Den 27 januari 1952 sitter Gustaf VI Adolf på Stockholms slott och skriver brev: ”Just nu faller snön snabbt […] Ibland önskar man att man kunde flyga över till I Tatti och hälsa på hos dig och se alla Italiens underverk.” Mottagare är Bernard Berenson, en amerikansk konsthistoriker som åtminstone i den anglosaxiska världen betraktades som tidens främsta auktoritet på italiensk renässanskonst. Kungen hade flera gånger varit i villan på kullarna utanför Florens, kallad för ”I Tatti”.

Berenson hade köpt den gamla gården i Settignano 1905. Han byggde så småningom ut den för att få plats för en stor konstsamling samt ett ännu större bibliotek, och för att kunna ta emot besökare från när och fjärran. Han hade dessutom låtit anlägga en trädgård i traditionell toskansk stil. Utsikten från terrassen utsträcker sig än idag över hela staden, med domkyrkans kupol i mitten.

Bernard Berenson dog i oktober 1959, i en ålder av 94 år. Han hade då bestämt att villan, trädgården, konstverken och böckerna skulle övertas av Harvard University. Harvard hade till en början tvekat: Settignano var långt ifrån Boston, underhållet av egendomen var dyrt, och förmånen skulle enbart kunna åtnjutas av ett fåtal forskare. Det dröjde till flera år efter Berensons död tills Harvard verkligen tog emot arvet.

Villan används idag framförallt för konsthistorisk forskning. Där finns Berensons personliga arkiv. Också Gustaf Adolf, först kronprins och sedermera kung av Sverige, lämnade tydliga spår: till exempel ett badkar, som införskaffades för att rymma en för italienska förhållanden ovanligt lång människa. Men framförallt i form av 154 brev, skrivna mellan februari 1924 och Berensons död, liksom ett antal fotografier, till exempel från kungaparets vistelse i villan under hösten 1952. Ingen forskare verkar dock hittills ha gått igenom materialet.

Kungen beundrade den lärde Berenson, som med böcker som The Florentine Painters of the Renaissance (1896) hade visat ett konstnärligt universum för en stor publik. ”Jag känner ingen som har arrangerat sitt liv och sina arbetsmöjligheter bättre än du har gjort det”, skrev Gustaf VI Adolf i juli 1957: ”Det är mycket effektivt. Du får tid att tänka, att skriva och att läsa, mycket mer – vill jag tro – än någon annan. Och du hittar alltjämt tid för dina vänner, när de kommer och stör dig. Och du verkar aldrig någonsin ha bråttom.”

Gästböckerna från I Tatti är bevarade. Medan Berenson själv var i huset, och det var han säkerligen under större delen av året, verkar det inte ha gått en kväll utan gäster. Amerikans­ka miljonärer och konstsamlare, museifolk, forskare, celebriteter, konsthandlare, brittisk adel samt en stor del av den europeiska aristokratin: Gustaf VI Adolf och drottning Louise tillhörde detta sällskap.

I arkivet förvaras 4 000 brev, skrivna av 1 200 människor, bland dem Benedetto Croce, Ezra Pound och Gabriele d’Annunzio. Mer än 600 brev är från den amerikanske författarinnan Edith Wharton, en av Berensons närmaste vänner, och flera dussin är skrivna av prins Paul av Jugoslavien.

Bernhard Valvrojenski föddes i juni 1865 i en liten stad i det ryska guvernementet Wilna (Vilnius). Fadern hade nästan avslutat en utbildning till rabbin, men avbrutit den för att ägna sig åt handeln med trä och virke. När pojken var tio år flyttade familjen till Boston för att undgå både den ekonomiska krisen, Rysslands nederlag i Krimkriget skakade hela riket, och en växande antisemitism, framförallt i de baltiska länderna. I USA bytte familjen namnet till Berenson.

