På den tiden politiska partier inte bara såg idéinriktat programarbete som en fråga om medial och politisk riskminimering var sociologen Hans L Zetterberg en av Moderaterna flitigt anlitad tänkare.

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var han med och vitaliserade en diskussion som resulterade i en rad intressanta skrifter och program. Det är lätt att bli nostalgisk, men kontrasten mot dagens ”lyssna in samhällsproblem i människors vardag” är betydande.

Moderaterna var ju heller inte det enda politiska parti som gav bidrag till samhällsdebatten vid den här tiden. Även det socialdemokratiska 90-talsprogrammet var ett resultat av en hyfsat öppen diskussion och en vilja att ta till sig intryck och erfarenheter från omvärlden.

Tidsandan spelade in. Berlinmurens fall, realsocialismens kollaps och den liberala demokratins och marknadsekonomins till synes evigt etablerade hegemoni präglade tiden kring 1990. I synnerhet åren innan nittiotalskrisen blommade ut på allvar.

Ett av Zetterbergs viktigare bidrag vid den här tiden var dikotomin mellan ”Den stora och Den lilla världen”. I en artikel i Svensk Tidskrift från 1989 beskriver han det som:

”Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaden, partierna, fackföreningarna.”

Han leder begreppen tillbaka till tyska och amerikanska sociologers observationer kring sekelskiftet 1900. I den förra delen distinktionen mellan Gemeinschaft och Gesellschaft, i den senare mellan primär- och sekundärgrupper.

I grunden handlar det om hur, med vilka medel och enligt vilka regler vi agerar i de båda världarna. Den lilla världen styrs av altruism, vänskap och omtanke, Den stora världen måste styras av äganderätt, lagar och regler.

Att Zetterberg inte var ekonom eller traditionell statsvetare spelade kanske in. Sociologens perspektiv av individens förhållande till sin omvärld var delvis ett annat än de traditionella statsvetenskapliga eller nationalekonomiska. Från ett politiskt perspektiv bröt det i alla fall invanda mönster.

Han fick också kritik, bland annat från mer renodlat liberalt (nyliberalt) håll som menade att hans sätt att beskriva samhället fjärmade honom från den centrala demarkationslinjen mellan det som är (ska vara) politiskt och det som inte ska vara det. Korven skulle skäras mellan ”stat” (det politiska) och ”samhälle” (allt från råvarubörser till kärleksrelationer).

Zetterbergs perspektiv var ett annat. Hans utgångspunkt var på ett plan mer genuint individualistiskt: Han gjorde inte anspråk på att svara på frågan om vad som gör vårt liv helt och värt att leva, men han visade på hur vi i ett fungerande civiliserat samhälle har olika roller och att vi måste tillåtas fungera i dessa.

På ett sätt gav sig Zetterberg därför också in i en mycket bredare debatt än den inomborgerliga.

Den förhärskande tanken i samhällsdebatten då (och, vilket Edmund Phelps text åtminstone antyder, idag) var att livet framförallt ges mening i våra relationer till Den stora världen. Arbete och politik definierar oss på allvar som människor.

Redan Marx definierade människans materiella arbete som det som skiljer oss från djuren. Marx alienationsteori sa att lönearbete gör att vi frikopplas från produktionen och vår identitet som skapande människor.

Lönearbetet under kapitalismen decimerar vår sociala interaktion till fritiden, där vi gör det som även djuren måste göra. För att människan ska kunna bli människa måste därför lönearbetet (och privatkapitalet) avskaffas.

För socialismen är samtidigt arbetet människans centrala politiska interaktion med samhället. Det är där relationen med arbetsköparen definieras, produktivkrafterna verkar och klassidentiteten formas. Det är arenan. För revolution eller för reformation.

I svensk reformistisk socialdemokrati har också vår relation till arbete haft en helt dominerande roll.

Organisering av arbetskraften i fackföreningar har inte bara utgjort den politiska basen för den socialdemokratiska rörelsen. Synen på arbete som en identitets- och meningsskapande process har varit djupare än så. Den reformistiska socialismen har sökt hitta lösningar på alienationsproblematiken, genom att på politisk/facklig väg söka skapa mening i arbetslivet.

