Många författare har betygat sin tacksamhetsskuld till essäis­ten och kritikern Thomas De Quincey (1785–1859). Emerson höjde honom till skyarna, Poe snodde från honom medan Baudelaire översatte och omarbetade honom. I en intervju berättade Jorge Luis Borges att han sedan han börjat läsa De Quincey ”inte tycks ha gjort så mycket annat än att imitera honom eller läsa om honom”.

De Quincey brukar kallas en ”enboksförfattare”. Men hans samlade verk uppgår till 22 volymer, fyllda av essäer, artiklar, översättningar, två noveller och en gotisk roman. Han bidrog i hög grad till att stöpa om den professionella kritiken liksom till att skapa en ny litterär genre som den samtida journalisten Walter Bagehot döpte till ”den recensionsliknande essän och den essäliknande recensionen”. De Quincey skrev om allt från greker och romare, filosofi, nationalekonomi och astronomi till dialekten i Westmorland, barndomsupplevelser och minnets struktur. År 2011 började man ge ut honom i den prestigefyllda franska bokserien Pléiade.

”Emerson höjde honom till skyarna, Poe snodde från honom medan Baudelaire översatte och omarbetade honom.”

Men bortsett från specialintresserade är det nog få som på rak arm kan dra sig till minnes någon annan titel av honom än En engelsk opie­ätares bekännelser, en initierad skildring av opiummissbrukets njutningar och kval. Texten blev en omedelbar framgång när den först publicerades anonymt 1821 i två nummer av The London Magazine; De Quincey blev precis som Lord Byron berömd över en natt. 36 år gammal hade han levt halva sitt liv och skulle ägna den andra halvan åt att skriva om det. Året därpå utkom hans Bekännelser i bokform.

Bekännelser översattes 1926 till svenska av David Sprengel, som utgick från De Quinceys reviderade version från 1856. Att De Quincey själv inte var övertygad om att han hade gjort rätt i att arbeta om texten framgår av ett brev till yngsta dottern Emily, där han skriver att ”nu när jag nästan kan överblicka allting från början till slutet, undrar jag ändå om inte många läsare kommer att föredra den i sin ursprungliga, fragmentariska form”. Första gången verket utkom på svenska i ursprungsversionen var 2002 i en översättning av Leif Jäger. Och 2006 kom ett omfattande urval av De Quincey-texter i volymen Suckar ur djupen (2006), i Arthur Isfelts utmärkta och generöst kommenterade översättning.

200-årsjubileet 2022 aktua­liserade förstås Opieätaren, som blev De Quinceys alias trots att han oftare drack än åt sitt opium. Då ägnades De Quincey en internationell konferens i Grasmere i hjärtat av ”Sjödistriktet”, centrum för en blomstrande turistnäring på grund av det vykortsvackra landskapet och den starka kopplingen till sjöskalderna med William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge i spetsen. Många besökare dras till legendariska Dove Cottage, ”en vit stuga omgärdad av blommande buskar, utvalda för att successivt låta blommorna – först hagtorn och sist jasmin – slå ut över väggarna”. Så skriver De Quincey i Bekännelser om det hus som han 1809 övertog från Wordsworth och undan för undan omvandlade från själva sinnebilden för ett romantiskt naturnära boende till litteraturens mest berömda opiumhåla. Idag ingår huset i Wordsworh Grasmere, ett museum tillägnat de engelska romantikerna, medan Fox­ghyll, De Quinceys andra bostad i ”Sjödistriktet”, där han bodde med sin familj åren 1820–25, har förvandlats till ett 4-stjärnigt B&B.

Thomas Quincey, som han hette från början, föddes 1785 i Manchester i en tid då staden hade vuxit till ett världsledande centrum för handeln med bomull och fått smeknamnet Cottonpolis. Och det var just inom denna lukrativa bransch som hans far, som också hette Thomas, gjorde en snabb karriär genom att gå från detaljhandel till import av irländskt linne och västindisk bomull. Ovanligt nog för en affärsman som handlade med Västindien var han en uttalad motståndare till slaveriet. På grund av dålig hälsa, han led av tuberkulos, kom Quincey senior att tillbringa allt längre perioder i varmare klimat och gjorde bara kortare besök i hemlandet. Han var 40 år när han sommaren 1793 återvände för att dö hemma på Greenhay, familjens herrgårdsliknande hus strax utanför Manchester.

