För inte så länge sedan var Sverige ett land där det inte var självklart att arbete lönade sig mer än att leva på bidrag. Det visar den internationella samarbetsorganisationen OECD, som räknar ut hur mycket en familj med två barn och en arbetande förälder tjänar på att arbeta och betala skatt jämfört med att leva på offentliga ersättningar. År 2004 motsvarade bidragen som familjen fick hela 98 procent av arbetsinkomsten. Då ska man komma ihåg att den förälder som arbetar har extra kostnader för jobbresor, jobbkläder och jobbluncher. Den förälder som är hemma kan lägga ned tid på att spara pengar, till exempel genom att reparera kläder eller laga mat från grunden. Den familj som lever på socialbidrag kan, något beroende på vilken kommun de bor i och hur snäll kontakten på socialtjänsten är, dessutom få extra bidrag för att täcka till exempel barnens glasögon. Det är också många hushåll som kombinerar bidrag med lite svart arbete. När man betraktar allt detta står det klart att för många lönade sig faktiskt bidrag mer än arbete.

Året innan alliansen tog över hade arbete börjat bli lite mer lönsamt än bidrag – nu tjänade familjen i exemplet ovan 5 procent av inkomsten på att föräldern fick arbete. Den senaste uppgift som OECD redovisar är för 2015, året då Stefan Löfven regerade med den sista alliansbudgeten. Då fick samma exempelfamilj 82 procent av sin arbetsinkomst, efter skatt, i form av offentliga ersättningar. Skillnaden mellan att leva på bidrag och arbete är fortfarande relativt liten, eftersom Sverige fortfarande har höga skatter och generösa bidrag. Samtidigt är det en stor förändring att arbete faktiskt lönar sig påtagligt mer än bidrag. Idag tillhör det undantaget att familjer fastnar i en bidragsfälla, där det inte finns incitament för vuxna att övergå till arbete.

En annan viktig förändring är att arbetsmarknaden har blivit mera liberal. Innan alliansen kom till makten hade Sverige mycket strikta regler för den som fick sin första anställning liksom för den som fick långsiktig anställning. Regeringen Reinfeldt behöll reglerna för långsiktig anställning, men införde ett liberalt system för tidsbegränsade anställningar. Trösklarna till arbetsmarknaden sänktes påtagligt. Alliansens reformer präglar fortfarande Sverige. Den sittande socialdemokratiska regeringen har, trots all retorik, inte rullat tillbaka de övergripande förändringarna annat än på marginalen. Steg har till exempel tagits för att hindra att tidsbegränsade anställningar staplas på varandra, så att en person jobbar i samma verksamhet utan att någonsin få en fast anställning – men det liberala systemet för ett första jobb finns kvar.

En viktig fråga för de borgerliga partierna idag är hur man ska förvalta arvet. Vad är nästa steg med arbetslinjen? Det typiska svar som ges är mer av samma tidigare recept: sänkta skatter på arbete och mera liberala anställningslagar. Det är reformer som behövs, men det är också dags för en ny verklighetsanalys. Idag är inte det främsta problemet på arbetsmarknaden att det inte lönar sig att jobba, eller att strikta arbetslagar hindrar en första anställning. Idag är problemet att de som står utan jobb saknar de kunskaper som är minimikrav på att få jobb. Nästa arbetslinje behöver vara en kunskapsdriven arbetslinje. Det är också ett koncept som är politiskt lättare att sälja in till allmänheten jämfört med bara ytterligare sänkta skatter och fler låglönejobb.

Politiken måste reflektera samhället. Idag, efter alliansens reformer och under en högkonjunktur som stimuleras av belåning och minusränta, finns låg arbetslöshet bland personer med svenskt ursprung. Arbetslösheten har snabbt kommit att vara ett problem för utlandsfödda. Under 2006 utgjorde den minoritet av Sveriges befolkning som var utrikes födda en fjärdedel av alla arbetslösa. Tio år senare, i slutet av 2016, utgjorde de utrikes födda för första gången majoriteten av alla som stod utan arbete. Förutom hos de utrikesfödda är arbetslösheten koncentrerad till personer födda i Sverige med utrikesfödda föräldrar. En del av problemet döljs dessutom av att Sverige har en myriad av skattefinansieradeprogram för subventionerade anställningar. Utan dem, ofta riktade just mot personer med utländskt ursprung, skulle arbetslösheten bland gruppen vara större. Nästa arbetslinje behöver helt enkelt handla om integrationen.