Ett exempel är reaktionen på strukturomvandlingen i näringslivet under 1950- och 1960-talen och som triggade en omfattande diskussion om ”Det goda arbetet”. Det var en debatt där de fackliga organisationerna hade kommandot, men där både enskilda företag och arbetsgivarorganisationer kom att delta. Det gällde framförallt i industrin, där kroniska produktivitetsproblem under 1970- och 1980-talen tvingade fram ett nytänkande i hur arbetet organiserades.

Utgångspunkten var i hög grad den fysiska arbetsmiljön, men perspektivet kom snabbt att vidgas till arbetets meningsskapande i bredare mening och till politiska krav på medbestämmande.

Det var också när den partipolitiska borgerligheten på allvar kunde ta över frågan om arbetets centrala funktion i samhället – inklusive dess identitetsskapande roll – som socialdemokratin som definierande politisk kraft i Sverige slutligen kunde knäckas.

Arbetslinjens genialitet var dess intuitiva oomkullrunkliga ekonomiska rationalitet. Om någon går från bidrag till arbete ökar välståndet, samtidigt som det offentligas försörjningsbörda minskar. Det fanns också en moralisk dimension i att den som kan försörja sig själv faktiskt också är skyldig att göra det.

Men till det kom meningsskapandet. Det är arbetet som ger oss arbetskamrater, gemenskap och delaktighet. Arbetslinjen var inte bara ekonomi. Den var lika mycket en fråga om mening och delaktighet.

Att äga arbetet som social, politisk och existentiell fråga har under svensk modern politisk historia varit att äga centrum i svensk samhällsdebatt.

Parallellt fanns det – och finns fortfarande – en stark föreställning om meningsskapande genom deltagande på Den stora världens andra centrala arena: politiken.

Att vara politiskt engagerad, att vara med och fatta politiska beslut är naturligtvis inte en socialistisk idé, utan präglar bredare och borgerliga föreställningar om medborgarskap och samhällsdeltagande. Men den kraftiga svenska betoningen på deltagande i demokratiska beslutsprocesser har kommit att i sig få betydande politisk betydelse.

Den starka föreställningen om politiskt aktiva medborgare har skapat en sorts demokratiparadox. Staten ägnar betydande möda åt att få medborgarna att vara mer engagerade i staten, därför att medborgerligt engagemang i politiska processer uppfattas som det som ger staten legitimitet. Partiväsendet är i praktiken helt statsfinansierat och vi har fått ett eget och omfattande politikområde (”demokratipolitiken”) med egen minister.

Föreställningen om Den stora världens meningsskapande kom under 1970-talet att nå sin perfekta symbios i idén om Ekonomisk demokrati. Genom att säkerställa arbetstagarnas inflytande över produktionen genom korporativ/politisk kontroll över företagen skulle inte bara produktiviteten säkras utan också förutsättningarna för mening och innehåll.

Tanken att det är vår interaktion med (arbets)marknaden och politiken som ger vårt liv innehåll är alltså inte ny. Inte heller föreställningen att detta meningsskapande inte kan komma av sig själv, utan att det förutsätter politiska lösningar och intervention. I svensk debatt tas detta inte sällan ett steg längre: politikens uppgift är att hjälpa människorna ur den lilla världen in i den stora. Kvoterad föräldraförsäkring är ett exempel. Föräldrars – förmenta förvisso – fria val suboptimerar kvinnors deltagande i Den stora världen och därmed också deras möjlighet att få mening i livet.

Men idén om arbetslivet som den centrala arenan för självförverkligande och mening är under attack. I mycket är det Marx idé om alienation som går igen. Om att ekonomins grundläggande krafter – idag globalisering och automatisering – fråntar oss möjligheten till fritt skapande och självbestämmande. Eller möjligen att dessa krafter tar ifrån oss den tillfälliga illusion av skapande och mening som vi till äventyrs upplevt under senare år.

Digitalisering och automatisering har seglat upp som stora politiska frågor. Det har flera förklaringar. Dels sätter nya digitala tjänster – inte minst inom den så kallade delningsekonomin – affärsmodeller på huvudet, dels slår de mot etablerade reglerings- och beskattningsmodeller.

En politisk process drivs på av den kreativa förstörelse som pågår och där nya tekniska lösningar och innovationer slår mot verksamheter som är etablerade och fastinvesterade i gamla affärsmodeller och infrastrukturer.

Företag som Uber, Airbnb möter ett massivt motstånd i länder och regioner där fackliga och etablerade ekonomiska intressen har starka politiska kanaler.