I sin biografi Bernard Berenson. A Life in the Picture Trade (2013) konstaterar Rachel Cohen att fadern, som försörjde familjen som gårdfarihandlare, var en man med starka intellektuella intressen men utan större sinne för affärer. I Boston drabbades man dessutom av fördomar mot ryska judar, trots att man konverterade till protestantismen. Senare, när han hade blivit känd, förmögen och katolsk, var Berenson förtegen om sin härkomst och uppväxt. I självbiografin Sketch for a Self-Portrait (1949) påstod han sig komma från en ”aristokratisk republik”, där hans familj tillhörde de främs­ta släktena.

”Kungen beundrade den lärde Berenson, som med böcker som The Florentine Painters of the Renaissance (1896) hade visat ett konstnärligt universum för en stor publik.”

Uppvuxen med tyska som modersmål, förtrogen med flera andra språk samt med en östeuropeisk kultur, läste Berenson jämförande filologi på Harvard. Att få vara student vid detta universitet, att ha lärare som filosofen William James, var det yttersta en ung jude i Förenta staterna kunde uppnå under slutet av 1800-talet. Men efter avlagd examen vägrade Charles Eliot Norton, Dante­översättare och professor i konsthistoria, sin student en rekommendation för ett stipendium, som skulle ha fört honom till Europa. ”More ambition than ability”, lät omdömet som pinade Berenson under många år, ”mer ärelystnad än förmåga”. Man anar ett antisemitiskt inslag i dessa ord.

År 1887 reste Berenson ändå till Europa. I England lärde han känna Oscar Wilde och Bertrand Russell. Han levde ihop med en kvinna, Mary Smith, som var gift med en annan man och som tio senare skulle bli hans hustru. Resan hade blivit möjlig tack vare att bekanta hade lagt ihop till ett privat stipendium.­ Bland dem som skänkte pengar fanns Isabella Stewart Gardner, arvtagare till en stor förmögenhet, hustru till en rik skeppsredare och en av landets främsta kulturmecenater. Berenson började 1894 att arbeta för henne. Samma år gjorde Anders Zorn sin målning Isabella Stewart Gardner i Venedig. Det är en upprymd och suverän kvinna som framträder där. År 1903 invigdes Stewart Gardners museum i Boston, som än idag hyser en av USA:s finaste samlingar av europeisk konst.

I mitten av 1800-talet började den franske historikern Jules Michelet och hans schweiziska kollega Jacob Burckhardt använda ordet ”renässans” som ett konsthistoriskt begrepp, med vidsträckta följder. Plötsligt trodde man sig inte bara hittat både födelseorten och ursprunget till den moderna människan, utan också en konst av enastående värde. Till följderna hörde inte bara att norra och mellersta Italiens erövrades av en ny form av bildad turism från norra Europa samt från Nordamerika. Konsekvenserna bestod också i att köpare på spaning efter okända mästerverk drog genom bykyrkor och halvt förfallna palats, med oklara föreställningar om konstnärerna bakom verken liksom om framförallt målningarnas ekonomiska värde. Ibland måste det nyvaknade intresset för renässanskonsten liknat ett plundringståg. År 1897 besökte Berenson en utställning i London, där man påstod sig visa trettiotre verk av Tizian samt arton målningar av Giorgione. Berenson skrev en pamflett i vilken han minskade antalet Tizian till en målning och antalet Giorgione till en teckning.

Det var, och det är fortfarande, svårt att identifiera konstnären bakom en målning från den italienska renässansen. För det mesta är de inte signerade. Ofta har de inte målats av en ensam konstnär utan av en grupp, och mästaren har bara lagt ut planen eller gjort de sista penseldragen. Kopiering var en vanlig företeelse som ingen stötte sig vid. Många bilder hade blivit restaurerade eller förfalskade för att möta förändrade behov. Berenson utvecklade ett sinne för sådana brytningar inom en målning, som kan föra tankarna till Sherlock Holmes detektivarbete. ”Attribuering”, skriver Ra­chel Cohen, blev själva ”fundamentet i Berensons karriär”. Denna verksamhet blev stödd av en snart framgångsrik verksamhet som författare av konstvetenskapliga böcker för allmänheten. Och han kunde verkligen skriva, på ett levande språk, med en stark känsla för rytm.

