För drygt 15 år sedan började jag självskanna i matbutiken. Jäktad i livet som jag var fann jag en möjlighet att spara tid genom att inte behöva plocka upp mjölkpaket, konserver och havreknäcke i långa rader på ett band – för att sedan bara plocka ned dem i en kasse igen. Allt det slapp jag. Allt jag behövde göra var att klicka på varorna med en liten bärbar maskin, och sedan betala. Ibland krånglade maskinen. Ibland blev det en kontroll: då måste alla varor plockas upp, slås in, och plockas ned igen, allt med hjälp av alltid lika vänlig kassapersonal. Men det inträffade sällan, och den tid jag vann översteg krånglet – som dessutom var trevligt krångel eftersom jag då fick tillfälle att småprata med personalen.

Numera är självskanning i olika varian­ter mycket vanligt. Och när den ökar, minskar antalet bemannade kassor. Butikerna själva säger ofta att skälet inte är att dra ned på personal utan ge kunderna mer hjälp ute i butiken istället. Hur det förhåller sig med den saken kan bara butikerna själva veta, men oavsett hur mycket pengar som de spar, så spar jag som kund tid – tror jag i alla fall.

Självskanning är ett av många exempel på hur vår värld verkar göra allt den kan för att begränsa vår kontakt med andra levande människor. Självskanning är också ett exempel på hur vi som individer, genom de val vi gör, medverkar till att driva på denna process. Självskanning är också ett exempel på hur utvecklingen inte sällan rör sig i små steg, där vart och ett inte behöver betyda så mycket, men där de sammantaget innebär en genomgripande förändring av våra livsbetingelser. Och som gör att vi blir mer och mer ensamma.

”Än värre är hur mobiltelefonen påverkar oss när vi är med dem vi bryr oss om, eller i alla fall borde bry oss om: familj, släkt, vänner, arbetskamrater.”

En genomgång av vår tids ensamhet finns i den brittiska ekonomen Noreena Hertz bok The Lonely Century. Hertz tecknar med penseldrag breda som ladugårdsdörrar. Det är den här typen av lättuggad bok som brukar säljas på flygplatser, ett Netflix i bokform. Den är i vissa stycken både ytlig och mångordig i överkant. Men om man står ut med det, så ger The Lonely Century också en läsvärd exposé över vår tids ensamhet, och den rymmer många intressanta betraktelser.

Ett skäl till bredden (och möjligen ytligheten) är att Hertz avviker från den gängse definitionen av loneliness. Encyclopedia Britannica, till exempel, definierar begreppet på följande vis: ”distressing experience that occurs when a person’s social relationships are perceived by that person to be less in quantity, and especially in quality, than desired. The experience of loneliness is highly subjective; an individual can be alone without feeling lonely and can feel lonely even when with other people.”

Hertz menar tvärtom att ensamhet inte kan begränsas till en subjektiv upplevelse, utan vill se den som ett betydligt bredare socialt fenomen: vi kan vara ensamma även om vi inte själva inser att vi är ensamma. Hon skriver: ”Loneliness is not just a subjective state of mind. It is also a collective state of being”. Det här innebär att ensamhet kommer att omfatta betydligt mer än själva ensamheten. Till de socia­la fenomen som Hertz lyfter in under ensamhetsbegreppet finns utanförskap, bristande demokrati, diskriminering, fattigdom, dålig arbetsmiljö, bostadslöshet och arbetslöshet. Hon snuddar mer eller mindre uttalat vid såväl Karl Marx alienation som Emile Durkheims anomi. Ensamheten är enligt hennes synsätt strukturell.

Utan att förringa ensamhetens betydelse kan man konstatera att om man, likt Hertz, definierar ensamhet som några av de största samhällsproblem som finns, är det inte så märkligt att ensamheten, vilket hon alltså hävdar, leder till några av de största samhällsproblem som finns. Med en definition som omfattar så mycket blir ensamhetens konsekvenser självfallet långtgående: miljontals döda varje år, enorma kostnader för världsekonomin och ett hot mot demokratin.