de quincey växte upp på Greenhay som nummer fyra av åtta syskon omgivna av en armé av stenmurare, snickare, målare, gipsarbetare och andra hantverkare. Den vackra och viljestarka Mrs Quincey var nämligen en ”lady architect” och Greenhay var hennes förstlingsverk; när de flesta andra viktorianska överklasskvinnor höll sig sysselsatta med mer diskreta utmaningar ägnade hon sig åt att slå ut väggar, utöka golvutrymmen, vidga fönster och förbättra utsikten i de hus som kom i hennes väg. Född i en gammal militärsläkt höll hon styvt på disciplin och hierarkier. Kanske diffust medveten om att hennes handlag med barn inte var det bästa hade hon överlåtit huvudansvaret för sina egna barns fostran på tjänstefolket medan hon själv förbehöll sig rätten att inspektera och paradera dem.

Klen, sjuklig och ömhetstörstande gav Thomas intryck av att vara den mest foglige av sönerna; den äldste, William, bedömdes som så oregerlig att han under långa perioder inte fick bo hemma. Men som det senare skulle visa sig var Thomas inte så mycket foglig som seg; han påminde inte så lite om en böjbar vidja som träffar som ett piskrapp så snart man tappar greppet.

Senare skulle mer än en författarkollega också frapperas av kontrasten mellan den vuxne De Quinceys nästan barnsliga fram­toning – han var knappt 1,50 lång – och hans stundom vitrioldrypande penna. En av de drabbade var en rasande Thomas Carlyle som i sina hågkomster kallar De Quincey ”Opieätardvärgen” med ett hjärta fyllt av ”en getings gift”. ”De Quincey var inte så mycket småväxt”, kommenterar Frances Wilson i sin biografi Guilty Thing (2016), ”som lilleputtaktig – tunn som en tråd fanns han nästan inte till.” ”Diminutiv”, sade Dorothy Wordsworth som själv var lika liten. Carlyle som mot alla odds skulle bli en god vän jämförde honom skämtsamt med en sockertång men lyckades samtidigt att med några få penndrag fånga något av mannens sällsamma väsen i en porträttskiss som utformar sig till ett slags dubbelporträtt; ur den då 42-årige missbrukarens plågade drag frambesvärjer han en fantombild av den pojke De Quincey en gång var och slutade vara sommaren 1792 då hans nioåriga älsklingssyster Elizabeth hastigt insjuknade och dog, troligtvis i hjärnhinneinflammation. ”Där han satt i skenet från vaxljuset”, skriver Carlyle, ”kunde man ta honom för det vackraste lilla barn; blå ögon, blont hår och blossande kinder – om det inte hade funnits något annat också, som sade, Eccovi, detta barn har vistats i helvetet.”

Systerns död var, som han skriver i den långa essän Barndomens sorg (Blackwood’s Magazine, 1845), ”ett så känslosamt och omvälvande minne” att det ”kommer att överleva … till den dag då jag ligger på min dödsbädd”. Han beskriver hur han smög in i det rum där systern låg lik för att se henne en sista gång, hur han förlorade sig i drömmerier tills han plötsligt hörde fotsteg i trappan. Då kysste han hastigt ”de läppar jag aldrig igen skulle få kyssa och smög sedan likt en brottsling [guilty thing] med försiktiga steg ut ur rummet”. Det var i det rummet som han med plötslig och brådmogen klarsyn insåg att ”alla människor kommer till den här världen ensamma – alla lämnar den ensamma”, onekligen en grym lärdom för en liten pojke vars hjärta var ”djupare än Donau”. Det var också till upplevelsen i det rummet som han skulle härleda sin nymfolepsi, ett tillstånd som enligt grekisk mytologi drabbar människor som sett nymferna dansa. Som Frances Wilson påpekar förknippar vi idag nymfolepsi med pedofili i spåren av Nabokovs Lolita. Om De Quincey skriver hon att även om han ”sexualiserade (döda) flickor, använde han termen för att beskriva vilket ouppnåeligt objekt som helst”. För honom var hans tidiga dyrkan av Wordsworth en form av nymfolepsi som också omfattade det landskap av sjöar och berg som såg dennes poesi födas.