Men det stannar inte där. Den tekniska utvecklingen förväntas denna gång automatisera sådant som vi länge uppfattat som genuint kopplat till mänskliga egenskaper som kreativitet, fantasi, fingertoppskänsla etc. Om Marx hävdade att vi alienerades genom att inte äga resultatet av vårt arbete, så alieneras vi nu genom att helt enkelt göras överflödiga i vårt arbete.

Robotar och algoritmer ersätter allt från artikelförfattande till marknadsföring.

Reforminstitutet med Stefan Fölster i spetsen har räknat ut att 450 000 jobb försvann i Sverige 2006–2011 på grund av automatiseringen. Framförallt drabbades rutinjobb i industrin, kassapersonal och administrativa uppgifter.

Stiftelsen för strategisk forskning har å sin sida beräknat att 53 procent av svenska jobb finns i yrken som kan automatiseras inom 20 år.

Samtidigt tillkommer jobb. Fölster visar hur digitaliseringen skapar efterfrågan på nya mer komplexa kompetenser, men också hur ett växande välstånd växlas ut i efterfrågan på andra typer av varor och tjänster. Vilket i sin tur ökar efterfrågan på annan arbetskraft.

Ekonomen Enrico Moretti har visat hur denna utveckling är kopplad till platser och geografisk närhet. Närheten till innovativa företag och människor skapar inte bara nya jobb, de ökar också produktiviteten i andra jobb – inklusive mindre kvalificerade.

”In essence, from the point of view of a city, a high-tech job is more than a job. Indeed my research shows that for each new high-tech job in a city, five additional are ultimately created outside of the high-tech sector in that city, both in occupations (lawyers, teachers, nurses) and in unskilled ones (waiters, haridressers, carpenters).”

Denna jobbutväxling 1:5 är dramatiskt högre än vad som gällt för den traditionella tillverkningsindustrin. Enligt Morettis forskning ska 1,6 andra jobb försvunnit per förlorat tillverkningsindustrijobb i USA.

Om Morettis data är korrekta, sätter det Phelps påpekande om Silicon Valleys direkta betydelse för amerikansk sysselsättning i ett lite annat perspektiv.

Nettoeffekten blir därför inte så dramatisk, även om de tillkommande jobben enligt Fölster bara ersatt tre fjärdedelar av de som försvunnit. Hur som helst verkar ryktet om att vi människor kommer att göras överflödiga vara starkt överdrivet och många av de jobb som skapas verkar dessutom vara mer utvecklande än dagens.

Men det ändrar inte att automatisering och digitalisering driver en politisk agenda, där arbete och arbetets innehåll ligger i centrum. Tillhör man de 53 procent som jobbar i yrken som kan ersättas av robotar och datorer, så väcker frågan naturligen funderingar.

Under senare år har debattörer som sociologen Roland Paulsen börjat framföra mer radikal kritik mot arbete i allmänhet och samhällets förmåga att skapa meningsfull sysselsättning åt alla medborgare i synnerhet.

Kritiken är både tillbaka- och framåtblickande. Den handlar om de senaste decenniernas utveckling av näringslivet, där ökad anställningsotrygghet, krav på effektivare produktion och introduktion av nya organisationsformer sägs ha skapat jobb med lågt eller inget meningsfullt innehåll. Den tekniska utvecklingen förväntas bara göra det hela värre.

Paulsen skriver själv i en krönika i Dagens Nyheter (rubriken ”Skitjobben är ett storskaligt experiment i total kapitalism” lämnar inte mycket till fantasin):

”Att ungdomar som har möjlighet hellre väljer att bo hemma hos föräldrarna och eventuellt klara sig på nudeldiet är knappast uttryck för ett ’bortskämdhetssamhälle’ som folkpartisten Birgitta Ohlsson twittrade apropå Svala Firus debattartikel. Det är snarare ett sundhetstecken. Varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten.”

Att vägra ta de jobb som erbjuds är inte att säga nej till ett insteg på arbetsmarknaden – det är möjligen en kliché, men den som vill ha ett andra jobb behöver ha haft ett första. Det är ett sätt att göra motstånd. En politisk handling.

Den inställningen har i sin tur kommit att kritiseras. Även från vänster. I sin huvudsakligen positiva recension av Paulsens bok Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen (Dagens Nyheter, 13/3 2015) pekar den socialistiska debattören Kajsa Ekis Ekman just på att Paulsen inte gör distinktionen mellan ”arbete” och ”lönearbete”.