Vid förrförra sekelskiftet fanns det kolonier av amerikaner och britter i Florens, Venedig och Capri. De flesta verkar ha samlat på konst. Samlarna brukade betala Berenson en provision av inköpspriset. Dessutom såg han till att affären inte blev för billig för köparen, till säljarens och framförallt medlarens fördel. Berensons auktoritet som expert på den italienska renässansens konst var, i alla fall för amerikanska kunder, bortom allt tvivel. Ett utlåtande av honom kunde flerfaldiga en målnings värde.

Det dröjde inte länge innan handeln med konst gjorde honom till en förmögen man. År 1929, kort innan den stora depressionen, uppskattades hans förmögenhet till 44 miljoner dollar räknat i dagens penningvärde. Mest pengar verkar han ha tjänat genom att ta provisioner för försäljningen av verk, vars pris han tidigare drivit upp, ofta till det två- eller tredubbla. ”Har du någon idé om Monsieur Berensons förmögenhet?” frågade Marcel Proust redan år 1906 sin vän George de Lauris. Några år senare träffades Berenson och Proust under en middag i Paris. De bytte komplimanger, varpå Proust berättade för Berenson att han hade läst dennes böcker. Efteråt meddelade Berenson sin hustru, att han ofta hade undrat om hans skrifter inte haft en inverkan på Vår vän Swann.

Han agerade ofta i hemligt samråd med Joseph Duveen, tidens främsta konsthandlare, som systematiskt köpte upp den europeiska adelns skatter för att sälja dem till amerikanska miljonärer. Det hemliga samarbetet upphörde 1937. Det fanns då knappt några okända mästerverk längre, gömda bakom ett tjockt lager av damm i en toskansk bykyrka.

”Under våren 1954 tycks Berenson ha förhört sig om Gustaf VI Adolf inte kunde påverka valet av Nobelpristagare i litteratur.”

För att identifiera konstnären bakom en målning använde sig Berenson visserligen av en teknik, som hade utarbetats av den italienske konsthistorikern Giovanni Morelli. Men i allt väsentligt litade han på sin intuition, som inte lämpade sig för att bli fattad i regler och instruktioner. Intuitionen måste ha varit rätt så pålitlig: ungefär 80 procent av hans ”attributions” lär hålla än idag. Berenson bildade aldrig någon skola. Han hade anhängare, beundrare, många hängivna läsare men få elever. Ett undantag är kanske Kenneth Clark, som senare blev direktör för den brittiska National Gallery och som populariserade konsten i flera tv-program på BBC.

Men det fanns kritiker, konkurrenter och motståndare, inte minst i England. Hans främsta vedersakare blev den tyske konsthistorikern Aby Warburg. Mellan åren 1898 och 1902 bodde han i Florens, och de två kände varandra väl. Warburg kallade Berenson för en ”streber” och ”snobb”. Warburg, inte heller bunden till en akademisk institution, men också han stiftare till ett stort bibliotek, blev grundare till en vetenskaplig forskningsriktning som kall­as för ”ikonografi”. Den förutsätter mindre inlevelseförmåga, men större historiska kunskaper samt grundligt arkivarbete och finns än idag, om än i något förändrade former. År 1927 möttes Warburg och Berenson igen, när den senare hälsade på i Hamburg. Efter ett kort utbyte av ironiska kommentarer lär de har kommit överraskande väl överens.

När kriget nådde Italien visste Berenson att hans liv och egendom var i fara. Han stannade ändå, förmodligen mest för att han inte ville lämna huset och biblioteket åt ett osäkert öde. Han kunde lita på några gamla bekanta, som Galeazzo Ciano, Benito Mussolinis svärson. Fram till sommaren 1943, när de allierade invaderade Sicilien, stannade Berenson i hemmet. När Italien bytte sida i kriget, med konsekvensen att tyskarna ockuperade den större delen av landet, gömde han sig i Villa Le Fontanelle norr om Florens, ett befäst lantställe från 1400-talet, som ägdes av Marchese Filippo Serlupi. Greven åtnjöt diplomatisk immunitet, eftersom han tjänade som San Marinos ambassadör vid Heliga stolen.

