Tanken med polisreformen var god: att skapa en enda organisatorisk enhet där länsgränser inte som tidigare utgjorde hinder för underrättelseverksamhet och operationell rörlighet. Rikspolischefen gavs för första gången polisiärt operativt ansvar och var inte som tidigare enbart budgetsamordnare för länspolismyndigheterna. Polisen är Justitiedepartementets enskilt största budgetpost, drygt 30 miljarder kronor. Huvuddelen avser personalkostnader för en poliskår som uppgår till cirka 21 000 poliser jämte 12 000 civilanställda. I ett europeiskt perspektiv är kåren liten. Vi skulle omgående behöva ytterligare 10 000–15 000 poliser för att nå upp till EU:s genomsnitt, tre–fyra poliser på 1 000 invånare. I gengäld ligger vi i europeisk topp när det gäller vissa brott, särskilt dödligt skjutvapenvåld.

Territoriella gängstrider med förortsområden som bas spiller över till lugna småstäder som Värnamo. Sammanvävd med ”kriminella nätverk” och organiserad narkotikabrottslighet finns klanbaserad brottslig verksamhet som sätter sin prägel på vissa orter. En klanuppgörelse mitt på blanka dagen i Lund i början av september bär syn för sägen. Rapporter om skjutningar och mord, vilka tidigare gavs stor medial uppmärksamhet, reduceras numera till enbart notiser, vilket väl illustrerar hur fort tillvänjningen sker: grova brott som normalitet i den offentliga miljön och en del av vardagen på alltfler platser. Brottsförebyggande rådet, Brå, har också redovisat i en rapport som nyligen presenterades vad som visades redan för 16 år sedan: personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade vad avser brott. Denna överrepresentation kvarstår även rensad för socioekonomiska faktorer. Varför det är så är dock inte klarlagt utan en fråga för fortsatt forskning. Ett rimligt antagande är att det delvis handlar om kulturella faktorer.

Polisen har en tung uppgift. Hopp ställs till tillfälliga kraftsamlingar och särskilda projekt (”Rimfrost, Sluta skjut” med flera). Utredningsverksamheten lider av den flaskhals som Nationellt forensiskt cent­rum utgör (en del av den nya ­polismyndigheten, tidigare en egen myndighet, Statens kriminaltekniska laboratorium). Lång väntan på analyser och undersökningar får också straffprocessuellt genomslag: frihetsberövanden av misstänkta får inte vara oändligt.

Forskningen är entydig: Den bästa brotts­preventiva effekten fås genom tillräcklig och uthållig polisiär närvaro i lokalsamhället.

Polisen är i huvudsak reaktiv. Den yttre polistjänsten sker genom den så kallade ingripandeverksamheten (IGV), det vill säga polispatruller som rycker ut efter larm. Genom polisreformen är Sverige indelat i sju polisregioner och dessa i sin tur i ett 30-tal polisområden (PO) med sammantaget drygt 90 lokalpolisområden (LPO) som den minsta geografiska enheten. Det innebär att ett lokalpolisområde normalt täcker mer än en kommun (Sverige har 290 kommuner). Det är långt från den kvarters­polisverksamhet som en gång framställdes som politiskt önskvärd: ”en snut i varje knut.” Alltför få poliser skall täcka alltför stora områden. Av de drygt 21 000 poliserna tjänstgör enbart cirka 9 000 i yttre tjänst, vilket är en minskning från 2015.

Forskningen är entydig: Den bästa brottspreventiva effekten fås genom tillräcklig och uthållig polisiär närvaro i lokalsamhället. Det är en förklaring till framgången med den så kallade New York-modellen. (Om polisen snabbt och resolut ingriper mot småbrottslighet och antisocialt beteende kommer även grövre brottslighet att förebyggas.) Men den låter sig inte enkelt överföras till Sverige av främst tre skäl:

1. I New York är polisen (New York City Police Department) en kommunal ange­lägenhet. Det är borgmästarens och stadens egen polis, vilket ger klara, korta ordervägar och ett ständigt politiskt tryck från medborgarna.

2. Antalet statliga poliser i Sverige räcker överhuvudtaget inte till för att upprätthålla en stadigvarande lokal närvaro.

3. Polischefer i NYPD som inte håller måttet omplaceras, vilket sällan eller aldrig sker i Sverige.

Polisreformen betonade förvisso det lokala perspektivet, vilket skedde genom att ”medborgarlöften” ställdes ut: kommunerna skulle i dialog med polisen ta fram handlingsplaner som speglade lokala behov. Det finns ingen brist på sådana dokument. Problemet är att kunna genomföra planerna. Statskontoret har i sina utvärderingar av polisreformen funnit att uppsatta mål över lag lämnats ouppfyllda. LPO saknar tillräckliga resurser och karriärincitamenten är fel. Skrivbordstjänst nära administrationen främjar karriären, yttre tjänst i lokalsamhället gör det inte.

Det är inga överord att säga att polis­reformen hittills varit ett misslyckande, när det gäller att tillgodose allmänhetens och lokalsamhällets behov.

