Under många år flödade den latin­amerikanska litteraturen in i Sverige. Den översattes och introducerades av entusiaster, gavs ut på de stora förlagen och belönades med Nobelpris. Idag är det som att den där flodfåran har sinat och det återstår en rännil, vanligen via mindre förlag som Tranan, vars insats för att vidga vår kunskap om vad som skrivs på andra språk än engelska är ovärderlig. Men det skrivs fortfarande lika mycket i Latinamerika, det håller fortfarande extremt hög litterär nivå och det skulle kunna fortsätta att inspirera nya generationer läsare och författare även i Sverige, om inte fixeringen vid det enklaste – massivt uppbackade engelskspråkiga författare med proffsiga agenter – dominerade i så hög grad. Undantaget är möjligen då Nobelpriset går till något annat språkområde.

Men det finns fortfarande hängivna introduktörer av spanskspråkig litteratur i Sverige. En av de bästa är Henrik Nilsson, författare, essäist och översättare av spansk- och portugisiskspråkig poesi. Hans nya bok, Hålet i stängslet – resor med den latinamerikanska litteraturen, är en veritabel skattkista, som alla med minsta intresse för skönlitteratur bör kasta sig över och vittja på lästips.

Nilsson har sedan ungdomen rest genom stora delar av Latinamerika. Det märks i hans text, som har en närvarokänsla värdig bokens ämne. Han skriver inte bara om litteratur som en expert utan som en medmänniska och läsare som älskar sitt ämne, skönlitteraturen, men också språket, människorna, länderna och platserna han besöker och återbesöker. Han åker buss till Aracataca i Colombia och upptäcker det verkliga Macondo. Gabriel García Márquez bodde under viktiga barndomsår hos sina morföräldrar i ett litet hus vid floden som har gett orten dess namn. Macondo var det namn han gav sin litteraturs centralort, den fiktiva plats där så många av hans romaner utspelar sig.

Han inspirerades till skapandet av Macondo av sin litterära förebild William Faulkner, som låter många av sina romaner utspela sig i den imaginära provinsen Yoknapatawpha vid Mississippi. En plats mera lik verkligheten än verkligheten själv, lite som ett jag i litteraturen alltid är förhöjt, renodlat och tydligare än verklighetens människa. Men även den mest litterära ort växer ur upplevelser och minnen. Nilsson beskriver platsen mellan litteratur, minne, turistindustri och levande samtid. Fiktion och verklighet samverkar och effekten blir tredimensionell. Så skriver man en litterär essä som förmedlar litteraturens vikt och förklarar varför läsning berikar, utan att skriva på näsan.

Den magiska realismen, som kan sägas ha skapats som litterär stil av Márquez, med Faulkner i bakgrunden, är en av 1900-talets mest inflytelserika litterära riktningar. Den kan spåras världen runt i romaner där vardagslivet inte minst bland fattiga människor skildras förhöjt med inslag som kan kallas magiska, poetiskt övernaturliga. Inte sällan med både sensua­lism och brutalitet. Det är en stil som lätt blir överblommad och reaktionen har också varit rätt tydlig bland flera yngre författare i Latinamerika, inte minst.

Nilsson presenterar direkt efter sitt besök i Arataca/Macondo den likaledes colombianske författaren Juan Gabriel Vásquez. Född 1973 tillhör han inte den allra senaste generationen men däremot den som verkligen fick kämpa med Márquez storhet för att finna sin egen röst. Vásquez är, ironiskt nog precis som Márquez, i hög grad vänd mot den engelskspråkiga litteraturen. Han har översatt och även skrivit en biografi över Joseph Conrad, som dessutom dyker upp i hans egen roman Historia secreta de Costaguana (”Costaguanas hemliga historia”) från 2007. För att verkligen sammanblanda litteratur och verklighet handlar den om hur en man, José Altamirano, återger sitt möte med Joseph Conrad. Under en lång natt har han berättat sin och sitt lands historia för den polsk-engelske författaren, en historia som denne många år senare baserat sin roman Nostromo på – vilken i sin tur utspelar sig i ett fiktivt land, Costaguana, skapat med Panama som förebild.

