och samhällsfrågor med varandra. En större förståelse för att dessa arenor utgör fundamentet för den politiska debatten bör också leda till en diskussion om hur vi skildrar och behandlar dem. Det demokratiserande närmandet till maktens personer på Twitter har även en baksida. Dreven är blixtsnabba och konformismen ibland öronbedövande. Flashback är å andra sidan betydligt bredare, öppnare och friare. Men anonymiten och känslan av isolation från samhällsdebattens mittenfåra gör forumet till en samlingsplats för rasism och ett brutalt tonläge.

Det vore ett misstag av det etablerade Sverige, politikerna och journalisterna, att ignorera de nya arenor och platser där människor diskuterar. Det självgoda konstaterandet att man genom synlighet på Twitter är uppkopplad mot sociala medier riskerar att lägga en stor del av den faktiska samhällsdebatten i permanent skugga. Slutsatsen behöver inte vara att man omfamnar allt som sker på det ena eller andra forumet, men en större insikt om att samhällsdebatten är segregerad hade varit ett välbehövligt steg mot ett mer inkluderande demokratiskt samtal.