Den mer än tusenåriga hjältedikten Beowulf omtalas ibland som Englands nationalepos, trots att dess hjälte är svensk och handlingen utspelar sig i Danmark och Sverige någon gång i mytisk forntid, när folket ännu är hedniskt.

I vårt land finns forskare som menar att dikten egentligen är av svenskt ursprung och speglar vår fornhistoria under hednatiden. Den senaste och mest omtalade är arkeologiprofessorn Bo Gräslund som 2018 gav ut boken Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. Där ville han bevisa att dess hjälte är gotlänning och att den ursprungliga texten tillkommit på Gotland redan på 500-talet men senare omarbetats i England till ett kristet epos. Teorin har fått anhängare och uppmärksamhet i medierna men stark kritik av Dick Harrison och andra historiker, eftersom den bygger på usla källor och omöjliga premisser.

Trots sin svenska anknytning är Beowulf ovedersägligen ett diktverk författat på fornengelska i kristen engelsk miljö, sannolikt av en munk i ett kloster, när man i Sverige ännu trodde på Tor och Oden. Texten har bevarats i en enda handskrift från 1000-talet, som numera finns i British Library. Men språket tyder på att den skrevs ned långt tidigare, några menar på 700-talet, medan andra daterar den till 900-talet men i varje fall före Nordens kristnande.

Oavsett vilken datering som gäller är det otänkbart att ett verk av detta slag skulle ha diktats i Sverige i förkristen tid, än mindre på 500-talet, eftersom det inte finns någon så avancerad litteratur i Sverige, än mindre på Gotland, förrän tidigast på 1300-talet och då på ett litterärt språk som är helt annorlunda. Att det i berättelsen förekommer vapen, smycken och andra föremål som funnits redan på folkvandrings­tiden betyder naturligtvis inte (som Gräslund gör gällande) att texten måste vara från samma tid, eftersom ägda antikviteter inte gör ägarna lika gamla som föremålen, däremot rikare och förnämare (jämför tv:s Antikrundan!) Omöjlig är också Gräslunds föreställning att ett hedniskt epos på svenska skulle ha fortlevt i muntlig tradition under ett par århundraden, därpå översatts till skriven fornengelska och därvid anpassats till kristen livs­åskådning. Det finns inga spår av en sådan process, och den kristna livssynen i Beowulf är väl integrerad med texten som helhet och därför knappast något som lagts till i efterhand. De tecken på gotländskt ursprung som Gräslund tyckt sig finna är också – som medeltidsforskaren Christian Lovén visat – utan bevisvärde.

Mycket är osäkert om tillkomsten, men säkert är att Beowulf är en spännande och i allt väsentligt fiktiv versberättelse om kungars kamp mot fasaväckande vidunder. Själva berättelsen har visat sig kunna fascinera en bred publik när intrigen överförts till modern populärlitteratur, film och seriemagasin. Den har också inspirerat nya diktverk av rang som John Gardners roman Grendel (1971), där samma hi­storia berättas ur vidundrets synvinkel. De poetiska kvaliteterna kommer dock bäst fram i originalet eller i Nobelpristagaren Seamus Heaneys briljanta översättning till nutida engelska från år 2000. Även Björn Collinders svenska tolkning från 1954 är mycket njutbar, om än mer krävande på grund av sitt ålderdomliga språk. En ny översättning av Gunnar D. Hansson väntas komma ut nu under våren.

Verket består av två delar. Den första utspelar sig i Danmark, där den gamle kung Hrothgar härskar, en ädel hedning som i likhet med sin drottning Wealhtheow tror på den sanne guden och därför inte blotar till hednagudar. Kungen låter bygga en imponerande mjödhall, kallad Heorot, där hans krigare kan förlustas och lyssna till harpospelande skalders sång om den Allsmäktiges skapelse.

På sin ålders höst har kungen dock svårt att försvara sig mot odjuret Grendel, ett blodtörstigt monster av Kains fördömda ätt som hatar den fromma harpoklangen från Heorot och hemsöker mjödhallen på nätterna för att äta sig mätt på människokött. Danerna söker hjälp från hedniska makter men hemsökelsen blir bara värre, tills mjödhallen överges och står öde. Till Hrothgars och Heorots räddning kommer då med Guds hjälp ett skepp seglande under ledning av Beowulf, en svensk furste av kungaätt från geaternas land. Det uppfattas i allmänhet som Götaland (och inte Gotland), bland annat därför att folknamnet ”geatas” språkligt motsvarar ”götar” på svenska och ”gautar” på fornisländska (liksom engelskans ”bread” motsvarar svenskans ”bröd” och isländs­kans ”brauð”).

Beowulf är den ende som med Guds hjälp lyckas besegra Grendel i nattlig tvekamp, senare också Grendels lika livsfarliga mamma, en trollpacka som lurar i djupet av ett otäckt träsk. När Beowulfs eget vapen fallerar i striden mot trollpackan finner han i hennes håla under vattnet ett mirakulöst svärd som visar att Gud är med honom. Med detta underbara vapen lyckas han döda henne. Segern över odjuren firas i mjödhallen med fest, utdelning av dyrbara gåvor samt framförande av hjältesånger till harpans klang, varefter Beowulf och hans följe återvänder till sitt hemland och hyllas av geaternas kung Hygelac, som är Beowulfs morbror.