I Gustaf Adolfs fåtaliga brev undveks uppenbarligen alla uppgifter som kunde tydas som ett moraliskt eller politiskt ställningstagande: ”Oaktat allting som pågår i världen, har vi det bra i Sverige, än så länge”, skrev han i december 1940. Två år senare, under hösten 1942, försäkrade han: ”Att upprätthålla vårt intresse för konst och kulturella ting är, enligt min uppfattning, av avgörande betydelse för framtiden.” I januari 1945, när den amerikanska och brittiska militären nästan hade nått Bologna, skrev kronprinsen: ”Jag hoppas att du nu är på frontens södra sida, och i säkerhet för gott.” Och så var det, sedan flera månader tillbaka, varpå han lovade att ersätta alla försvunna eller skadade böcker från biblioteket, så vida de hade publicerats i Norden.

Före andra världskriget verkar vänskapen mellan Gustaf Adolf och Berenson ha varit ganska ytlig. Under 1950-talet djupnade den. Kungen och drottning Louise kom aldrig ensamma på sina besök. ”The Count and the Countess Gripsholm”, som de brukade kalla sig under sina icke-officiella resor, ”för att undvika officiellt tjafs”, ledsagades alltid av en kammarjungfru och en manlig betjänt, och så brukade de ta med sig hovfolk, diplomater eller vänner med ett intresse för Italien och konsthistorien. Den bäste reskamraten tycks ha varit arkeologen Carl Axel Boëthius, den första direktören för Svenska institutet i Rom, som senare blev professor vid Göteborgs universitet och dess rektor mellan 1946 och 1951. Mellan Berenson och Boëthius utvecklades en tät korrespondens, med början under slutet av 1940-talet.

Boëthius var en flitig brevskrivare. Mer än hundra brev av honom finns bevarade, och de flesta är betydligt längre än kungens. När Gustaf Adolf skickar två eller tre sidor, så fyller Boëthius åtta eller tolv. Breven handlar inte bara om det antika Rom och arkeologi, utan också om konst i allmänhet, om den brittiske historikerns Hugh Trevor-Ropers angrepp på Folke Bernadottes rykte som räddare av tusentals fångar i nationalsocialisternas läger (Trevor-Roper tillhörde vänkretsen kring Berenson), om undergången av oceanångaren Andrea Doria och om rivaliteten mellan professorerna på Göteborgs universitet. Boëthius åberopar ofta Goethe, som tycks vara ett slags husgud för honom, han citerar på latin och grekiska. Boëthius vördade den gamle mannen från Settignano minst lika mycket som kungen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Under många år tycks de stora museerna i Sverige, men också de humanistiska institutionerna på universiteten, ha förlitat sig på kronprinsen som ett fast stöd inom statens ledning. Gustaf Adolf är, skrev Boëthius till Berenson, ”den största stödjare av lärda studier i Sverige sedan Gustav III”. Redan några månader innan Gustaf Adolf blev kung i oktober 1950 försäkrade han vännen i Settignano: ”Självklart kommer jag att fortsätta mina aktiviteter inom områden av konst och arkeologi, om möjligen i något förändrade former. Du kan vara säker på det.”

Bernard Berenson förfogade över stora talanger som värd, underhållare och rådgivare. Därför lyckades han nästan med att förvandla sig själv till en liten, om än något senkommen renässansfurste. I ett brev till Berenson i november 1957 skrev kungen om hur mycket ”[jag] värdesätter din vänskap och hur jag, varje gång jag är ihop med dig, känner att jag har lärt mig någonting nytt”. Många människor måste ha upplevt Berenson på samma vis. Förutsättningen för känslan var att Berenson åtminstone till ytan hade lyckats skapa en skönhetens och bildningens fästning, nära renässanskonstens huvudstad, och skild från modernitetens alla olägenheter inte bara genom väggar av böcker, utan också genom en ring av olivlundar och vinodlingar.

