Det är 25 år sedan filmen The Matrix hade premiär och hade man inte existentiell ångest innan fick man det efter att ha sett den. I det framtidsscenario där maskinerna tagit över världen och förslavat människan (som övertydligt används som batteri för att hålla maskinerna igång) ställs frågor om vad det är att vara människa, om skiljelinjen mellan vad som är verkligt och vad som är en illusion och om det är bättre att leva i en behaglig livslögn eller i en obehaglig sanning.

”Free your mind”, befria ditt medvetande, säger rebelledaren och sinnesfrigöraren Morpheus till datahackaren och människobefriaren Neo som får ett oåterkalleligt val. Antingen sväljer han det blå pillret och lever kvar i den förljugna virtuella världen eller så tar han det röda pillret och börjar se världen som den verkligen är. Neo väljer att se sanningen, hur torftig den än ter sig i jämförelse med lögnens ljuva liv, och han börjar stegvis att avprogrammera sig från sitt mentala fängelse och börjar tänka fritt.

Ungefär så känner troligtvis många av oss efter årtionden av digital utveckling. Likt Neo tycks vi ha börjat se världen som den verkligen är. Den är mörk. Efter att i åratal ha hyllat den digitala revolutionen och sett den som ett naturligt steg i evolutionen tar vi till slut till oss larmrapporterna om de negativa fysiska och psykiska effekterna av att ha lagt vårt liv i maskinernas händer. Vårt kollektiva medvetande har äntligen befriats.

När The Matrix kom 1999 fanns inte sociala medier. Vi hade inte Facebook, Instagram, X, Snapchat eller Tiktok, vår fria vilja var ännu inte kapad av de osynliga och förrädiskt beroendeframkallande algoritmer som fattar beslut åt oss. De som tyst talar om för oss att det är det där vi vill ha, det är det där vi vill köpa, det är det där vi vill göra och det är den där vi vill vara. Men det stora uppvaknandet handlar inte främst om att vi insett att vi har förtrollats av de smarta mobilerna och deras hypnotiska innehåll, det är att vi låtit våra barn göra det.

Det finns numera gott om studier som visar att ju mer tid barn och unga tillbringar med sina mobiler och sociala medier, desto sämre mår de. Det larmas om konsekvenser som depressioner, ätstörningar och spelberoende. I rapporten ”Det syns inte – hur man mår ” (2024) betonas att även om sociala medier kan berika livet, så pekar forskningen på att den ständiga närvaron av sociala medier utmanar levnadsvanor, självstyrning och självbild. Oavsett om man är vuxen eller barn. Flickorna mobil­scrollar länge vid sänggående, sover med mobilen, är stillasittande och utan fritidsaktiviteter. Fler flickor än pojkar är missnöjda med sin kropp efter att ha jämfört sig med andra på sociala medier (flickorna ligger runt 60 procent från årskurs sju, pojkarna på cirka 20 procent på högstadiet men ökar till 30 procent på gymnasiet). Den fysiska utvecklingen backar. Lärare vittnar om att barn inte längre kan använda en sax eller göra kullerbyttor. Och unga lider av sömnbrist, något som påverkar inlärnings­kapaciteten, det logiska tänkandet och koncentrationsförmågan. Tio dagars sömnbrist gör att en fjortonåring får ett arbetsminne som en tioåring.

Flickorna odlar sitt självhat på sociala medier, pojkarna odlar sitt samhällshat. Incelkulturen har kunnat växa ostört i sitt kvinnohat i den globala digitala världen. Gangsterkulturen frodas på de digitala plattformarna och glorifierar och normaliserar våld och kriminalitet, och har gett gängen outsinliga möjligheter att rekrytera pojkar och unga män för att utföra olika brott, i allra värsta fall att mörda. Brotts­utredaren Luay Mohageb på Stockholmspolisen brukar benämna denna digitala grooming som ”gangsterism”. Polismästare Carin Götblad säger i en intervju i Dagens Nyheter i april 2024 att sociala medier är som att vara på Sergels torg en sen kväll och hon konstaterar att föräldrar aldrig skulle låta sina barn vara där då, men man låter dem obekymrat vistas i den digitala miljön.

Den digitala revolutionen har möjliggjort en eskapistisk revolution. Spelar det ens någon roll vad som är sant och vad som är verkligt för de barn och unga som är födda in i parallella verkligheter? De svarar förmodligen nej. De ställer sig säkerligen ändå samma frågor idag som identitetssökande ungdomar alltid gjort. Vad är frihet? Lycka? Vem är jag och vad är meningen med alltsammans? Men deras väg till svaren på frågorna är garanterat annorlunda än de äldre generationernas. Det betyder inte att den digitala väg de väljer är den bästa.

Vi vet att sociala medier är beroendeframkallande. Det är ingen åsikt, det är fakta. Ändå tillåter föräldrar att barnens liv styrs av appar och algoritmer. De digitala verktygen och de digitala världar våra barn lever i är del av ett paradigmskifte. En klok vän till mig som i över 20 års tid arbetat inom skolans värld, som lärare, rektor och nu biträdande verksamhetschef inom skolan i en kranskommun till Stockholm har uttryckt det som att det finns två läger när det kommer till digitaliseringen av ungas liv, i skolan men också utanför. De som räds den tekniska utvecklingen och vill hindra elever att använda den och som propagerar för total övervakning av ele­ver och fler förbud mot den. Den andra gruppen ser en oundviklig omdefinition av kunskap, lärande och varande.

Frågan är inte om vi ska bejaka den digitala utvecklingen eller bekämpa den. Frågan är hur vi hittar en balans. För den virtuella världen har blivit den verkliga världen och i den behöver vi återta kontrollen och makten över vårt liv, över vår tid.