Jag vill börja med att påpeka att jag inte kommer att kommentera de politiska förslagen som Matthew Goodwin skriver om i sak eller detalj. Dels är jag inte politiker, dels anser jag som många andra akademiker att den problematik som Goodwin diskuterar först och främst måste skötas av akademin.

Och däri ligger utmaningen. När boken Genusdoktrinen (2020) släpptes skrev jag en artikel i Universitetsläraren (3/9 2020) och pekade på behovet av att akademin internt skulle diskutera den kritik som boken framförde. Tyvärr förblev de frågor jag ställde obesvarade, vilket är symptomatiskt för den tystnad från akademins håll som präglat dessa kontroversiella frågor. Redan under mitt arbete med tankesmedjan Humtank (2014–2017) var elefanten i rummet att det utanför akademin fanns en uppfattning om att humanvetenskaplig forskning har en ideologisk slagsida åt vänster och är alltför aktivistisk. Istället för att tiga ihjäl en misshaglig debatt för att vinna kortsiktiga taktiska mål eller att ”stå över” en ibland förenklad debatt, hade det varit värdefullt om vi humanister erkänt vissa av problemen inom akademin.

”Med en känsla av alienation gick jag ut från föreläsningen och sedan dess har forskningsfältet inte varit sig riktigt likt.”

En första viktig poäng i Goodwins text är förändringen av det akademiska livet efter Trump och efter brexit. Med tanke på den anglosaxiska sfärens dominans har dessa händelser också gjort stort avtryck inom akademin. Goodwin anger 2016 som en vändpunkt för honom själv. Från att ha trivts i den internationella storfamilj som den akademiska världen är, pratar han om sina upplevelser att bli utfryst och åsidosatt på grund av ett icke-önskvärt uttalande om brexit. Jag upplevde själv denna förändring först 2018 när jag var på en stor konferens i Tokyo inom mitt forskningsfält, andraspråksinlärning. Den erfarenheten har jag skrivit om i ett tidigare nummer av Axess (2019/3). På konferensen fick vi lyssna till en av andraspråksfältets verkligt stora namn, professor Lourdes Ortega. Det var första gången som jag upplevde att en akademisk plenarföreläsning mer liknade ett politiskt möte. Professorn beklagade det katastrofala läget i världen och menade att hon efter Trumps seger funderat på hur hon, i sin roll som forskare, skulle kunna göra något för att förändra läget. ”How can I respond?” kommer jag ihåg att hon uttryckte sig. Svaret var: ”make social justice a disciplinary goal”. Med en känsla av alienation gick jag ut från föreläsningen och sedan dess har forskningsfältet inte varit sig riktigt likt.

Från de amerikanska forskarna ser vi mer och mer av intersektionella inslag. Det forskningsideal som jag själv fostrats in i – sanningssökande, strävan efter opartiskhet och moderation – vet jag lever kvar hos många av mina kolleger. Å andra sidan har jag, anmärkningsvärt nog, ännu inte sett någon som opponerat sig mot denna önskan att göra social justice till ett övergripande mål för forskningsfältet. Det visar i och för sig till vilken grad dessa frågor egentligen är politiska och inte vetenskapliga, för det står klart att mina kolleger skulle ha reagerat starkare om det rört sig om en strikt vetenskaplig debatt. Handlar det om att de flesta delar Ortegas politiska hållning och därmed står ut med den aktivistiska ansatsen? Här är vi framme vid en andra viktig poäng i Goodwins text: faran med akademiska monokulturer och ideo­logiska ekokammare. Även om få forskare själva är aktivister har Goodwin rätt i att det ofta föreligger en ideologisk hegemoni, en tyst överenskommelse om vad som är rimliga åsikter. Detta blir särskilt uppenbart när man börjar diskutera politiska förslag.

Jag observerade ett exempel på detta i början av 2019, då januariavtalet presenterades med ett förslag om den omdebatterade reformen ”språktest för medborgarskap”. Det var tydligt att forskare i debatten tog ställning för vissa grupper, som uppfattades som mindre privilegierade. Det går självklart att överföra idéer från kritisk teori till politiken, men det bör då göras på ett sätt så att det subjektiva inslaget blir tydligt. Som jag visat i rapporten Krävande krav. Vad ska språktest vara bra för? (Timbro, 2020) är forskningen om ­språktesters direkta effekter på språkinlärning dessutom otillräcklig. Trots detta tog forskare tydligt ställning mot reformen. Jag ansåg att forskare måste skilja tydligt mellan empiriska slutsatser om utfall av ett politiskt förslag och normativa resonemang om förslagets giltighet. Det är också viktigt att ge utrymme för hur stort inflytande man anser att staten ska ha på människors liv och på moralfilosofiska frågeställningar.

När den franske läraren Samuel Paty mördades av en islamist i fjol hävdade inrikesminister Gérard Darmanin och utbildningsminister Jean-Michel Blanquer att undfallenheten mot islamism delvis berodde på den utbredda ”islam-vänstern” (islamo-gauchisme) på universiteten. Ministern för högre utbildning, Frédérique Vidal, föreslog därför i februari 2021 att ett av forskningsråden ska genomföra en utredning om förekomsten av ”islam-vänster” på universiteten och skilja på ”vad som är forskning och vad som är aktivism”. Detta har inte bara dragit igång en ideologisk, utan också en vetenskapsteoretisk debatt om den förenklade kunskapssyn som Vidal enligt många humanister och samhällsvetare ger uttryck för. I en artikel i Le Monde (20/2 2021) krävde 600 universitetslärare att ministern ska avskedas på grund av sin ”fundamentala okunskap” och den ”häxjakt” hon drar igång. Dagen därpå svarade 130 universitetslärare att Vidal visserligen gör fel som vill påbörja en statlig utredning och att ”islam-vänstern” inte är det huvudsakliga problemet, men att hon har rätt i att lyfta problemet med aktivism på universitetet. De menar att identitetspolitiska teorier tyvärr fått ett alltför stort utrymme inom akademin och att en politiskt oberoende instans borde undersöka hur utbrett fenomenet är.

Det mest nyanserade debattinlägget jag läst hittills står filosofen Bruno Karsenti för. Karsenti skriver att det inte går att undvika ideologiska perspektiv inom samhällsvetenskapen och att Vidal ger uttryck för en naturvetenskaplig kunskapssyn. Emellertid menar han att hennes attack indirekt ändå sätter fingret på problem inom dagens samhällsvetenskap, och ger stöd åt Goodwins tal om akademiska monokulturer. Karsenti menar att dagens samhällsvetenskap tyvärr karakteriseras av en ”ideologisk exklusion”. För att förstå sociala problem bör ingen position, vare sig den är konservativ, nyliberal eller socialistisk, uteslutas och diskrediteras a priori. Denna vetenskapliga vanskötsel, menar Karsenti, leder till att kunskapens cirkel bryts och Vidals attack borde därför vara ett tillfälle för samhällsvetenskaperna att reflektera över sina praktiker och sin roll inom demokratin.

Jag välkomnar uppmaningen om kunskapsteoretisk tillnyktring och självreglering inom akademin. Annars får vi förmodligen tyvärr se mer av den typen av försök till statliga ingrepp som i Frankrike. Är det dags för Frankrike att återigen leda intellektuell utveckling i världen, som under upplysningstiden – eller har vi bara sett början på ett alltmer hätskt kulturkrig, där kunskapen underordnas en strid mellan olika politiska intressen?