Vid det här laget är det väletablerat att integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden fungerar bristfälligt. Det är något som även migrationsvänliga tidningar som Dagens Nyheter har lyft fram. Tidningen har kartlagt situationen för samtliga personer som fick permanent uppehållstillstånd år 2004. Tio år senare hade inte ens hälften en inkomst över 13 000 kronor i månaden. Medianinkomsten för dem som kommit som anhöriginvandrare var särskilt låg – 4 500 kronor i månaden. Siffrorna indikerar att en stor del fortfarande försörjs av offentliga ersättningar, eller låglönearbete, efter längre vistelsetid. Risken är påtaglig att den bristfälliga integrationen kommer att fortsätta, eller rentav försämras, för de flyktingar och anhöriga som kommit till Sverige under senare år. Anledningen är att flyktingmottagandet i Sverige under slutet av 2015 slog internationellt rekord. Sverige utmärker sig genom att ha störst skillnader i sysselsättning bland utlandsfödda och infödda bland världens rika länder.

Hur kommer det sig då att integrationen på svensk arbetsmarknad fungerar bristfälligt? Det finns flera möjliga svar. Strukturell diskriminering, stela arbetsmarknadslagar, höga skatter och generösa offentliga ersättningar brukar lyftas fram som exempel på strukturer som försvårar integrationen. Ett slående samband i OECD:s analyser är att utrikes födda och inrikes födda på svensk arbetsmarknad som har samma resultat på PIAAC – vuxenversionen av PISA, alltså ett test där vuxnas kunskaper i läsförståelse, räknefärdigheter och problemlösning mäts – klarar sig ungefär lika bra på arbetsmarknaden. I regeringens Långtidsutredning 2015 bekräftas detta samband. Där kan vi läsa att ”det inte finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på individens färdigheter. De lika möjligheterna att ha ett arbete om man har goda färdigheter verkar inte heller kunna förklaras med att utrikes födda i högre grad skulle arbeta i yrken som inte motsvarar deras färdighetsnivå.”

Med andra ord – hela skillnaden kan förklaras av kunskaper. Det är ett välkommet budskap, eftersom det visar att Sverige inte är ett genomgående rasistiskt land där personer med fel ursprung ställs utan jobb eller inte erbjuds det jobb som motsvarar deras färdigheter. Det är också ett budskap som manar till eftertanke. Om hela gapet i sysselsättning och chans till välbetalt arbete kan förklaras med kunskaper, hur stora är då kunskapsgapen? I PIAAC mäts andelen som har mycket låga kunskaper i läskunnighet och/eller matematikkunskaper. Det visar sig att en bland tio (10,7 procent) av vuxna med svenskt ursprung har mycket låga kunskaper. Det kan jämföras med drygt en femtedel (21,4 procent) bland personer födda i Sverige med annat modersmål än svenska. Bland utlandsfödda som har annat modersmål än svenska, i folkmun invandrare, handlar det om majoriteten (52,3 procent). Sverige har nämligen inte små kunskapsgap, utan rejäla. Majoriteten av de vuxna migranterna har mycket låga kunskaper.

I sammanhanget är det viktigt att förstå två breda trender. En är migrationen, som medför genomgripande förändringar i demografin i länder som Sverige. En annan är de snabba förändringarna på arbetsmarknaden. För bara någon generation sedan fanns fortfarande många enklare arbeten i Sverige som den utan särskilda kvalifikationer kunde söka. Vissa enklare arbeten var till och med relativt välbetalda. Så ser det inte ut längre. På kort tid har nya tekniker och ökad nivå av specialisering höjt kunskapskraven i olika delar av ekonomin. Denna övergång mot kunskapssamhället har förändrat jobbens innehåll. De enkla jobben som inte kräver förkunskaper har redan i stor utsträckning rationaliserats bort. Det är en viktig utgångspunkt för att förstå utmaningen med integration.

