Han föddes och växte upp i Sverige för att vid tio års ålder flytta till USA med familjen. Men lite mer än en notis i svensk press har han nog ändå förtjänat. Särskilt som det prisbelönade arbetet, Embers of War, är en imponerande prestation, inte minst med tanke på att den behandlar den mest traumatiska händelsen i modern amerikansk historia – en händelse som fortfarande är ett sår, som irriterar och ibland även blöder och som sänt svallvågor över hela den västliga världen.

Logevall har skrivit det definitiva standardverket om efterkrigstidens mest omdebatterade, splittrande och stormiga storpolitiska konflikt, och han har gjort det på ett anmärkningsvärt sakligt, medryckande och intresseväckande sätt.

Han kopplar ett brett grepp på sitt ämne, och han inskränker sig inte till det som, i svenska ögon, är Vietnamkriget, nämligen den militära konflikten mellan USA och den vietnamesiska befrielserörelsen (FNL). Logevall söker sig fyra decennier längre tillbaka, till den tid då den unge Ho Chi Minh uppehöll sig och arbetade i Europa, och då han full av förväntningar 1918 reste till Versailles med målet att söka påverka den fredskonferens som avslutade första världskriget och som hade ambitionen att en gång för alla forma en ny och fredlig världsordning.

Men drömmen om att konferensen skulle producera en fredlig värld, var framförallt en amerikansk vision, formulerad av presidenten Woodrow Wilson. Idén gick ut på att om alla folk fick nationell självständighet, skulle krigens orsaker till stor del bortfalla. Nästan alla krig hade sin upprinnelse i territoriella gränskonflikter. Demokrati och nationell självständighet var de båda hörnstenar på vilka Wilson ville bygga en ny värld.

För den unge Ho Chi Minh föreföll detta program klokt och realistiskt; han tolkade det så att hans eget Vietnam, i det avlägsna Indokina, kunde få möjlighet att kasta av sig det franska oket. Så blev emellertid inte fallet. President Wilson hade stor makt, men i mötet med de hämndgiriga äldre, slipade män som hade varit hans allierade i kriget stod han sig slätt. Han förmådde inte genomdriva sin vision, och jämfört med sina motparter vid förhandlingsbordet var han en medelmåttig intrigör. Versaillesfreden blev en besvikelse både för Europa och för den koloniala värld som Europa utplundrade och behärskade.

Ho Chi Minh återvände till sitt hemland med insikten att den nationella befrielsen endast kunde komma ur det underkuvade folkets egen kraft, och att befrielsen troligen måste ske med våld. Problemet var bara det att de franska styrkorna var överlägsna vad Ho Chi Minh och hans anhängare kunde ställa upp. Men även här fann den sluge Ho på råd. När vapen och armé saknades tillgrep man en gerillataktik. Små och lätt beväpnade grupper dök upp där man minst kunde ana. De slog till med kraft och försvann sedan blixtsnabbt i massan. Gerillakriget, som i Vietnam utvecklades till fulländning, ställde den franska armén inför ständiga överraskningar, och fransmännen lyckades aldrig hitta ett verksamt motmedel.

Viet Minh-gerillan nådde efterhand en avsevärd slagstyrka, i synnerhet efter det att Koreakriget bringats till stillestånd och hjälp med såväl vapen som materiel från Kina kunde flöda i en stridare ström. Så småningom kunde Viet Minh även mönstra så betydande truppstyrkor att de under början av 1950-talet blev numerärt överlägsna de franska. I denna fas av kriget framstod fransmännens möjlighet att återta sitt koloniala välde som tröstlöst.

Märkligt nog satsade Ho Chi Minh mycket länge på att vinna amerikanskt stöd för sin nationella självständighetskamp. Det hade sin grund i att Franklin Roosevelt var en än starkare motståndare till de gamla europeiska kolonialväldena än vad Woodrow Wilson varit. Han försummade inte något tillfälle att tala om för såväl Churchill som de Gaulle att de efter kriget kunde glömma sina gamla imperier. Dessa skulle avvecklas snabbt och resolut. I synnerhet var relationen mellan Roosevelt och de Gaulle ansträngd. Roosevelt avskydde den högdragne generalen. Ho Chi Minh hade alltså goda skäl att hoppas på amerikanskt stöd.

Men i den franska nödens stund inträffade en komplikation som förändrade den världspolitiska scenen. Kalla kriget hade sedan slutet av 1940-talet eskalerat, och kraftmätningen mellan öst och väst antog med kärnvapenhoten alltmer skrämmande proportioner.

Efter Roosevelts död genomgick den amerikanska synen på världen och de krafter som definierade rådande maktförhållanden en helomvändning. Det tidigare allierade Sovjetunionen framstod nu genom sin kommunistiska samhällsordning som den farligaste fienden. I krigets slutskede hade Sovjet gjort betydande framryckningar i Öst- och Centraleuropa, och plötsligt upplevde USA att man hade fått en motståndare som satsade på att erövra världen och utplåna västvärldens marknadssystem och den amerikanska livsstilen. I den situationen övergav president Harry Truman sin företrädares syn på den franska kolonialismen i Indokina. Den var i detta nya perspektiv inte längre en föråldrad form för monopolistisk plundring, utan en kamp för den fria världen mot kommunismens tvångsekonomi.

