Det var så han svarade Henry Morgenthau – USA:s dåvarande ambassadör i Konstantinopel – då denne frågade varför inte ens oskyldiga barn kunde slippa undan. Ministerns åsikt var att alla armenier måste dödas, samma principiella inställning till total förintelse som vägledde Hitler i ”judefrågan”. I inget av fallen lyckades dock förövarna till fullo i sitt uppsåt, vilket på sitt bisarra sätt bidrog till den detaljkunskap som överlevare bidragit med. Även utländska betraktrare, bland annat diplomater och missionärer från Norden, har dokumenterat vad de var med om.

Framgången i de två stora europeiska förintelseprojekten har sedermera beräknats så att det tog armenierna 85 år att åter nå 1915 års totalsiffra på sju miljoner armenier i världen, medan det tog 60 år för judarna att nå 1939 års totalsiffra 15 miljoner. Från officiell turkisk sida bekräftades den 13 maj 1919 i samband med militärrättegångarnas mot folkmordets ledande personer ”att 800 000 armenier mördats i brutala övergrepp iscensatta av representanter för Osmanska rikets regerande parti Kommittén för enhet och framsteg” (enligt andra beräkningar låg antalet närmare 1,5 miljoner). Men drygt ett år senare var man ”inte längre lika explicit om det armeniska lidandet och Kommitténs skuld”, skriver Karlsson och gör därefter det viktiga påpekandet: ”Med Sèvresfördragets krav på en armenisk stat som skulle omfatta sex provinser i östra Anatolien hade en sådan lösning hotat den nya turkiska republik som var på väg att etableras under Kemal Atatürks ledning.” En stor del av Anatolien omtalades sedan urminnes tid som just Armenien.

Historieskrivningar är ofta intressanta eftersom läsaren förflyttas tillbaka i tiden. Mest givande är de som också presenterar trovärdiga förklaringar på historiska skeenden. Läsaren tycker sig då i bästa fall inse händelsernas ”historiska nödvändighet”. De skedde därför att vissa omständigheter gav upphov till dem. Även lyckosamma händelser kan som bekant förklaras som följder av omständigheternas spel. Allt genereras av något annat, inget uppstår ur tomma intet.

Tredje rikets folkmord på dess judiska befolkning och på andra minoriteter, däribland romer, har fått sina vetenskapliga förklaringar. Händelseförloppen var produkter av givna omständigheter. Efter krigsslutet 1945 valde Tyskland att öppet beskriva sin mörka historia och analysera dess förlopp och uttryck. Landet har härigenom kunnat lämna historien bakom sig – som ”enbart historia”, även om processen har tagit tid. I motsats härtill är det officiella turkiska förnekandet fortfarande ett oläkt sår – nu sedan snart 100 år. Många i omvärlden tycker idag att turkarna borde ha gjort som Tyskland gjorde efter sitt krigsslut. Istället valde den turkiska stat som bildades efter världskrigets slut att framställa de blodiga händelserna som ett händelseförlopp, där båda sidor var lika tragiskt aktiva och sorgligt drabbade. Alltsedan de första åren efter världskrigets slut har Turkiet lagt ned stora resurser på att förneka att ett folkmord alls ägt rum.

Till det armeniska folkmordets ”efterbörd” hör dessutom vad som inte allmänt uppmärksammats lika mycket som själva mördandet, nämligen ”rätten till sitt land”. Våldsoffren skildes samtidigt ”från det territorium som de bebott sedan urminnes tid”, det vill säga större delen av dagens Anatolien. Numera tillhör regionen Turkiet, men då utgjorde den Armeniens västra del, som inte ska förväxlas med den i öster belägna före detta Sovjetrepubliken Armenien.

”Att måla in sig i ett hörn” är ett välbekant uttryck. Det avser handlingar vilkas stegvist ökade negativa konsekvenser vederbörande inte förmår förutse. Hur ska vi förstå ”turkarnas” växande hat mot armenier och greker? En av förklaringarna till Turkiets återkommande förnekande av folkmordet på armenierna är samma oförmåga till långsiktighet som brukar gälla i all politik. Ändå finns det åtskilligt av bakomliggande logiska kalkyler i Turkiets envist avvisande hållning. Även om inga nu levande turkar kan ställas till svars för mördandet av mer än en miljon armenier skulle ett officiellt erkännande betinga ett smärtsamt pris för den turkiska staten. I Tysklands fall innebar det en betydande ekonomisk kompensation för konfiskerad judisk egendom. För Turkiet skulle ett erkännande dessutom aktualisera frågan om de stora delar av det osmanska imperiet som under århundraden räknats som armeniskt territorium. Å andra sidan skulle ett erkännande av historien befria det moderna Turkiet från förnekandets börda – och förmodligen kunna växlas in mot ett medlemskap i EU (hur lockande ett sådant medlemskap numera anses vara).

Det var 1987 som omvärlden tog ett officiellt ställningstagande. ”Då beslöt Europaparlamentet i Strasbourg med röstsiffrorna 86–60 och 42 nedlagda genom en resolution om en politisk lösning på den armeniska frågan att erkänna det armeniska folkmordet som en historisk realitet”, skriver Karlsson. Grundvalen för bedömningen var FN:s folkmordskonvention. Som utgångspunkter angavs att det armeniska folket under lång tid genom Turkiets förnekande berövats ”rätten till sin egen historia”, att folkmordet ännu inte blivit föremål för politiskt fördömande och kompensation, och med det viktiga tillägget att ”ett erkännande av det armeniska folkmordet av Turkiet därför måste betraktas som en djupt human handling gentemot armenierna, vilket enbart kan hedra den turkiska regeringen”.

Vad EU i realiteten erbjöd Turkiet var ett hedersamt sätt att befria sig från sina förfäders förkastliga handlingar. Ändå har landets regeringar genom fortsatt förnekande valt att ytterligare måla in sig i ett hörn. Varför? Karlssons analyser är lärorika, inte minst därför att han utgår från att alla händelser är nödvändiga följder av givna förutsättningar. Förmågan att tänka långsiktigt klokt är sällsynt – i både politiska och privata sammanhang. Beslutssituationens snävt tidsbundna omständigheter äger ofta företräde. Ingen historisk analys kan vara mer värdefull än den som gör det till synes obegripliga begripligt, utan att detta för den sakens skull anses försvarligt.

Karlssons bok är således också en studie av det mänskliga tillståndet. Den visar vad så kallade vanliga människor kan förmås att göra mot sina medmänniskor och grannar: att halshugga dem, bränna dem till döds, dränka dem i floder, driva ut dem i öknen, och så vidare. Listan är lika lång som den är hemsk. Ändå var de enskilda människor som körde sina svärd genom havande armeniska kvinnors magar sannolikt inte psykiskt sjuka. Karlsson visar sammanhanget utan att ursäkta handlingarna. De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon är ett lysande exempel på när historievetenskapen förmår att fördjupa kunskapen om både historien och nutiden.

Åke Daun