Globalister hävdar å andra sidan att världen aldrig tidigare har varit så synkroniserad som idag. Nästan alla på jordklotet pratar om samma sak: covid-19. Även om de enskilda ländernas strategier varierar, bidrar viruset till att synliggöra behovet av ett världsomspännande samarbete.

Pandemin har egentligen inte ändrat på konfliktbilden. På ena sidan anhängare av isolationism eller separatism, på andra sidan förespråkare för ett växande världsomspännande kontaktnät. Trots pessimistiska röster talar allt för att globaliseringen kommer att stärkas ytterligare, om än med ett coronahack i utvecklingskurvan. Bakterier och virus har inte tidigare förmått sätta stopp för globaliseringens framåtskridande. Så varför skulle det ske den här gången? Tvärtom vittnar historien om att transnationella ekonomiska och kulturella flöden trots oväntade hinder ständigt hittar nya vägar. Globala strävanden tycks vara djupt rotade i civilisationen. Lägg därtill att tidens stora utmaningar som klimatförändringar, ökad migration, rasism och förstås pandemier är världsomspännande.

Förvisso råder det oenighet bland forskare om när globaliseringen egentligen satte igång. Några förlägger början till åren kring 1500 och de europeiska upptäcktsresorna. Andra pekar på 1800-talet och den industriella revolutionen och åter andra lyfter fram 1900-talets slutfas med Berlinmurens fall som öppna gränser. Först då tränger termerna global och globalisering in i språkbruket. Det uppstår ett behov av att sätta ord på ett alltmer finmaskigt världsomspännande kontaktnät, ord som i sin tur bidrar till att forma tänkandet om en sammankopplad värld.

”Globaliseringens pionjärer handlade ibland med varor de aldrig sett förut och öppnade nya handelsvägar. I kölvattnet följde kulturen.”

I sin nya bok The Year 1000 förlägger Valeri Hansen, historieprofessor vid Yale, startpunkten till det förra millennium­skiftet, det vill säga: betydligt tidigare än de flesta. Hon inleder med en tablå från kinesiska Guangzhou, vid den tiden en av världens största och rikaste hamnstäder. Kommersen i stadens små gränder är hetsig och utbudet stort. Halsband från Sri Lanka, prydnadsföremål i elfenben från Afrika, parfym från Tibet, småsaker tillverkade av bärnsten från Baltikum och möbler i sandelträ från Java. Rökelse importerad från Arabiska halvön genomsyrar luften. Gatulivet är som en kosmopolitisk smältdegel och bekräftar att efterfrågan på exotiska varor har en lång historia.

Globaliseringen kring år 1000 innebar förstås inte att vanliga människor började resa längre sträckor, och få hade begrepp om hur världen utanför hemtrakten såg ut. Den mest kompletta bevarade världskartan, som visar det mesta av Afrika och Eurasien, är daterad så sent som år 1154. Men nya färdleder sammankopplade skilda delar av världen och gjorde det möjligt att transportera varor allt längre. Expansionen runt år 1000 påverkade, enligt Hansen, hela världen. Vad som hände i en region berörde andra regio­ner. Människor, varor, teknologi, religion sökte sig till nya platser och öppnade för nya handelsrutter. Vi får följa hur klotet täcktes av ett alltmer finmaskigt nät av ekonomiska och kulturella relationer.

Kring år 1000 härjade vikingar i delar av Europa. Leif Eriksson reste till Newfoundland och andra nordbor seglade österut, bosatte sig i östra Europa och bedrev handel med den muslimska världen. Djingis khans sonson härskade över historiens största imperium som sträckte sig från Kina till Ungern. Att det fanns franska krigsfångar i Mongoliet vittnar om en sorts globalisering med krig och terror som norm. Konstantinopel, Bagdad, Kairo och andra städers ständiga behov av slavar ledde till tvångsförflyttningar av människor från Afrika, Öst­europa och Centralasien hundratals år före den transatlantiska slavhandeln. Fattiga regioner hade få exportvaror förutom arbetskraft.

Kina är nyckelspelare i den tidiga globaliseringens historia precis som idag. Sidenvägen, egentligen ett grenverk av olika handelsrutter, hade redan tidigt skapat kulturella och kommersiel­la länkar och nådde fram till Medelhavet. Hansen utnämner också Mittens rike till den mest globaliserade platsen i världen år 1000. Den längsta regelbundna sjörutten gick till städer vid Persiska viken som Oman och Basra, hamnen närmast Bagdad, samt Östafrika. Globaliseringens pionjärer handlade ibland med varor de aldrig sett förut och öppnade nya handelsvägar. I kölvattnet följde kulturen. Där varor byter ägare byts även tankar och idéer.