Snart sagt varje samhällsproblem kan enligt Hertz på något sätt knytas till ensamhet. Till och med klimatfrågan finns med – inte minst som bärandes ett frö till lösning på ensamhet (mer specifikt då arbetslöshet), genom de nya arbetstillfällen som skall springa ur vindkraft, elbilar och de andra tekniska lösningar som är tänkta att rädda klimatet. Någon analys av de nya miljöproblem som förorsakas av dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, mot ensamhet för klimat, gör hon inte. Exemplet är talande för de drag av ytlighet som finns i resonemangen. Ytligheten är delvis en konsekvens av de breda penseldragen, delvis en konsekvens av att såväl hennes problembeskrivningar som lösningar är så tydligt ideologiskt färgade. De stora hoten mot vårt samhälle ligger enligt henne i nyliberalismen tillsammans med högerpopulismen. Nyliberalismen är, enligt Hertz, en viktig förklaring till ensamheten, medan högerpopulismen är en av dess konsekvenser.

Även om Hertz gång på gång betonar att skälen till ensamhet är flera, så är det en destruktiv form av nyliberal kapitalism som hon förefaller lägga störst vikt vid (och det skall nämnas att hon här pekar på att detta destruktiva inflytande inte är lika stort i alla länder). För att lösa problemen krävs enligt henne betydligt mer av åtgärder från det allmänna både offentligt finansierade insatser (från fler bibliotek till en mer aktiv bostadspolitik), och tvingande regler som sätter gränser för rovkapitalismen. Det är inte svårt att finna exempel på marknadstänkande utan känsla för samhällsansvar (exempelvis de sociala medieföretagens cyniska metoder för att göra sina plattformar så beroendeframkallande som möjligt), men som läsare hade man önskat en mer grundlig analys här, inte minst av individens eget ansvar. Nyliberalismen tenderar ibland att bli ett närmast reflexmässigt svar på de samhällsproblem hon identifierar. Och mindre nyliberalism är lösningen.

På motsvarande sätt gör Hertz ideologiskt färgade perspektiv att hennes lösning på högerpopulismen framstår som mer av önsketänkande än saklig analys. Högerpopulismen är enligt henne alltså till stor del en följd av ensamheten och människors känsla av att inte bli lyssnade till. För att komma till rätta med det här behöver politiken stiga ned från sina höga hästar och lyssna mer till människors oro och missnöje, och samtala mer med dem som känner sig svikna av den etablerade politiken. Men det frågekomplex som gång på gång visat sig vara en av de starkaste drivkrafterna till högerpopulismens framgångar – migration och mångkultur – varken bör eller behöver diskuteras, menar Hertz. Oavsett om man delar hennes synsätt i dessa frågor eller inte, förefaller det svårt att lösa det problem hon vill lösa – människors känsla av att inte bli lyssnade till – om man på förhand slår fast ett antal områden där man inte bör lyssna till dem.

Det skulle ha varit intressant att se vad Hertz skulle ha funnit om hon istället för övergripande politiska resonemang valt att borra djupare i frågan om vad den där mer begränsade, subjektivt upplevda ensamheten gör med oss, som både individer och kollektiv. Hon saknar verkligen inte tydliga exempel: kontorslandskap som gör att vi söker skydd bakom hörlurar och sänkt blick, kärleksrobotar, köpta vänner, okända grannar och ogästvänliga parkbänkar. Det är när hon med både klokhet och antropologisk blick går in på dessa områden som boken blir som mest intressant.

Ett av de intressantare kapitlen har den träffande titeln: Our Screens, Our ­Selves och det handlar om all den ensamhet som vår skärmtid framkallar, i synnerhet via de avancerade hypnotiska kalejdoskop som våra mobiltelefoner utgör. Hon visar övertygande hur de på olika sätt förstör vår förmåga att vara tillsammans med andra människor.