Så kom amerikansk hjälp att flöda till de franska styrkorna, och med denna hjälp lyckades de någorlunda hålla sina sargade ställningar. En sak stod emellertid klar. Något franskt Indokina, liknade det som hade funnits före kriget, skulle aldrig kunna återupprättas. Den franska politiken och krigföringen siktade in sig på att hålla Viet Minh stången tills gerillan kunde förmås att förhandla fram en kompromiss. I Frankrikes ögon var den önskvärda kompromissen ett autonomt Indokina under fransk överhöghet. Det var inte vad Ho Chi Minh med anhängare drömde om.

Förhandlingar blev det. Sådana ville både Kina och Sovjetunionen ha. Där fruktade man för att den amerikanska insatsen skulle utvidgas till ett storkrig. Förhandlingen kom också till stånd och inleddes i Genève i maj 1954. Parterna som möttes vid förhandlingsbordet var Frankrike, Storbritannien, USA, Kina, Sovjetunionen, Laos, Kambodja, Viet Minh och Sydvietnam. På förhandlingens första dag kunde Viet Minh detonera en bomb. Gerillan hade efter hårda strider lyckats inta den ”ointagliga” fästningen Dien Bien Phu och förintat de franska styrkorna där. Det var varken mer eller mindre än ett mirakel och en glänsande seger för den geniale och självlärde vietnamesiske skolläraren och generalen Nguyen Giap.

Dien Bien Phu låg i en gryta, omgiven av höjder. Av den anledningen ansågs det inte kunna angripas av artilleri. Artilleriet måste placeras så att det sköt i en parabel bana över bergen och skulle därmed inte kunna åstadkomma stor skada. Fransmännen hade emellertid inte räknat med Viet Minhs enastående offervilja. Under outsägliga påfrestningar lyckades man släpa sitt tunga artilleri upp på höjderna. Det gjordes med block och talja och med hjälp av cykel, detta i en djungelterräng där man tvingades hugga sig fram med machetes. Under fruktansvärd ansträngning och plåga gjorde likväl Viet Minh det omöjliga, och när anfallet började hade man placerat kanoner, granatkastare och kulsprutor på höjderna och kunde skjuta rakt ned i fästningen.

Populärt

”Här finns en nationell identitet”

I september röstar Skottland ja eller nej till självständighet. Historikern Tom Devine konstaterar att skillnaderna i politisk kultur blivit allt större.

Mats Wiklund Intervju 2014 5

Man hade också under fasansfullt hårda marscher lyckats flytta fram ett numerärt överlägset infanteri som marscherade tre mil om natten och två mil om dagen, och som tvingades hugga sig fram i en regnskog som kokade av hetta, av aggressiva insekter och av livsfarliga tigrar. Franska trupper kunde överhuvudtaget inte strida i sådan terräng.

Men inte ens denna seger övertygade den nu djupt insyltade amerikanska administrationen om att kriget var omöjligt att vinna. Med högmodig förtröstan på sin tekniska överlägsenhet tog man upp stafettpinnen efter fransmännen, men nu med ambitionen att stoppa den kommunistiska framryckningen. Den amerikanska politiken kom att domineras av den så kallade dominoteorin, som hävdade att om ett av den fria världens länder föll för kommunismen, skulle de flesta eller kanske till och med alla falla som dominobrickor för samma aggression. Det gällde därför att sätta ned foten och dra en demarkationslinje som aldrig fick överskridas. Den linjen drogs nu i Vietnam.

Den amerikanska politiken blev emellertid lika misslyckad som den franska. Viet Minh-gerillan fortsatte kriget, och inte heller amerikanernas resurser visade sig tillräckliga. Logevall uppehåller sig inte särskilt ingående vid denna andra fas av Vietnamkriget. Han nöjer sig med att klargöra att Amerikas krig kom att bli en repetition av det franska fiaskot. I 20 år och till oerhörda kostnader i pengar och människoliv lyckades de amerikanska styrkorna hålla Viet Minh stången. Men man misslyckades till sist av samma skäl och på samma sätt som fransmännen. Trots stora ansträngningar lyckades man aldrig skapa en lojal, inhemsk armé som kunde föra det antikommunistiska kriget på egen hand och av egen kraft. De urbana skikt man satsade på var alltför korrupta, giriga och makthungriga för att kunna mobilisera den kampvilja som krävdes för att besegra Viet Minh.

20 år och fyra presidenter senare tvingades Amerika att böja sig, liksom fransmännen hade fått göra under 1950-talet. Kriget var förlorat och endast återtåget återstod. Det genomfördes under desorganiserade former och till priset av ett svek mot den del av Vietnams folk som hade satt sin lit till USA. Ho Chi Minhs och Viet Minh-gerillans triumf lät alltså vänta på sig i närmare 35 år. Vietnam blev förvisso ett kommunistiskt samhälle, men inte ett som gick i vare sig Kinas eller Sovjetunionens ledband. Man blev i bokstavlig bemärkelse den nationellt självständig stat som USA aldrig förstått att kriget handlade om.