Statistiken visar på den snabba förändringen. I mitten av 1970-talet hade bara en fjärdedel av alla anställda i Sverige en högre utbildning och arbetade i kvalificerade yrken. År 2000 var de en majoritet. Andelen som hade lägre utbildning och arbetade med enklare arbeten minskade samtidigt från nästan hälften av de anställda i mitten av 1970-talet till bara en tiondel år 2000. Idag har bara en av tjugo anställda i Sverige ett enklare arbete. Utvecklingen är i linje med internationell forskning, som visar att teknologiska förändringar slagit ut vissa arbetstillfällen och skapat andra. Eftersom teknologiskt drivet jobbskapande har legat på ungefär samma nivå som utslagningen av teknologiskt driven utslagning av jobbtillfällen har sysselsättningen inte påverkats, däremot har jobbens innehåll påtagligt förändrats.

En del enklare arbeten finns kvar, framförallt i tjänstesektorn, men även för dessa jobb ökar kunskapskraven. Digital kompetens och hantering av kundrelationer är krav som ställs i många enklare tjänsteyrken. Hemtjänsten erbjuder till exempel många arbeten som kan anses vara enklare jobb. Det blir dock allt vanligare att medarbetarna inom hemtjänsten behöver kunna hantera olika digitala system för inrapportering av uppgifter och organisationsstyrning.

Inom manuella arbeten som byggarbetare, snickare och rörmokare växer kraven på kunskap om hur man arbetar med moderna material och når upp till den nya lagstiftningens krav på miljövänlighet.

Den snabba utveckling som redan har skett är samtidigt bara början på en långsiktig omställningsprocess. Den europeiska myndigheten Cedefop tar fram detaljerade prognoser för framtidens arbetsmarknad. De pekar på att jobbens innehåll i Sverige radikalt kommer att förändras under kommande år. De enklare jobben, och i ännu större utsträckning de medelkvalificerade jobben, kommer att minska. Samtidigt växer fler högkvalificerade jobb fram. Det är förstås på många sätt en välkommen utveckling att ekonomin rör sig mot en högre kunskapsnivå där människor förlitar sig mer på sina hjärnor och kreativitet än muskelkraft. Denna process driver på ökad välståndsnivå och till att många stimulerande arbetsuppgifter växer fram. Samtidigt kommer övergången att leda till att grupper med lägre kunskapsnivå riskerar att hamna på efterkälken – inte minst lågutbildade migranter.

Arbetslinjen måste fokusera på dagens nya utmaningar. Det är varken konstruktivt eller sympatiskt att fortsätta att minska bidragens generositet i en tid då många inte kan få jobb därför att deras kunskaper inte eftertraktas på arbetsmarknaden. Sänkta bidrag kan vara en rimlig reform, men det måste kombineras med satsningar på utbildning för dem som har svårt att komma i arbete. Men är då inte fler enkla jobb svaret?

Ett vanligt perspektiv är att strukturen på svensk arbetsmarknad med kollektivavtal, höga skatter och höga bidrag minskar utbudet av enkla arbeten, vilket i sin tur försvårar integrationen. Det stämmer att andelen enklare arbeten i Sverige (5 procent av alla arbeten) är lägre än EU-snittet (9 procent). Även om strukturer som höga skatter och stela arbetsmarknadsregleringar delvis kan förklara bristen på enklare arbeten, är den tydligaste förklaringen att länder med avancerade ekonomier har höga kunskapskrav. Schweiz, ett land med liberal arbetsmarknadslagstiftning och låga skatter, har lägst andel enklare arbeten i Europa (4 procent). Förklaringen är att Schweiz har en avancerad ekonomi, och därmed höga krav på jobbens innehåll. Det är inte orimligt att framhålla vikten av fler enkla jobb, som kan växa fram om arbetsmarknaden liberaliseras och skatterna liksom bidragen sänks. Fler enkla jobb kan dock inte vara lösningen för integrationen och Sveriges tillväxt. Om Sverige ska växa som en modern ekonomi behöver migranternas kunskapsnivå höjas.