Kommunikationstekniska nyvinningar, från skriftspråket och framåt, har i alla tider framkallat varningsrop, men det finns en avgörande skillnad mellan mobiltelefonen och dess föregångare, nämligen den tid vi ägnar den. Den har blivit som en del av oss, som ett par glasögon som vi bara tar av när vi sover. Det räcker att ha dem i fickan för att vårt be­teende skall påverkas. Hertz exemplifierar med en studie som visar att männi­skor som bär på sin mobiltelefon ler mindre mot främlingar de möter på gatan. Även om vi bortser från de metodologiska svårigheter som kan vara förknippade med den här typen av undersökningar, kan vi nog litet till mans känna igen oss.

Än värre är hur mobiltelefonen påverkar oss när vi är med dem vi bryr oss om, eller i alla fall borde bry oss om: familj, släkt, vänner, arbetskamrater. Blicken som snabbt vänds bort, om än aldrig så flyktigt, vittnar om att det finns något som i alla fall för stunden är intressantare och angelägnare än den vi har mitt framför oss. Även i sällskap med andra är vi för oss själva, ensamma. Alone­ together.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och är vi på tu man hand gör vi även den andre ensam, även om den andre själv har en egen mobiltelefon att finna skenbart – virtuellt – sällskap i. Även i mer distanserade sociala kontakter påverkas vi av mobiltelefonerna på ett sätt som gör oss direkt ohövliga. Man kan föreställa sig hur exempelvis servicepersonal känner sig när kunden inte ser dem, och än mindre sitt eget hänsynslösa be­teende, fullt sysselsatta som de är med att tala i telefon eller scrolla Facebook.

Och det saknas tyvärr inte exempel på dessa apparaters kraft att dra vår uppmärksamhet från det som inte bara är viktigt, utan livsviktigt. Hertz hänvisar till ett antal fall där små barn har avlidit på grund av att de vuxna som skulle se till dem istället såg till sina mobiler. Man kan fråga sig hur den uppväxande generationen påverkas av sina mobiltittande föräldrar, och känslan av att det hela tiden finns någon som är viktigare än deras eget barn.

Samvaro med andra är en tämligen komplicerad aktivitet, som rymmer mycket mer av subtila nyanser än vi alltid tänker på. Hertz pekar här på den självförstärkande effekt som ligger i ensamheten. Ju mer ensamma vi blir, desto mind­re träning får vi i att vara tillsammans med andra människor, och desto mer krävande uppfattar vi därmed samvaron med andra, och desto mer sluter vi oss inom oss själva, och så vidare, i en nedåtgående spiral. Allt fler kommunicerar hellre via sms och e-post än genom telefon eller möten. Och även när vi kommunicerar med skrifttecken så gör vi det alltmer enkelt för oss: istället för att göra den ansträngning som krävs för att uttrycka en åsikt, nöjer man sig med att klicka like (eller motsatsen). Vi förlorar förmågan att vara med andra – och därmed också förmågan att känna empati. I förlängningen skadas därmed också tilliten till andra människor, och i förlängningen förutsättningarna att upprätthålla ett samhälle överhuvudtaget.

I denna del är inte minst sociala medier destruktiva. De får oss inte bara att krypa in i en bubbla där vi blir oåtkomliga för andra, även våra närmaste. Ett antal studier visar att sociala medier dessutom får oss att faktiskt känna oss mer ensamma. De fungerar dessutom som en förstärkare för det sämsta i människan. Att skriva elaka saker på Twitter ökar till exempel chansen att få sina inlägg delade och favoritade; att vara elak är med andra ord ett effektivt sätt att få den socia­la bekräftelse som, inte minst, den ensamma människan behöver. Elakhet finns där människor finns, men i och med de sociala medierna blir den svårare att undkomma. Det räcker som bekant inte att stänga dörren om sig: de andra finns hela tiden närvarande, vi är sannerligen ensamma tillsammans. Vår tids människa behöver med andra ord inte vara statsminister för att uppleva känslan som Göran Persson en gång beskrev: aldrig ensam, alltid ensam.

Så hur skall man komma åt detta då? Inte lätt att säga, men själv har jag i alla fall slutat att självskanna. Det är så mycket trevligare att handla om man samtidigt får träffa en livs levande människa, någon som dessutom aldrig någonsin tittar ned i sin mobil.