Under de sista levnadsåren skrev Berenson en rad av självbiografiska betraktelser med mer eller mindre fiktiva drag. Han framträdde i illustrerade magasin som Time och Life. Systrarna Lee Bouvier, senare kända som Lee Radziwill och Jacqueline Kennedy, kom förbi liksom författarna Ray Bradbury och John Steinbeck, skådespelaren Vivien Leigh och violinisten Yehudi Menuhin.

Under våren 1954 tycks Berenson ha förhört sig om Gustaf VI Adolf inte kunde påverka valet av Nobelpristagare i litteratur. Kungen svarade att han inte hade något med saken att göra: ”Av flera anledningar vill jag inte, även på ett ungefärligt sätt, försöka att påverka medlemmarna i Svenska Akademien, som har hela affären i sina händer. Så jag fruktar att jag inte kan göra någonting.” Kanske hade Berenson försökt att främja en vän, i så fall förmodligen Ernest Hemingway, som han räknade till sin krets alltsedan de började brevväxla 1949. (Den bevarade korrespondensen omfattar 26 brev av Berenson och 32 brev från Hemingway.) Troligare är dock att Berenson agerade till förmån för sig själv. När Ernest Hemingway 1954 fick nyheten att han hade tilldelats Nobelpriset frågade en journalist från New York Times vilka amerikanska författare som borde ha fått utmärkelsen före honom. Hemingway nämnde Mark Twain, Henry James – och Bernard Berenson, som hade författat ”de bästa och klaraste skrifter om konst som någonsin funnits”. Å andra sidan var Hemingway aldrig välkommen till I Tatti. Berenson fruktade att han skulle bli tvungen att delta i överdådiga måltider och våldsamma berusningar.

”Berensons auktoritet som expert på den italienska renässansens konst var, i alla fall för amerikanska kunder, bortom allt tvivel. Ett utlåtande av honom kunde flerfaldiga en målnings värde.”

På 1950-talet hade den värld i vilken Berenson hade verkat och som överhuvudtaget bildat grunden för hela hans tillvaro försvunnit. De amerikanska mecenaterna – som hade varit villiga att låta renskrapa hela kyrkor på jakt efter okända mästerverk och betala stora summor för äkta eller oäkta varor – var döda. Nu fanns museer som anlitade professionella, formellt utbildade konsthi­storiker för att sköta samlingarna. Konsthandeln hade blivit en nästan civil gärning. Den kosmopolitiska eliten, där aristokrater blandades med miljonärer och konstnärer, med en och annan (och ofta välkommen) skojare mittemellan, hade skingrats.

Kvar fanns Berenson, mer och mer som ett vittne över en svunnen tid, och en kung, som såg till att anpassa den svenska monarkin till en modern och demokratisk stat, medan han stillsamt sörjde en värld full av bildning och konst, som inte längre fanns och kanske aldrig hade funnits. Hösten 1956 skrev kungen till Berenson: ”Den allmänna frågan återstår, hur fruktansvärt svårt det verkar vara för vår generation – och likaså för de senaste två generationerna – att skapa någonting som motsvarar de utomordentliga skapelserna från århundradena före 1830 eller så. Visst måste denna svårighet, grovt sagt, bero på ändrade livsvillkor och, i synnerhet, på ändrade produktions­metoder. Massproduktion måste, antar jag, i viss mån döda individua­liteten.”

När Berenson fyllde 90, i juni 1955, skickade kungen honom en samling ”stereoskopiska fotografier”, tillsammans med en ”projektionsapparat eller vad än det kallas”. Och visst har presenten en symbolik: förmodligen var de två aldrig så nära varandra som när de gemensamt betraktade bilder