Ett tecken i tiden är den för publicering tillkomna dagboken. En märklig konstruktion; det hemligaste av det hemliga, med hänglås förseglade och i nattygsbordets utdragslåda undanstoppade, förvandlat till av skribent och redaktör bearbetad massproduktion.

Vad är det som gör att formen är så tilltalande för författare som Åsa Linderborg, Ulf Lundell och nyligen avlidne Lars Norén? Och vad är det som gör att böckerna utövar en sådan dragningskraft på den läsande allmänheten? Det är ett slags bloggande i inbunden form, utan de sociala mediernas direkthet men med ambitionen att klä till synes omedelbara tankar i en evighetens förpackning.

Linderborg medger utan omsvep att Året med 13 månader är innehållsligt redigerad för att passa för bokutgivning, Lundell frågar sig i Vardagar om vi verkligen tror att vi kommer honom närmare genom denna läsning, och Norén lyfter det hela till metanivåernas metanivå genom att i En dramatikers dagbok, 2015–2019 vid upprepade tillfällen låta dagsnoteringarna upptas av redaktörsmöten och omarbetningar av den bok vi håller i handen. Ändå finns där i samtliga fall ett sug och en spänning som gör att man vill vara kvar i denna tillrättalagt hemliga värld.

”Men formen ger också möjligheter som den traditionella självbiografin saknar. Dagboksberättelsen är skärva på skärva, ingen helhet.”

Om författarnas bevekelsegrunder kan man endast spekulera. Det som tidigare var en närgången helhet i konstnärlig utsmyckning, som i Mig äger ingen, Jack (dock med dagboksinslag) eller Natten är dagens mor, har ersatts av flyende fragment. Det kan handla om de unga vuxnas behov av att summera en epok för att kunna titta framåt, mot de åldrandes, i Lundells och Noréns fall, vilja att leva i nuet när framtidsvisionerna smalnar av, och i Linderborgs fall om oförmågan att ge en helhetsbild av ett trauma som ligger så nära i tiden. Dagboksformatet blir det enda, eller bäst lämpade, till buds stående verktyget.

Men formen ger också möjligheter som den traditionella självbiografin saknar. Dagboksberättelsen är skärva på skärva, ingen helhet. Det som skrevs i ett visst skeende behöver inte signalera någon hos författaren allmänt giltig övertygelse, det gällde då, inte nödvändigtvis nu. Redan vid utgivning har ett säkerhetsavstånd skapats till det som sägs. Friheten att ta heder och ära av folk, som i Noréns fall exempelvis Ebba Witt-Brattström, Tommy Berggren, diverse upphöjda journalister på främst DN och SR, med flera, ges en annan läsart om de skenbart levereras i stunden. En tydlig parallell finns här till dagböckerna från Tage Erlander och Ulf Adelsohn, båda mycket fräschare och mer läsvärda än det mesta i den politiska självbiografiska genren i Sverige. Flyktigheten öppnar för större frispråkighet.

Politiskt har vi annars i Linderborg–Lundell–Norén haft att göra med en trio övertygade vänstermänniskor i den etablerade borgerlighetens tillvaro och attribut. Linderborg kallar sig själv kommunist och döljer etiketterna på de märkeskläder hon bär. Norén röstade på vänstern eller miljöpartiet och beställde exklusiva kavajer och byxor i en omfattning som gjorde att den ekonomiska assistenten slet sitt hår, och att Norén själv betecknade beteendet som ett missbruk. Lundell är trygg i sin socialdemokratiska hemvist, men problemen i dagböckerna kretsar mest kring en krånglande ny BMW och huruvida han ska fortsätta att avlöna sin senaste exfru för att hon förestår hans galleri i Simrishamn.

Upptagenheten vid medierna är en röd tråd. Ja, för Linderborg är det själva essensen. Hon vill ha en diskussion om hur alla medier kunde gå så samstämmigt fel under metoo-rörelsen, hur alla normala medieetiska grundpelare rämnade. Det är viktiga frågor som fortfarande saknar en mer genomgripande belysning. Linderborg misslyckas därför att hon själv inte förmår reda ut sitt eget publicistiska haveri kring Benny Fredriksson. Hon minns inte att hon skrivit artikeln, säger hon. Men om man själv är den som förhåller sig mest kritisk till denna mediekantring och samtidigt är den som mest påtagligt bidragit till densamma – då minns man.

