Vän och underdånig, känslig och vimsig, klok och handlingskraftig, stark och fri, sensuell­ och sexuell, eller kysk och nästan utan egen lust?

I början av sommaren läste jag Kvinnomanualen av Anna Björklund. Det är ett slags manifest i form av en räcka essäer, om kropp, arbete, barn, sex, skönhet och en del annat. Infallsrikt och intrikat, personligt och privat, och rakt igenom intressant.

”I det traditionellt kvinnliga hittar hon harmoni och substans.”

Hon har varit ung och blivit vuxen i en generation vars tillvaro till stora delar utspelar sig på nätet, i en kultur präglad av utseendefixering och kroppshat, näthat, porr, oförsonlig feminism, prestation och självförverkligande – och med möjlighet att skapa och upprätthålla fasader på ett sätt som torde kunna orsaka svår psykisk ohälsa… Det blir mycket ångest och alkohol för Anna Björklund.

Så, till sin egen och omvärldens förvåning gifter hon sig, väldigt ung. Hon beskriver det som en räddning, bort från kärlekslösheten och prestationshetsen. Hon får barn, flera stycken, fortfarande väldigt ung, och är hemma med dem, länge och väl. Studier och arbete låter hon slingra sig runt familjelivet, istället för tvärtom. I det traditionellt kvinnliga hittar hon harmoni och substans.

Hon skriver om hur ungdomstidens neurotiska förhållande till mat löses upp när ätande blir något man gör tillsammans med andra, när matlagning får ta tid, grytorna puttra och köttet långsamt bli mört. Man hetsäter liksom inte från ett långkok.

Jag älskar essän om kläder, om vackra, feminina, bekväma kläder, som inte skär in i hullet eller kräver att kroppen ska vara något den inte är. Kläder i linne och silke. Beskrivningen av hur hon syr en magnifik mammaklänning, i tungt tyg, i grekiskt snitt (ni vet vad jag menar) är underbar. Med den känner hon sig som en drottning vart hon än går. Urkvinnlig, okuvlig.

Kvinnomanualen har många referenser till Bibeln, delvis på ett lite mytiskt Marianne­ Fredrikssonskt sätt, delvis i en mer nutida dialog med kristen tro. Därför förvånar det mig att sista kapitlet i Ordspråksboken inte får plats. Det är där den magnifika lovprisningen av en god hustru står att läsa. Den som börjar: ”En god hustru, var finner man en sådan? Långt mer än pärlor är hon värd.” Och direkt efter det kommer den vers som uttrycker själva essensen av en kvinnas varaktiga kärlek: ”På henne litar hennes mans hjärta och han saknar ingenting. I alla sina livsdagar gör hon honom gott, aldrig ont.”

Så följer en beskrivning av en häpnadsväckande företagsam kvinna, en som samlar och sparar, anlägger vingårdar, och styr sitt husfolk med fast hand. Inget korsettsnört 1800-talsvåp så att säga: ”Hon fäster ivrigt upp sin klädnad och går till verket med starka armar.” Hon, denna hustru som är mer värd än pärlor, hon står upp medan det fortfarande är natt. ”Kraft och värdighet är hennes klädnad och hon ler mot den dag som kommer.” Som nästan patologiskt morgontrött blev jag länge lite stött av denna beskrivning. Men jag har märkt, motvilligt, att ju tidigare jag går upp, ju mer tid jag får att förbereda dagen innan resten av familjen vaknar, desto gladare blir jag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”I scharlakansfärgad ull klär hon hela familjen när vintern kommer.” Alltså både vackert och varmt! Ordspråksboksfrun skulle med andra ord inte gå i termokjol.

”För den betryckte öppnar hon sin hand, hon räcker ut sina armar mot den fattige.”

Bibelns kvinnoideal är inte modernt, men det är tidlöst. Fram träder en kraftfull, kärleksfull och vis kvinna, företagsam, omsorgsfull, pålitlig och trofast. Jag skrockade nöjt, skrattade högt, nickade ivrigt och bläddrade girigt när jag läste Anna Björklunds Kvinnomanualen. Inte minst för att jag i den hörde ekot från en annan, flera tusen år äldre kvinnomanual.