Kring år 1000 expanderade de stora världsreligionerna. Kristendomen kom till östra och norra Europa ungefär samtidigt som islam spred sig till Västafrika och Centralasien. Muslimer från Kina och Östafrika drog nytta av handelns farleder för pilgrimsresor till Mekka. Även andra typer av resor genomfördes i religionens namn. Korstågen från västra Europa till Mellanöstern syftade till att ”befria” bibliska platser från muslimer. Européer lärde sig arabiska och kunskapen om den islamiska världen ökade. Från Indien kom schackspelet, och några av pjäserna fick europeisk identitet. Elefanter förvandlades till löpare.

Kinas position som ekonomisk supermakt kring år 1000 påminner om dagens: stort handelsöverskott, export av tillverkade produkter och import av råvaror. Då som nu en nationalistiskt förtryckande regim med övertydliga stormakts­ambitioner. Viktigaste exportvaran var hård och motståndskraftig keramik. Bara i Fujianprovinsen arbetade under de följande århundradena omkring 375 000 personer med att producera för export. Verkstäderna var lika stora och komplexa som den industriella revolutionens förs­ta fabriker.

Importen bestod av pärlor och ädelstenar till smycken eller kläddekorationer, liksom elfenben och noshörningshorn för att skulptera prydnadsföremål. Dessutom infördes tropiska frukter och svartpeppar, kryddnejlika, muskot och kardemumma för att smaksätta mat. Många i Sydöstasien övergav sina traditionella yrken för att på heltid arbeta med att förse den kinesiska marknaden med råvaror.

Landets globala stormaktsställning i förhållande till Europa kan illu­streras med kejsarens flotta, som under 1400-talets första decennier seglade med 317 skepp till Persiska viken. De längsta var över 60 meter och den totala besättningen uppgick till närmare 30 000 man. Columbus korsade Atlanten med endast tre skepp som sannolikt inte var mer än 30 meter långa. Lägg därtill att de kinesiska farkosterna genomförde betydligt längre resor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kina krattade alltså arenan för globaliseringens nästa fas, då Europa tog över dirigentpinnen. När Vasco da Gama seglade längs Västafrikas kust och rundade Godahoppsudden 1497 kunde han på sin fortsatta resa utnyttja de redan etablerade farlederna mellan Kina och Persiska viken. Successivt anpassade européerna handelsrutterna till egna intressen och upprättade nya när det behövdes.

Hansens blick i backspegeln vidgar synfältet, men allt är inte obekant eller exotiskt. År 879 vände sig rebeller i Guangzhou mot utländska handelsmän. Drygt hundra år senare gjorde invånare i Kairo uppror mot italienska köpmän från Amalfikusten och samma sak hände ett par sekler därefter i Konstantinopel. I alla tre fallen verkar missnöjet bero på lokalbefolkningens vrede över utlänningarnas stora vinster på deras bekostnad. Dagens populister och antiglobalister har alltså sina föregångare. Historien går igen.

Med fokus på år 1000 sätter boken vår tids transnationella processer i relief. Hansen menar till och med att vi nu brottas med liknande frågor som det magiska årtalets människor möter för första gången: Ska vi samarbeta med våra grannar, bedriva handel med dem, låta dem bosätta sig i vårt samhälle? Ska vi hämnas på köpmän som har blivit rika på sin affärsverksamhet? Innebär globaliseringen att vi blir mer medvetna om vilka vi är eller förlorar vi vår identitet? Samtidigt hyllar hon tidens entreprenörsanda. Att de som var öppna för det okända klarade sig mycket bättre än de som avvisade allt nytt, är enligt henne lika sant idag som det var år 1000.

I coronatider, när framtiden ter sig oviss, blickar vi instinktivt bakåt. Globaliseringen spelar i både dåtid och nutid. Numera köar förvisso domedagsprofeter för att dödförklara globaliseringen. Men Hansen visar tydligare än många andra, att det är ett grundläggande drag i mänsklighetens historia att söka nya platser, gärna fjärran från hemorten, att göra affärer och utbyta tankar och idéer på tvärs mot kulturella gränser. Vi är vana vid snabba och komfortabla transportmedel och överdriver sannolikt de påfrestningar som resandet innebar under tidigare perioder. Den tidens umbäranden är inte kompatibla med vår tids. Men riskerna och strapatserna år 1000 utgjorde uppenbarligen inget hinder för den fortsatta globaliseringen. Och det lär knappast coronaviruset göra heller.