Skärvorna och de hårda omdömena till trots, det är ändå den självutlämnande dimensionen som blir det bestående minnet för dagboksläsaren. Och eftersom det är fragment som vi serveras omvandlar vi dem själva till en helhetsbild. I mitt fall tre spaningar:

Åsa Linderborg ger oss med sin dagbok implicit en tydlig bild av klassresans begränsningar och problematik. Linderborgs barndom dominerades av en fader som gjorde dygd av arbetarklassens nödvändighet men som bröts ned av det Lundell benämner ”kung alkohol”. Nu är hon en erkänd journalist och författare som rör sig i de finaste kretsar, som själv tillhör kulturparnassen, men som aldrig känner sig som en del av den. Hon har pengar, hon gillar kläder, men hon har alltid skuldkänslor när hon unnar sig något, som att det inte var menat för henne, att hon inte var värd denna lyx. Att klassamhället lever och fortplantas är hon därför själv ett talande bevis för.

”Det är ett slags bloggande i inbunden form, utan de sociala mediernas direkthet men med ambitionen att klä till synes omedelbara tankar i en evighetens förpackning.”

Ulf Lundell är den bäst lämpade för genren av de tre, den som mest flyhänt går från högt till lågt, i en enda svepande ordsekvens, från existentiella frågor till banala observationer. Han lurar oss att tro att han skriver lika snabbt som han tänker, med samma myller av olika lager av osorterade och sammanvävda tankar och ingivelser. Det slår mig när han berättar om att äldste sonen sagt upp bekantskapen med honom, inget arv, ingenting. ”Inte så djävla lätt att vara far, inte så djävla lätt att vara son heller, allra minst äldste.” Sedan snabbt över till ett undertecknande av deklarationer och inmundigande av en QP Cheese-meny. I Vardagar 3 sedan en kort beskrivning av ett sällsynt besök av yngsta dottern: ”Jag tänkte innan: Ja, hon är ju nästan 20 nu, i februari. Nej, hon är 29.” Den som funderar över Lundells ensamhet behöver kanske inte gräva djupare än så.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Lars Norén bjuder på samma driv som Lundell men med ett mycket mer pretentiöst anslag. Heidegger är den ständige följeslagaren. Så ofta förhåller han sig till honom att dagboksanteckningen ”Jag läste inte Heidegger igår” känns intressant. Den enda person som förekommer oftare än Heidegger i Noréns år 2020 utgivna dagbok är sladdbarnet S som precis börjat skolan. Dramatikern längtar till de stunder de ska träffas, beskriver våndan när de skiljs, hur han följer henne till skolan, shoppar kläder (!) åt henne, månar om att hon ska trivas hos honom, älskar henne helt enkelt. Så angelägen är han att inpränta denna kärlek i eftervärlden att det är svårt att inte se den äldre faderns egen känsla av svek.

Att bekämpa tillvarons tomhet har också varit en gemensam drivkraft för de tre författarna: Tomheten efter brustna relationer, nojan över åldersbaserade kroppsliga förändringar och ensamhetens grubblerier över vad allting varit värt. Linderborg oroar sig på kvinnligt maner över egna tillkortakommanden, medan herrarna mer uppehåller sig vid omvärldens.

Kanske är det i slutänden beskrivningen av dessa lättrelaterade erfarenheter av vardagens banaliteter, parat med ältanden och reflexioner över livets gång, som gör läsningen så absorberande – att vi får sällskap i vår egen tomhet, att gläntandet på dörren in till flyktigheten och fantasilösheten i andras liv skapar en större acceptans för det egna.

Så blir de upphöjdas ensamhet allas vår tröst och depressionshämmare. Två män som flyr folkets kärlek för konstens skull och en kvinna som hänsynslöst oskadliggör sina offer i spalterna och sedan är helt oförstående inför det faktum att hon inte älskas för det. Extra märklig blir genren nu i Noréns fall, där det vi läser plötsligt är presens i förgången tid.