Efterkrigstyskland har haft den otroliga turen att få inte en eller två utan flera utomordentliga förbundskanslerer: Konrad Adenauer, Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl, Angela Merkel, till och med Gerhard Schröder, trots att han som så kallad Altkanzler sedermera skämt ut sig. Inte heller de andra var utan fel, men de här nämnda ledde skickligt sitt land genom extremt oroliga perioder. Schmidt fick ta sig an inte bara Sovjetunionens stationering av kärnvapen i Östtyskland utan också ekonomisk kris, inrikes terrorism och massiva splittringar bland befolkningen. Alla de svenska partiledare som känner sig kallade att bli statsminister borde ta sig tid under sommarlovet att studera Schmidts ledarskap – för nästa statsminister kommer med all säkerhet att prövas på nästan samma våldsamma sätt som Schmidt.

Att vara partiledare är svårt, och det är ensamt. Tänk att då få gå i distansundervisning hos Helmut Schmidt. Denne social­demokrat, som efter sin avgång som kansler år 1982 intog en ny inofficiell roll som Västtysklands och sedermera Tysklands ledande strategiske tänkare, dog för sju år sedan. Men hans artiklar, böcker, tal, intervjuer och framförallt hans politiska gärning finns förstås kvar: en skattkammare för politiker från andra partier och alla Europas länder.

När nästa statsminister utses kommer världsekonomin att se ännu skakigare ut än den redan gör. Samma problem hade Schmidt när han 1974 efterträdde Willy Brandt som kansler. (Brandt fick avgå när det visade sig att hans personlige rådgivare, Günter Guillaume, var spion utskickad av DDR.) Schmidt had redan varit en skicklig försvarsminister, och till skillnad från många andra social­demokrater tog han försvar på allvar. När oljekrisen lamslog världen 1973 var han finans- och näringlivsminister, också det en roll som denne civilekonom skötte med stor skicklighet och efter eget huvud. Och fast han var partiledare och ­naturligtvis
folkvald – han vann två Bundestagsval tillsammans med koalitionspartnern FDP – var han aldrig rädd för att fatta politiska beslut som han visste skulle gagna landet trots att diverse högljudda grupper ilsket protesterade.

År 1977 skulle han sättas på prov under extrema former. Den 7 april sköt terrorister från Röda Armé-Fraktionen ihjäl Västtysklands chefsåklagare, Siegfried Buback, och två poliser som färdades med honom.
Tre månader senare sköt ett annat RAF-kommando ihjäl Jürgen Ponto, chefen för den stora banken Dresdner Bank. Och två månader efter det kidnappade RAF-terroristerna den västtyske arbetsgivarchefen, Hanns Martin Schleyer, och höll honom som gisslan. I utbyte mot Schleyer krävde de att ett antal RAF-terrorister, däribland ledarna Andreas Baader och Gudrun Ensslin, skulle släppas från det fängelse där de avtjänade långa straff.

En annan vänsterterroristgrupp, 2 juni-rörelsen, hade redan skjutit ihjäl en ledande domare, och 1975 hade 2 juni-rörelsen kidnappat chefen för Västberlins kristdemokrater, Peter Lorenz. Den gången vek sig Schmidt och gick med på att utväxla Lorenz mot sex fängslade 2 juni-terrorister. Men nu gav Schmidt inte efter. RAF ökade pressen på honom genom att få palestinska terrorister att kapa ett Lufthansaplan på väg från Mallorca till Frankfurt och tvinga det att landa i Mogadishu. Inte skulle väl Schmidt våga riskera de tyska turisternas liv? Men kanslern visste att om han gav efter skulle terrorismen fortsätta att frodas. Han sände istället en ny fritagningsstyrka, GSG9, till Mogadishu. Misslyckades GSG-poliserna skulle både de, passagerarna och besättningen dö, Schleyer skulle avrättas i den garderob som blivit hans fängelse, och världen skulle dra slutsatsen att Västtyskland hade blivit oregerbart. Men GSG9 lyckades. Däremot mördades Schleyer den 18 oktober 1977.

Lika starkt strategiskt tänkande, och lika stort mod, visade Schmidt när han – trots massiv kritik från Västtysklands stora fredsrörelse och stora delar av resten av befolkningen – 1977 föreslog att USA skulle stationera kärnvapen i Västtyskland som svar på Sovjetunionens kärnvapen i Östtyskland. Och så blev det. Schmidt, som också stödde västtysk handel med Sovjetunionen, visade att man kan ha dialog och visa styrka på samma gång.

Efter politiken fortsatte Schmidt alltså att leda debatten, och vi kan vara tacksamma för att han var en skicklig skribent, för hans tankar om Ryssland, Kina, försvar, globalisering, handel och snart sagt varje annan strategisk fråga finns att tillgå i hans böcker och artiklar. I synnerhet rekommenderar jag boken Die Verantwortung des Politikers, publicerad 2008. Schmidts kärnbudskap i denna översikt över kniviga situationer och beslut som måste fattas under tidsbrist: den enskilde politikerns personliga samvete är avgörande. Dessutom finns otaliga ytterst informativa tal och tv-intervjuer. Det finns sådeles ingen anledning för våra svenska partiledare att inte ta tillfället i akt och åka strategisk och intellektuell snålskjuts med en av de allra bästa politiker Efterkrigseuropa sett.