Estlands 1900-talshistoria är fortfarande på många sätt ett oförlöst trauma för en stor del av befolkningen. De motstridiga historiska traditioner och ideologier som behärskat landet manifesteras fortfarande i såväl högtidsdagar som minnesmärken.

År 2018 invigdes ett stort monument tillägnat kommunismens offer vid Mariakullen (Maarjamäe) i utkanten av huvudstaden Tallinn (på svenska även Reval). Monumentet är utformat som en klyfta som skär rakt genom Mariakullens sandsten. I de kolsvarta väggarna har man ristat namnen på 22 000 estländare som deporterades, mördades och förföljdes av kommunistregimen under 1940- och 50-talen. Den svarta klyftan leder ut i en stor och ljus park som rymmer ett monument åt de estniska officerare som avrättades under ockupationen. Parken är tänkt att representera hemmets trädgård – ett hem som många aldrig fick återse.

Alldeles i närheten finns ett annat stort monument över andra världskrigets offer. Det uppfördes av Sovjetregimen runt 1975–1980 och består av en bred, betonggrå, avsmalnande boulevard som till sin utformning tydligt kontrasterar mot den svarta klyftan. Den leder upp för Mariakullen mot en stor, grå obelisk som höjer sig över havet.

”Efter kriget var fördelningen av medlemskapssiffror mellan ester och ryssar i det estniska kommunistpartiet inledningsvis någorlunda jämn.”

Flera estniska divisioner kämpade för den röda sidan under det ryska inbördeskriget 1918–22. Därefter var Estland under lång tid utsatt för kommunistisk agitation och infiltration. Den första sovjetiska ockupationen 1940 medförde tvångsvärvning och evakuering av runt 30 000 estniska soldater för Röda arméns räkning. Dessa användes sedan av Sovjetunionen som anfallsförband när man 1944 skulle återta landet, varefter ett betydande antal uppgick i den efterkrigstida ockupationsmaktens administrativa organ.

Under den tyska ockupationen värvades både frivilliga och värnpliktiga i stor skala, vilket fick till följd att en betydande del av den estniska befolkningen slogs i tysk uniform. Den stora flykten över Östersjön 1944, och flera vågor av sovjetiska deportationer och utrensningar under åren direkt efter krigets slut, åstadkom ytterligare splittring av det estniska folket. När regimen efter kriget i stor omfattning flyttade in arbetskraft och partitjänstemän från övriga delar av landet för att ersätta de hundratusentals ester och ryssar som hade dödats eller flytt blev den ideologiska, kulturella och historiska förvirringen total.

Efter kriget var fördelningen av medlemskapssiffror mellan ester och ryssar i det estniska kommunistpartiet inledningsvis någorlunda jämn. Samtidigt som kommunistpartiet dominerades av inflyttade ryssar och ester hämtades en stor del av dess medlemmar ur lokalbefolkningens egna led. Detsamma gällde också ockupationsmaktens säkerhetsorgan, NKVD och KGB.

Estland befann sig därför fram till frigörelsen i ett tillstånd av lågintensivt inbördeskrig, där gränsdragningen mellan den främmande, kommunistiska ockupationsmakten och det estniska motståndet inte alltid var särskilt tydligt. Ofta kunde familjemedlemmar återfinnas på båda sidor av konflikten. Så småningom framträdde ledande estniska kommunister – trots sina band till partiets centralorgan i Moskva – som den nationella befrielserörelsens frontfigurer. Man kan till exempel nämna Arnold Rüütel, president 2000–2006, Edgar Savisaar, premiärminister 1990–1992 och Siim Kallas, Europakommissionär från 2004 till 2014. Detta bidrog till en kontinuitet mellan det sovjetiska respektive det fria Estlands ledarskikt som ogärna framhålls i internationella sammanhang.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Historien skapar en spänning i den offentliga kulturen som gör det svårt att diskutera aktuella samhällsproblem. Om Estlands offentlighet skulle ägna sig åt att rannsaka det förflutna riskerar man att riva upp gamla sår.

Skulle esterna tvingas till ett allmänt erkännande av att kommunismen påtvingades landet även med inhemsk hjälp, och att även ester kunde vara övertygade bolsjeviker, skulle de tvingas att erkänna sig medskyldiga till övergreppet på sin egen nation. Om man däremot lägger hela ansvaret för den kommunistiska diktaturen på de rysktalande förvandlar man istället retroaktivt drygt en tredjedel av landets befolkning till ockupanter och statsfiender – även om den nu levande delen av denna tredjedel kanske inte överhuvudtaget haft någon del i förtrycket.

Estlands kanske inte helt medvetna eller avsiktliga historieekumenik är en relativt praktisk lösning på detta problem, och öppnar för en mer konstruktiv och mindre konfliktfylld tolkning av historien än den som har valts av andra före detta Sovjetrepubliker. Genom att låta olika historiska berättelser brytas mot varandra kan både rysktalandes och esters historiska erfarenheter ges offentligt utrymme, utan att ockupationen eller ockupationsmakternas grymhet förtigs eller förminskas. Lösningen är inte moraliskt perfekt och har svagheten att den inte avkräver de före detta bödlarna något ansvar. Men i en verklighet där alla kan beskyllas för att vara förövare, eller åtminstone släkt med bödlar, kanske detta är det minst dåliga alternativet.