År 1797 lade Mrs Quincey ut Greenhay till försäljning trots den avlidne makens råd att invänta rätt läge; huset såldes också med stor förlust. Angelägen om att starta ett nytt kapitel i sitt liv som nybliven änka flyttade hon telningar och tjänstefolk till den romerska spa­staden Bath där hon hyrde ett hus på fashionabla North Parade. Den förre hyresgästen som hade flyttat ut en månad tidigare var konservative politikern och filosofen Edmund Burke, mest känd för sina Reflektioner om franska revolutionen (1790), där han hävdar att ett uppror av den ”råa pöbeln” – ett av den vuxne De Quinceys favorituttryck varje gång han syftade på en folksamling skulle bli just Burkes ökända ”swinish multitude” – inte kan förenas med lag och ordning utan bara leder till kaos. Vid den här tiden var hotet om en fransk invasion överhängande och misstänksamheten bredde ut sig i landet. Några mil söderöver togs Wordsworth och Coleridge för franska spioner av lokalbefolkningen när de fotvandrade i Quantoch Hills samtidigt som de planerade Lyrical Ballads, den engelska romantikens genombrottsverk.

På North Parade värnade man förstås om de aristokratiska institutionerna och var inbitna frankofober – det satt så att säga i väggarna. Det var nu som Mrs Quincey bestämde sig för att stärka sin position i stadens sociala elit genom att till efternamnet lägga adelsprefixet De som hon dock slopade några år senare. Sonen valde att behålla det men mer som ett skämt än för att hävda sig i Baths societet. Han sattes i Bath Grammar School där han imponerade stort med sin beläsenhet och sina kunskaper i klassiska språk innan han under vilda protester flyttades till en mindre och sämre skola i den närbelägna byn Winkfield för att lära sig ödmjukhet.

Den olycklige och uttråkade Thomas lärde sig ingenting av ”tjockskallarna” på Winkfield, allra minst att vara ödmjuk. Men det var där som han fick upp ögonen för sin första idol, poeten och satirikern Thomas Chatterton, den förste romantikern, som 17 år gammal hade dött i London knappt ett trettiotal år tidigare av en överdos laudanum (opium mixat med rödvin). Laudanum skulle bli De Quinceys favorit bland opietinkturer.

Det var via chatterton som skolpojken De Quincey 1798 upptäckte William Wordsworth när han var hemma på skollov och kom över det anonyma manuskriptet till dikten ”We are seven”, som några månader senare skulle publiceras i den första utgåvan av Lyrical Ballads. Den handlar om en liten flicka som förmedlar en djupare sanning genom att envisas med att inkludera sina två döda syskon i de levandes skara. Det var ett budskap som träffade De Quincey rakt i hjärtat och gav honom en läsupplevelse som han beskrev som ”den största händelsen i utvecklingen av mitt intellekt”.

År 1800 skickades De Quincey, än en gång under vilda protester, vidare till latinskolan i Manchester som en förberedelse för universitetsstudier i Oxford. Efter 19 månader rymde han och gav sig av norrut i avsikt att söka upp Wordsworth i ”Sjödistriktet”. I fickan hade han ett exemplar av Lyrical Ballads, ungefär som Dostojevskij nära ett halvt sekel senare skulle stoppa ett exemplar av De Quinceys egna Bekännelser i fickan när han gick i exil 1849.

Någonstans under vägen ångrade rymlingen sig eftersom han inte vågade infinna sig hos sin idol som en förrymd skolpojke i akut behov av ett lån och en ordentlig tvagning. Istället vek han av mot norra Wales och ägnade resten av sommaren åt att planlöst vandra omkring allt mer fylld av ångest för att tvingas tillbaka till skolan. När vintern närmade sig lyckades han ta sig till Londons stenlabyrinter där han, som han skriver i Bekännelser, ”i uppåt sexton veckor” led ”svältens alla fysiska plågor i varierande intensitet” och delade sin misär med ett övergivet flickebarn och den 15-åriga gatflickan Ann. Till slut tvingades han att, som han uttrycker det i ett annat sammanhang, ”spänna på mig samhällsselen” och påbörja sina universitetsstudier i Oxford dit han anlände i december 1803. Under sina fem år där följde han ett eget självstudieprogram och beblandade sig sällan med lärare eller studiekamrater. Natten innan han skulle upp i sin muntliga sluttentamen lämnade han Oxford för att aldrig mer återvända.