I en annan roman av Vásquez, Ljudet av sådant som faller (på svenska 2014), får en romangestalt Márquez mest kända roman Hundra år av ensamhet i present och avfärdar den redan från omslaget som en av de tråkigaste böcker hon läst. På andra håll i Latinamerika har reaktionen mot den magiska realismen varit ännu kraftigare. Inte minst hos den chilenske författaren Alberto Fuguet, som har vittnat om hur nordamerikans­ka förläggare och litterära agenter uppmanat honom att ”krydda” sina berättelser med magisk realism för att de ska tilltala engelskspråkiga läsare. Givetvis kan sådant inte göra annat än väcka motvilja hos seriösa författare som söker sin egen röst. Fuguet är en av dem som tagit i hårdast, han kallar hela stilen McOndo, en mjukvara för slappa författare som bara efterhärmar ett manér, vilket dessutom inte har något med den samtida erfarenheten av att leva i Latinamerika att göra.

Nilsson tar inte upp Fuguet, men däremot många andra som har frigjort sig från de gamla förebilderna och som försöker skildra samtiden snarare än någon litterär turistdröm. Latinamerika är sömniga byar i det undersköna men samtidigt melankoliska Karibien. Det är väldiga regnskogar, skakiga bussar på dammiga vägar, höga berg och väldiga floder. Men det är också storstäder, kriminalitet, politiska drömmare, ekonomiskt slit och en vardag som inte alltid är särskilt magisk. Flera samtida författare, varav ett fåtal översatta, presenteras i boken.

En av de stora litterära städerna på kontinenten är Buenos Aires. Hemstad för litterära världsstjärnor som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar, men också Ricardo Piglia och den ännu högst verksamme César Aira. Den interna litterära maktkampen i Argentina är ett kapitel för sig. Ricardo Piglia, till exempel, ville förbikoppla Borges och hänvisade hellre till den äldre författaren Roberto Arlt. Den polske författaren Witold Gombrowicz levde i exil i Buenos Aires under mer än 20 år, och hans råd till de unga författarna i landet var att de måste döda Borges. Jo, det cerebrala är en farlig frestelse, särskilt när verkligheten ibland är för tung att bära.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Nilsson är inte någon vän av dessa abstraktioner som rör sig i ett eget rum, ett intellektuellt vakuum bortom vardagen. Han avfärdar Piglia (som jag ändå måste säga att jag uppskattar) och återger gillande en passage ur Ernesto Sabatos Sobre héroes y tumbas (”Om hjältar och gravar”) i vilken två av roman­figurerna ser Borges promenera framför sig och den ena romanfiguren säger till den andra att ”hans prosa är den märkvärdigaste som skrivs på spanska nuförtiden”, men ”Borges är alltför preciös för att vara en stor författare”. Nilsson konstaterar själv att han hellre läser Cortázar – den lekfulle, jazzälskande argentinaren som levde större delen av sitt liv i Frankrike. Själv har jag alltid fascinerats av hur den latinamerikanska litteraturen när den är som bäst kan vara raffinerat cerebral, utan att förlora kontakten med det mänskliga. Men abstraktionens trollmakt är en lika farlig litterär lockelse som den magiska realismens köttighet. Bägge kan renodlas till kitsch.

Latinamerika är enormt. Det är våldsamt. Med mycket tragisk historia. Här finns, som Nilsson berättar, alltifrån de hänsynslösa narkotikagängen och fruktansvärda kvinnomorden i Mexiko – till minnena av diktatur och tortyr i nästan alla länder, liksom behandlingen av urbefolkningarna och slaveriet, vars arv lever inte minst i Karibien och längs kusten i Brasilien. Men det är framför allt en del av världen där livet hela tiden visar sig vara starkare än döden. Som hela tiden reser sig och verkar ha en rent magisk livskraft mot alla odds, något som inte minst märks i den överflödande litterära rikedomen.

Henrik Nilsson har skrivit en verkligt inspirerande bok som lockar till ny- och omläsning och varför inte också till resor. När jag tittar igenom litteraturlistan konstaterar jag att rätt få av de böcker han tar upp finns översatta, den senaste han nämner är Lina Wolffs nyöversättning av Hundra år av ensamhet från 2020. Annars fattas verkligen mycket på svenska. Det är sorgligt eftersom det i litteraturen från denna kontinent finns så mycket underbart som skulle kunna inspirera både läsare och författare i Sverige, där vi tidigare har haft en så stor tradition av att läsa latinamerikanska författare. Henrik Nilssons bok är en värdefull påminnelse om detta. Jag hoppas att den kommer att leda till mera!