Syftet med verket är att få möta de personer som levde under denna tid som individer, skriver Kent Andersson, som är docent i arkeologi och verksam vid Statens historiska museer samt författare till flera arkeologiska böcker. Han analyserar allt ifrån kläder och smycken till frisyrer och förekomst av skägg eller mittbena i håret på figurerna som de många bilderna visar. Verket blottlägger en bildrikedom som jag tror få kan föreställa sig. Många är både gåtfulla och vackra. Till exempel ett vikingatida krucifix, där Jesus är bunden och alltså inte spikad på korset. Varför? Ingen vet.

Kent Andersson skriver rakt och konkret om denna period och de många fynden som han arbetat med i samband med den senaste forntidsutställningen på Historiska museet i Stockholm. Det är inga fel på ambitionerna, men likafullt så känner jag mig lite snuvad på konfekten när boken är färdigläst. Och det är egentligen inte Anderssons fel, hans material består främst av en stor mängd avbildningar av människor från denna stora tidsrymd. Han berättar ingående och kunnigt om ansiktsmasker och statyer, om ornamentik och runstenar.

Men alltför ofta landar tolkningarna i meningar som: ”Innebörden i detta kan vi bara gissa oss till.” Eller: ”Men om det är gudar, människor i gudomlig gestalt eller vanliga människor lär vi aldrig kunna veta med säkerhet.” Det blir lite för många frågor och spekulationer. Tänk så mycket vi inte vet – och sannolikt heller inte kommer att få veta, hur mycket man än forskar vidare. Det är lite frustrerande.

Boken innehåller en nyhet, i alla fall för mig – men den levereras lite en passant och med en viss tveksamhet från författaren: flera av männen från vendeltid har hjälmar med horn. Det kanske är en liten sak, men ändå något som brukar avfärdas som en myt och som numera så gott som varje högstadiebarn kan påpeka: ”Vikingarna hade inga horn på sina hjälmar.” Men i denna bok har ett kapitel rubriken ”Vikingen – krigaren med horn på hjälmen?”. Frågetecknet markerar tveksamhet, men i boken visas ju samtida bilder på män med sådana hjälmar, så det är väl dags för en uppvärdering av detta från en skröna till ett tänkbart sakförhållande. Eller? Andersson verkar inte helt säker på sin sak.

Boken är mycket välskriven, men på ett ställe nämns det geografiska området Transanien, som skulle ha styrts av sasaniderna. Jag gissar att det är Transoxanien som avses, men det är en småsak.

I kapitlet om vikingatiden nämner Kent Andersson att epoken lika gärna skulle kunna kallas silveråldern, med tanke på allt silver som användes till smycken och mynt vid denna tid. Ett spännande uppslag, som kanske skulle kunna användas mer i boken för att tydliggöra olika teman i analysen.

Men – jag möter faktiskt inte järnålderns människor som individer i denna bok. Och jag letar efter en övergripande tes eller linje eller vinkel i boken som skulle göra den mer intressant. Nu blir det alltför mycket en grundlig repetition av sådant som man redan har ett hum om. Jodå, romarriket gav många impulser norrut. Ibn Fadlans möte med några vikingar vid Volga på 900-talet refereras. Vikingarna var beresta och man har till och med hittat en Buddhastaty från denna tid på en ö i Mälaren, och så vidare. Boken känns ofta som en museikatalog. En vacker och välskriven katalog. Man står nog inte öga mot öga med forntiden, men får se en mängd vackra och gåtfulla föremål. Gott så.