När nästan alla 1900-talets förnyare av litteraturforskningen har gått ur tiden börjar det snart bli dags att göra upp räkningen. Vad utgjorde faktiska framsteg jämfört med det äldre litteraturhistorieämnet? Vad var återvändsgränder? Vad har visat sig hållbart på sikt? Att den nyligen avlidne schweiziske litteraturhistorikern Jean Starobinski (1920–2019) kommer att ha läsare även i framtiden, framstår inte som en alltför vild gissning.

Han tog till sig och bidrog aktivt till att utveckla många av de nya synsätt som präglat litteraturstudiet det senaste halvseklet, men utan att lämna sin grundläggande humanistiska intuition. Då det var på modet att betrakta litterära verk som system av tecken insisterade Starobinski på sitt både och: ”det kan inte finnas någon struktur utan ett ...