Att Paulsen ändå mottagits med sådan entusiasm från vänsterhåll är därför ändå lite förvånande. Ur ett mer renodlat socialistiskt politiskt perspektiv kan detta rimligen inte vara en önskvärd utveckling. Revolutionen eller reformationen kan inte baseras på att massorna lämnar Den stora världen för att vegetera i den lilla. Utan skitjobb inget klassmedvetande.

Uttrycket Den lilla världen kommer från Ingmar Bergmans borgerliga filmepos ”Fanny och Alexander”.

När direktör Ekdahl i epilogen talar om Den lilla världen finns där ett inte obetydligt eskapistiskt drag. Den stora världen – med dess krig och politik – är hotfull och brutal. Den varma och ombonade lilla världen erbjuder ett – förvisso illusoriskt – skydd. Men han äger den (han är förvisso en patriark) och han förstår den. ”Vi ger tusan i de stora sammanhangen”, meddelar han sin familj och sina gäster i epilogens stora middagstal.

Det är inte svårt att se paralleller till vår tid. Perspektiven förvrids av en radikalt ökad och mer närvarande nyhetsrapportering, men det ligger inte långt borta att ta till sig det direktör Ekdahl också säger och som inte minst förklarar hans eskapism:

”Världen är en rövarkula. Det mörknar mot natt. Ondskan sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund.”

Det räcker att lyssna på Hans Rosling i två minuter för att inse att den bilden inte rimmar med de stora globala utvecklingstrenderna. Men krigen, Islamiska staten, flyktingvågorna, oron och krigen i vår nära omvärld, den kroniska makroekonomiska krisen, klimathotet osv, målar en bild mot vilken det kan vara lockande att ge det hela ”tusan”.

I vårt land och idag tar sig denna eskapism kanske inte främst Ekdahlska uttryck. Man ger inte tusan i de stora sammanhangen, man vill att de ska vara som de var vid en tidpunkt av harmonisk jämlik balans i början av 1980-talet.

Valet av Håkan Juholt till socialdemokratisk partiledare har kommit att förklaras med den perfekta storm som rådde vid tidpunkten för hans val.

En annan tolkning är att Håkan Juholt valdes för att han var den svenska vänsterns Gustav Adolf Ekdahl. En politisk ledare som presenterade drömmen om en begriplig och greppbar värld: där Domus är Domus, där kongressbeslut översätts i samhällsutveckling och där det är ombudsmännen som bygger landet. Den något utvidgade lilla världen, där inte bara familjen och vännerna, utan även ABF och Konsum ingår i de nära gemenskaperna.

Ser vi till Sverigedemokraterna finns liknande stämningar där. Invandringsfrågan är motor och centrum, men till det kommer en längtan efter att göra tillvaron begriplig.

Svaret på utvecklingen blir därför – både när den drivs av eskapism eller är mer framåtsyftande – nästan alltid ytterligare politisering. Om människors väg till mening via ”det goda arbetet” löses upp genom ekonomiska och tekniska utvecklingskrafter, måste politiken bjuda motstånd.

Där står vi idag. I en alltmer komplex värld blir tron på effektiv och rationell politiskt beslutsfattande en fast punkt.

Och mycket av bristen på dynamik och utvecklingskraft i de västerländska ekonomierna finner sin förklaring just här. I den eskapistiska och aktivistiska politikens fåfänga försöka bromsa utvecklingen.

På ett globalt plan ser vi det i motståndet mot frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP), lokalt ser vi det i hur befintliga näringar på politisk väg söker höja trösklarna för konkurrens baserad på ny teknik och/eller nya affärsmodeller.

Motiven kan handla om att skydda miljö, kunder eller medarbetare. Men effekten blir framförallt att befintliga företag skyddas mot konkurrens. Vilket hämmar produktivitet och välståndsutveckling, men också tillväxten av nya och mer stimulerande arbetstillfällen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den italienskamerikanske ekonomen Luigi Zingales har i sin forskning visat på den växande politiska klyftan mellan att vara ”pro-business” och ”pro-market”.

Perspektivet är i hög grad amerikanskt, men distinktionen är lika giltig globalt. Vissa marknader är i princip stängda för ny konkurrens.

Att ge sig in på den amerikanska bilmarknaden är, som Edmund Phelps konstaterar, något utländska konkurrenter överväger noggrant innan de fattar ett beslut. Att etablera en storbank i Sverige är i praktiken omöjligt. Områden som läkemedel, utbildning, byggande, finansiella tjänster kringgärdas av liknade höga trösklar. Verklig innovation sker i de sprickor som finns och för att det genuint nya ännu inte reglerats.