”De Quincey skrev om allt från greker och romare, filosofi, nationalekonomi och astronomi till dialekten i Westmorland, barndomsupplevelser och minnets struktur.”

Avhoppet hade troligen något att göra med hans konsumtion av opium som hade inletts hösten 1804 då en studiekamrat rått honom att testa drogen för att få bukt med en migränliknande huvudvärk. En av de mest berömda passagerna i Bekännelser skildrar just denna första euforiska erfarenhet av opium som inom en timme visade sig vara en lycka som nu kunde ”köpas för en penny och bäras i västfickan; portabel extas kunde tappas på butelj och sinnesfrid skickas litervis via postvagnen”. Han skulle ägna resten av sitt liv åt att jaga efter denna första upplevelse av ”opiets gudomliga krafter”. Han jagade också efter Wordsworth, förmedlare av en helt annan sorts njutning, med vilken han nu brevväxlade men fortfarande inte vågade möta ansikte mot ansikte. Två gånger hade han äntrat postvagnen och kommit så långt som till byn Coniston nära Grasmere varifrån han sett poetens kalkmålade stuga skimra mellan de mörka träden. Båda gångerna hade han fått vad vi idag kallar panikångest och tvingats till reträtt.

I november 1807 lyckades De Quincey äntligen nå ända fram. I huvudentrén till Dove Cottage såg han plötsligt, skriver han i Minnen av sjöarna och sjöpoeterna, ”likt en blixt från klar himmel…skepnaden av en ganska lång man framför mig”, en man som fick honom ”att tappa fattningen, precis som om jag stod inför profeten Elias eller den helige Paulus”. Sedan augusti 1806 då han hade fyllt tjugoett var De Quincey i besittning av sitt fädernearv och det var nu alltså en välsituerad ung man som poeten hade framför sig. De Quincey blev snabbt en vän i familjen Wordsworth; för barnen var han en surrogatfarbror som återvände från sina Londonbesök med famnen full av presenter, för de vuxna en adopterad familjemedlem vars tjänstvillighet inte visste några gränser. Han användes som barnvakt, privatlärare, sekreterare, korrekturläsare, bank (när någon i huset var i behov av kontanter) och bibliotek (efter att han 1809 hade tagit över Dove Cottage och fyllt huset med tusentals volymer). Det föll aldrig Wordsworh in att hans oavlönade allt i allo kunde ha egna ambitioner.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Omkring 1811 var De Quinceys arv i det närmaste förbrukat medan vänskapen mellan honom och Wordsworth hade svalnat betydligt. Under de närmast följande åren sköts hans sociala ställning i sank samtidigt som hans hälsa försämrades i takt med att hans opiumbruk utvecklades till ett svårt missbruk.

År 1813 mötte han Margaret Simpson, en varmhjärtad bonddotter från trakten som inte anade vilket högt pris hon skulle få betala som hustru till en kroniskt skuldsatt, desperat brödskrivande och missbrukande man. Förhållandet motarbetades aktivt av Wordsworth som glömsk av sin ungdoms revolutionära ideal inte tyckte att den unga flickans familj var fin nog. Det är möjligt att De Quincey inte planerade att gifta sig med Margaret men när hon sommaren 1815 upptäckte att hon var gravid med det första av de åtta barn paret skulle få tillsammans hade han heller inte en tanke på att överge henne. Paret gifte sig i februari 1817 och kvinnorna i Wordsworths hushåll lät meddela att de inte hade för avsikt att någonsin ”take tea” med den nya frun i huset i Dove Cottage. De Quincey förlät aldrig klanen Wordsworths kränkande behandling av hustrun. Brytningen skulle leda till De Quinceys största och bittraste insikt som kritiker. Man bör aldrig förväxla poeten med det poetiska verket, de har skilda identiteter, förklarar han i den briljanta kritiska essän ”Om Wordsworths poesi” (1845). De Quincey föraktade mannen men skulle vörda poeten Wordsworth i hela sitt liv.