Frågan om brottsbekämpning, ”lag och ordning”, rankas av väljarna som en av de allra viktigaste frågorna. Sammanflätad med den är migrationspolitiken. En misslyckad integrationspolitik har blivit en grogrund för brottsligheten i våra förortsområden med alltfler överspillningseffekter i resten av landet. De som drabbas mest är den överväldigande majoriteten skötsamma invånare i de utsatta områdena.

Den kriminalpolitiska debatten, som blivit allt intensivare i takt med brottsutvecklingen och att valåret närmar sig, följer två huvudspår: satsning på fler poliser och allehanda reformer vad avser straffrätt och straffprocess.

Det senare innefattar, inte sällan med åberopande av Danmark som föredöme, straffskärpningar och andra repressiva ingripanden mot gängbrottslighet. Otaliga är regeringens återkommande löften att ”knäcka gängen”. Oppositionen jagar regeringen framför sig genom att bjuda över. Polisen, å sin sida, efterlyser, förutom fler poliser, ytterligare ”verktyg” i form av bland annat hemlig informationsinhämtning, uppmuntrade av samarbete med polismyndigheter i andra länder (EU och USA) som gjort det möjligt att avlyssna krypterade mobilsamtal och meddelanden i den undre världen (Encrochat och Anom).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Utöver de reformer som redan vidgat rätten till hemlig dataavläsning önskar sig polisen möjlighet att också avlyssna i ”preventivt syfte”, det vill säga utan att konkret brottsmisstanke föreligger, något som också vunnit politiskt gehör på sina håll i oppositionen. Till de straffprocessuella ändringar som diskuteras hör också anonyma vittnen (något som dock enbart haft marginell betydelse i de länder där det förekommer). Att ändringar får straffprocessuell effekt visar exempelvis höjning av minimistraffet för grovt vapenbrott. En skärpning av vapenlagen 2018 innebar bland annat att den lägsta påföljden för grovt vapenbrott höjdes från ett års fängelse till två år. Det i sin tur medförde att så kallad obligatorisk häktning blev möjligt.

När det gäller straffrätten i övrigt är inriktningen att avskaffa ”ungdomsrabatten” och att allmänt skärpa straffen. Den förra frågan är en svensk egenhet som exempelvis saknas i Danmark. Även myndiga personer i intervallet 18–21 år har rätt till en reduktion av straffet i jämförelse med dem över 21. Det är ett resultat av att riksdagen, som ville åt ungdomsrösten när myndighetsåldern i två steg sänktes från 21 via 20 till 18 år, skyggade inför de kriminal- och socialpolitiska konsekvenserna: i straffrättsligt hänseende, liksom för alkoholinköp, skulle den gamla myndighetsåldern alltjämt gälla. Gängen har anpassat sig till straffrätten och rekryterar alltfler unga, inklusive barn under straffmyndighetsåldern på 15 år, i förlitan på en generös behandling.

Svensk straffrätt, med sin mjuka framtoning och milda praxis, har en egen historia, vilken professor Bo Wennström beskriver i boken Om straff och fängelser. Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område med förslag till förändring. Det är att hoppas att oppositionen tar fasta på förslagen och ser till att Finansdepartementet inte lägger in veto. Svenska fångdygn är dyra och statsbudgeten har dessvärre ingen kreditpost för den samhällsnytta frihetsberövande medför i form av färre brott vid längre inlåsning.

Vad så gäller polisen har regeringen utlovat ytterligare 10 000 polisanställda(!) till 2024, bud som oppositionen toppar. Fokus ligger dessvärre huvudsakligen på antalet poliser och mindre på hur de arbetar. Platser på polisutbildningen som nu står tomma kan fyllas genom en enkel åtgärd: halvera nuvarande utbildning på två och ett halvt år och dubbla lönen. Modellen bör vara mindre akademiserad utbildning men bättre betalt för poliser i yttre tjänst, där de behövs. Nuvarande karriärincitament är fel och bör ändras. Fältarbete skall löna sig liksom långa kommenderingar i lokalsamhället. Rikspolischefen bör i det korta perspektivet få i uppgift att lägga fram en plan för hur ytterligare fler poliser för yttre tjänst kan stampas fram inom nuvarande resursram, en prio­riterings- och ledningsfråga. Och förbudet mot kommunal polis bör tas bort.­ För knappt sex år sedan väckte jag den tanken i en Timbrorapport, vari jag också förutspådde att polisrefomen skulle bli ett misslyckande. Ibland är det trist att bli sannspådd. Men med rätt inriktning går misstag att rätta till.

Slutligen, alla bör besinna att i en rättsstat finns gränser för hur straffrätt- och straffprocess utformas. Berättigad hänsyn till personlig integritet och rättssäkerhet får inte svepas undan i ivern att bekämpa brott och ge brottsoffren upprättelse. ”Hårda tag” kräver eftertanke och gott rättsligt handlag. Låt de sju goda kriminalpolitiska åren börja nästa år.