Till en del handlar det om medveten politik, men också en sorts stegvis evolutionär process där nya lager av regleringar läggs på gamla. Varje steg kan motiveras, men med ökad komplexitet i produktion och distribution blir också regleringar och styrmekanismer alltmer komplexa.

Till slut är det bara de stora och etablerade företagen som har de finansiella och organisatoriska förutsättningarna att vara uthålliga nog.

Därmed startar en politisk utveckling som riskerar att göra stora delar av ekonomin mindre dynamisk, mer defensiv och helt innovationslös. Produktivitetsutvecklingen faller, välståndet stagnerar, jobbtillväxten avtar och känslan av mening och innehåll i arbetet riskerar att tunnas ut ytterligare. En utveckling som i sin tur riskerar att driva den negativa spiralen ett varv till.

I växande grad är det här många av Västeuropas stora ekonomier befinner sig. En stagnation där välståndet förvisso stiger (om än i maklig takt), men där många drar sig tillbaka från en arbetsmarknad som de inte längre finner utvecklande. Den lilla världen växer i länder som Frankrike, Italien och Spanien.

Pessimism är sällan ett särskilt fruktbart förhållningssätt till vare sig tillvaron eller framtiden. Det är inte heller den tekniska utvecklingen, utan den politiska som borde väcka oro.

Det stora orosmolnet är inte att den tekniska utvecklingen skulle suga ut meningen ur vårt liv. Maskinerna har hittills varit våra vänner. Det finns inget som tyder på att det på ett materiellt sätt skulle ändras. Jobb kommer att försvinna – men det har hänt förut och nästan undantagslöst har det gjort livet enklare och rikare.

Vi kommer säkert att se ett uppsving för ludditiska rörelser som motsätter sig utvecklingen. Istället för att attackera maskinerna kommer man kanske denna gång att bryta sig in i serverhallar och hacka delningsekonomins hemsidor.

Men det politiska svaret är inte givet och det är framförallt inte nödvändigtvis lättkommunicerat. I synnerhet inte i konkurrens med eskapism och politisk aktivism.

Några tänkbara konturer för ett sådant program skulle dock kunna vara:

För det första ett samhällskontrakt som återupprättar löftet om social rörlighet. Rättfärdigheten i ett samhälle med ”skitjobb” kan inte bara följa av att de leder till försörjning, utan att de är en del av vägen vidare – för individen eller för hennes barn.

För det andra behövs en stenhård pro-market agenda, i konfrontation med särintressen i företag, fackföreningar och branschorganisationer. Kundernas, medarbetarnas och samhällets långsiktiga intresse är att låta det nya bryta fram, inte att skydda de etablerade aktieägarna. En av de stora förtjänsterna med Edmund Phelps text är just kritiken av särintressenas hämmande av innovationer.

För det tredje kommer Den lilla världen att bli allt viktigare också för den stora. Platsens attraktivitet – må det vara ett land, en region, en stad, en stadsdel eller ett kvarter – kommer att öka i betydelse. Inte för att efterfrågan på att dra sig undan arbetslivet och Den stora världen ökar, utan för att en fungerande och utvecklande vardag spelar roll också för arbete och företagande.

Attraktiva platser drar till sig de företag och de människor som driver innovation. Det ser vi i Silicon Valley, men också i hög grad i Stockholm. Och med denna typ av företag skapas också andra arbetstillfällen, genom de behov dessa företag har och den efterfrågan deras medarbetare representerar. Det handlar lika mycket om individklimat som näringsklimat.

Enrico Moretti formulerar det som att vi blir smartare av att vara nära smarta människor. Vilket man ju intuitivt kan hålla med om.

”By clustering near each other, innovators foster each other’s creative spirit and become more successful. Thus, once a city attracts some innovative workers and innovative companies, its economy changes in ways that make it even more attractive to other innovators.”

Frågan om arbetet och dess mening i samhället kommer att fortsätta att vara central i svensk samhällsdebatt. Och där skiljelinjen under överskådlig tid kommer att gå mellan eskapister och interventionister å ena sidan, och den som utvecklar en agenda för en skapande framtid å den andra.

Det går i alla fall inte att ge det hela tusan.

Fredrik Johansson är senior partner på Kreab.