Flera av De Quinceys essäer vittnar om hans fascination för ond bråd död. I den berömda ”Om knackningen på porten i Macbeth”, först publicerad 1823, etablerar han ett samband mellan en händelse i Shakespeares pjäs (Macduffs knackning på porten efter mordet på Duncan) och de så kallade Williamsmorden eller Ratcliffe Highway-morden 1811 i det fattiga Docklands i östra London. Trots att essän är mindre än 2 000 ord lång har den lämnat ett varaktigt avtryck inom Shakespeareforskningen genom att introducera en mer psykologisk tolkning av dramatikerns verk. Samma mord står i fokus i den satiriska ”Om mordet som skön konst”, som publicerades 1827 och som Hitchcock kallade en ”förtjusande essä”. Som Wilson påpekar är denna essä tillsammans med sina uppföljare ”numera inpräntade i vår kultur: alla efterföljande litterära mord har anpassats efter De Quinceys smak”. Den kanadensisk-amerikanske thrillerförfattaren David Morrell, mest känd för sina böcker om Rambo, har till och med skrivit en trilogi där De Quincey tillsammans med dottern Emily löser mordgåtor i det viktorianska och dimhöljda London.

Men De Quinceys mest inflytelserika verk är och förblir hans Bekännelser, som dock inte lästes riktigt på samma sätt som vi gör idag. Det är lätt att se De Quincey som en av oss, en röst som får oss att associera till vår egen partydrogande era. Men som Wilson påminner oss om var De Quinceys England sedan länge ”marinerat i opium”, som var lika lättillgängligt och användes lika ofta som Ipren och Alvedon i våra dagar. Man tog det vid alla möjliga besvär från hicka till magsmärtor, medelklasskvinnor dånade på sina soffor i ett töcken av opium och man gav det också i små doser till barn och hundar. Drogen i sig var alltså långt ifrån den största sensationen, det var lika mycket självexponeringen och de hallucinatoriska skildringarna av symbolmättade drömmar som tilltalade samtiden, liksom eftervärlden.

Mellan 1834 och 1837 förlorade De Quincey två söner och hustrun Margaret som dog totalt utmattad i sviterna av tyfus i Holyrood House, ett gammalt kloster i Edinburgh som tjänade som ett slags fristad för skuldsatta. De Quincey blev nu alltmer excentrisk. Han jagades fortfarande av fordringsägare och rättsbetjänter och flyttade ständigt mellan olika tillfälliga bostäder i Edinburgh och Glasgow som han fyllde med böcker, brev och manuskript; det hände att han satte eld på både sina papper och sig själv av ren vårdslöshet.

I början av 1840-talet blev det uppenbart att han inte längre kunde klara sig själv. Han övertalades att flytta hem till sina döttrar i byn Lasswade söder om Edinburgh och med deras hjälp lyckades han så småningom att sanera sin ekonomi. Skaparkraften var obruten; två av hans viktigaste verk, den oavslutade Suspiria de Profundis (1845) och den fyrdelade essäpärlan Den engelska postvagnen (1849) kom till efter mer än 40 år av missbruk. Troligen skulle han ha lyckats att avsluta det förstnämnda projektet om han hade blivit fri från sitt drogberoende. Han skriver på ett ställe: ”Även om opieätare på det hela taget är hyggligt folk, så avslutar de aldrig någonting.” Och, kunde han ha tillagt, de kommer alltid för sent. ”Som gäst”, skriver Wilson, ”kunde han anlända inte timmar, utan veckor, månader och ibland flera år efter att han var väntad.”

Efter 1858 lämnade De Quincey sällan sitt hem. När han låg i sin säng tyckte dottern Emily att fadern ”såg ut som en fjortonårig pojke”. När slutet närmade sig i december 1859 sträckte han plötsligt ut sina armar och ropade: ”Syster! Syster! Syster!” Kanske var han återigen pojken på Greenhay som aldrig ville bli vuxen för att för alltid få vara med sin syster. När allt kommer omkring var han ju, som hans levnadstecknare uttrycker det, själva ”kvintessensen av Peter Pan”. Han var också den siste romantikern och den ende av dem som anammade sin tids tekniska utveckling genom att låta fotografera sig.