En nationell kulturkanon är återigen på tapeten. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand talar om en kanon som en enande kraft och utesluter inte att den kan komma att användas i framtida tester för migranter som vill bli svenska medborgare. Men förslaget är inte helt nytt. 2006 orsakade folkpartisten Cecilia Wikström rabalder med en liknande idé.

Inspirationen kom, som det brukar göra, från Danmark som två år tidigare hade påbörjat arbetet med en kulturkanon i syfte att bättre förstå sig själv och det danska kulturarvets påverkan på dagens Danmark. Kulturministeriet utsåg sju kommittéer att välja verk som skulle ingå i en kanon: arkitektur, formgivning, bildkonst, teater, litteratur, film och musik. Men det efterföljande arbetet präglades av diverse kontroverser, bland annat ansågs kommittéerna vara alltför mansdominerade och bestå av elitsnobbar. Hela projektet betraktades som något som så osmickrande som statskultur. Regeringen och kulturministern Brian Mikkelsen stod dock på sig och kulturkanon består idag av sammanlagt 108 danska konstverk i åtta kategorier (den åttonde kategorin är barnkultur).

Vilken betydelse har då kulturkanon haft? I praktiken ingen, menar den danske författaren och kulturjournalisten Niels Frid-Nielsen.­ ”Kulturkanonen har raderats från kulturministeriets hemsida och är bortglömd av många”, säger han till Dagens Arena.

När svenskar frågar mig vad jag brukar föreläsa om för nyanlända brukar jag förklara att jag går igenom de svenska grundlagarna, diskrimineringslagen och föräldrabalken.

En anledning kan vara att förslaget upplevdes som ett vapen i ett kulturkrig. I ett tal år 2005 hävdade Mikkelsen att en kulturkanon behövdes för att motverka att den muslimska medeltida kulturen skulle få fotfäste i landet. De danska protesterna då påminner om de svenska protesterna idag. Många är kritiska till en statssanktionerad kanon, medan andra anser att den kan komma att påverkas alltför mycket av Sverigedemokraternas bild av vad som är och inte är svenskt. Det vore till exempel ingen överraskning om Fares Fares filmer och Jonas Hassen Khemeris böcker valdes bort till förmån av regissörer och författare med mer svenskklingande namn. Och säkerligen tvärtom, om Miljöpartiet fick vara med och utforma en kanon.

Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi, som också intervjuas i Dagens Arena säger något om den danska kulturkanonen som vi i Sverige ändå bör ta fasta på. Enligt honom har den en betydelse i samband med att utlänningar söker danskt medborgarskap där de genomgår ett prov som ska visa på deras orientering i ”det danske”.

I Sverige, däremot, kan man få ett svenskt medborgarskap utan några direkta krav, förutom att ha fyllt arton år och ha sin hemvist i Sverige. Man behöver inte kunna ett ord svenska eller ha tillgodosett sig något av ”det svenska”. Det sänder märkliga signaler om avsikten med integrationspolitiken. Många invandrare jag möter under mina föreläsningar vill veta vad som gäller i Sverige och vad som anses vara svenskt, samtidigt som de upplever att svenskar har svårt för att sätta ord på just detta. En svensk kulturkanon kanske får samma effekt i Sverige för infödda svenskar som den danska gav infödda danskar; kritiserad, hånad och sedan bortglömd. Men den kanske kan ge vägledning till de invandrare som vill lära känna Sverige och tillgodogöra sig det svenska och samtidigt fungera som något av ett rättesnöre för lärare inom skolan, sfi och folkhögskolan som kommer i kontakt med dem.

En vanlig invändning är att om infödda svenskar eller danskar skulle få göra sina respektive hemländers medborgarskaps­prov hade de inte klarat av det, varför ska då utlänningar gör det? Detta märktes tydligt när Ebba Busch år 2017 föreslog en lista med svenska bokklassiker som bland andra nyanlända kunde läsa för att lättare integreras i Sverige. När Busch medverkade i SVT Aktuellt och fick sina litterära kunskaper testade visste hon inte vem som skrivit Gösta Berlings saga. Det blev inte bättre när hon inte heller viss­te vilka författarna till Giftas och Gentlemen var. Busch avhånades och förslaget om en litteraturlista för barn blev ett minne blott. Jag menar att Kultursverige går vilse här. Låt mig förklara. När svenskar frågar mig vad jag brukar föreläsa om för nyanlända brukar jag förklara att jag går igenom de svenska grundlagarna, diskrimineringslagen och föräldrabalken.

”Föräldrabalken? Vilken svensk vet vad som står i föräldrabalken?!” är en vanlig reaktion. Mer eller mindre alla infödda svenskar, inklusive du själv, brukar jag svara. Föräldrabalken är nämligen också svensk kultur och svenska värderingar. På samma sätt som du inte behöver läsa föräldrabalken för att uppfostra dina barn i enlighet med den, behöver inte Ebba Busch ha läst Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren för att förstå och navigera sig i det svenska. Hon och andra infödda svenskar har marinerats i och anammat det svenska med modersmjölken redan på BB. Den fördelen och det privilegiet har inte de nyanlända i Sverige. En svensk kulturkanon, oavsett hur kritiserad och hånad den riskerar att bli, har alla förutsättningar att bli en viktig pusselbit till en mer lyckad integration i framtiden.