Något som ofta glöms bort är att välutbildade migranter i regel till slut kommer i arbete. Utanförskapet berör främst de lågutbildade migranterna. Det mönstret framkommer tydligt i en analys som genomförts av Anna-Karin Nylin vid Statistiska centralbyrån. Hon har studerat hur samtliga individer i åldrarna 20–49 år som invandrade till Sverige år 1997 och bodde kvar här fram till 2012 klarade sig. Det visar sig att bland dem som hade förgymnasial utbildning fungerade inträdet till arbetsmarknaden mycket bristfälligt. Även 15 år efter inträdet var bara drygt hälften förvärvsaktiva. Bland dem som hade eftergymnasial utbildning lyckades å andra sidan fyra av fem komma i arbete under samma period. De omfattande kunskapsgapen måste överbryggas om integrationen ska fungera väl. Annars finns risken för att Sveriges arbetsmarknad, som behöver integrera en stor grupp flyktingar samtidigt som kunskapskraven på arbetsmarknaden ökar, utvecklas mot ökad ojämlikhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är ingen slump att Sverige är ett samhälle som traditionellt haft mycket hög nivå av ekonomisk jämlikhet. Den tidigare nämnda PIAAC-analysen visar att skillnaderna i kunskap är små mellan personer som kommer från olika samhällsklasser i Sverige. Den som är född i en arbetarfamilj har i snitt bara lite lägre kunskapsnivå i vuxen ålder jämfört med den som är född i en akademikerfamilj. I länder som Israel, Storbritannien och USA finns å andra sidan omfattande klasskillnader i kunskap. Dessa länder har också hög nivå av ojämlikhet i samhället. Samma undersökning visar dock att kunskapsgapen är omfattande i Sverige sett till ursprung. I inget annat modernt land i undersökningen är kunskapsgapet så stort bland utrikes och inrikes födda.

Sverige – ett land vars långa tradition baseras på jämn fördelning av kunskaper – går alltså mot en mycket ojämn fördelning av kunskaper bland migranter och inrikes födda. Resultatet kan inte bli annat än en kraftig ökning av ojämlikheten, med tillhörande social friktion. Om någon tror att detta kommer att ske utan spänningar i samhället, ökad brottslighet och andra exempel på djupa sociala problema har de tyvärr fel. Övergången från jämlikhet till ojämlikhet i svenskt samhälle kommer att bli svår att hantera.

Faktum är att Sveriges goda rykte som ett land med jämlika utfall redan idag spricker i sömmarna när man i undersökningar granskar individer med utländskt ursprung. Forskarna Mats Hammarstedt och Mårten Palme undersöker inkomströrlighet mellan generationer (föräldrar och barn). De konstaterar att Sverige förvisso har god inkomströrlighet, där barnen till arbetarfamiljer ofta lyckas få bra jobb i framtiden. Denna statistik döljer dock stora skillnader baserat på ursprung. Barnen till migranter lyckas inte lika bra på arbetsmarknaden som barnen till infödda svenskar, framförallt inte för barnen till migrantgrupper med lägre utbildningsnivå. Ännu mera oroväckande är att barnen till migranter från Mellanöstern och Afrika faktiskt har större inkomstgap jämfört med infödda svenskar jämfört med sin föräldrageneration. Det vill säga, från en generation till en annan är integrationen sämre istället för bättre.

De oroväckande tecknen relaterar alla till den låga kunskapsnivå som finns bland många med utländskt ursprung. Kunskaper kan fyllas på genom formell utbildning, vuxenutbildning och kontakt med arbetsmarknaden. Nästa arbetslinje måste därför inriktas på att främja alla dessa sätt för ökad kunskapsinhämtning. Satsningar på att skapa lugn och ro i klassrummen i invandrartäta skolor behöver kombineras med fler lärlingsjobb och mer vuxenutbildning. Kunskap behöver vara kärnan i nästa arbetslinje, precis som att arbete skulle löna sig mer än bidrag var kärnan i regeringen Reinfeldts omdaning av det svenska samhället. Sverige behöver inte samma gamla arbetslinje, utan en ny arbetslinje.

Nima Sanandaji är teknologie doktor och vd för tankesmedjan ECEPR.