Andra delen utspelar sig i geaternas land, Götaland, långt senare, sedan Hygelac har stupat i strid och efterträtts som kung av Beowulf. När han framgångsrikt regerat i femtio år och bland annat segrat i strider mot sitt folks fiender, svearna, har han liksom Hrothgar blivit en gammal man. Då hemsöks även hans rike av ett odjur, denna gång en eldsprutande drake som vaktar en stor skatt. Provocerad av en tjuv som har tagit sig in i draknästet för att stjäla går draken till angrepp mot geaterna. Trots sin höga ålder beslutar sig Beowulf för att själv ge sig på odjuret. Men hans svärd sviker honom och den ende av hans krigare som kommer till hjälp är en ung ädling vid namn Wiglaf. Tillsammans lyckas Beowulf och Wiglaf med stor möda besegra draken och ge den dödsstöten, men Beowulf blir själv dödligt sårad.

Innan han dör tackar han Gud för segern och för att drakskatten nu kan överlämnas till hans folk. Till sist ger han instruktioner om sin begravning samt överlämnar sin dyrbara guldkrage till Wiglaf, som han ser som sin arvtagare och den siste hjälten bland geaterna. Efter hans död håller Wiglaf ett strafftal till krigarna som svikit sin herre och förutspår att fienderna (det vill säga svearna) snart kommer att erövra deras land. Samma spådom framförs också av den budbärare som kungör kungens död för folket. Så följer en beskrivning av begravningsritualen då Beowulf bränns på bål och läggs i gravhög. Till sist följer hans eftermäle:

De sade att det fanns ej en furste i världen,
Så rundhänt som han, så ren i sitt sinne,
Så mild mot sina män och så mån om sin ära.
[Collinders översättning, lätt ändrad]

En innehållsredogörelse som denna säger nästan ingenting om vad det är i diktverket som gör intryck på läsaren och än mer på den som hör texten dramatiskt reciteras. Dit hör framförallt språket med sina åskådliga substantiv och den germanska versen med sin starka rytm och kärva allitterationer som i Collinders återgivning av Grendels känslor vid åhörandet av glädjen i Heorot:

Utbölingsanden i avgrundsmörkret
grämde sig gränslöst i gruvlig ilska
då han hörde i hallen hela dygnet om
högljutt gamman och harposlag

Hör gärna efter hur den allittererande bokstaven p vid högläsning lyfter fram poängen i följande till synes enkla reflektion om vägen till makt i Heaneys översättning, lika giltig i dagens politiska strider som i forntidens germanska krigarkultur:

Behaviour that’s admired is the path to power among people everywhere.

Utöver dessa fonetiska effekter, avpassade för muntligt framförande, bedåras man av den utsökta blandningen av nattsvart skräckskildring med guldglänsande prakt i beskrivningen av mjödhallens festliga ceremoniel, där minnesvärda sentenser i Eddans stenstil ymnigt förekommer i högtidstal som hålls av Hrothgar, hans drottning, Beowulf och andra huvudpersoner, till exempel:

Döden är bättre
för varje vigman än vanfrejdat liv

I högtidstalen förekommer också berättelser om andra mytiska hjältar eller berömda krig. Moderna läsare har ibland svårt att förstå varför dessa ”digressioner” eller sidoberättelser förekommer, men de ger djup åt huvudhandlingen genom att bjuda på paralleller, spegla huvudpersonernas egenskaper samt bidra med sede­lärande livsvisdom.

Några av sidoberättelserna innehåller uppgifter om strider mellan svear och geater som av svenska forskare ofta har tagits på blodigt allvar som historiska händelser i Sveriges, Västergötlands eller Gotlands fornhistoria, men härtill finns knappast skäl. Visserligen omtalas en kung Hygelac i medeltida krönikor, och även andra namn som förekommer i Beowulf kan möjligen utläsas ur andra källor, vanligtvis tvivelaktiga. Att försöka bygga teorier om svensk historia på sådana uppgifter är lika meningslöst som att leta efter eldsprutande drakar i skogen.

Anglosaxisk Beowulfforskning ägnar sig numera sällan åt hi­storiska spekulationer och försöker inte som professor Gräslund rekonstruera en forntida hednisk Beowulfsaga som skulle ha tillkommit i Sverige eller Gotland på 500-talet och sedan på något vis överförts och omarbetats till kristen fornengelska i 700-talets England. Istället har forskare i USA och Storbritannien ägnat sig åt att analysera komposition, stil och kristen tankevärld i Beowulf utan att gå in särskilt mycket på frågor om svensk, dansk eller skandinavisk bakgrund. Här finns sedan länge föredömliga textanalyser av litteraturgiganter som J.R.R. Tolkien och W.P. Ker att luta sig mot. Ibland går dock en del amerikanska forskare lite väl långt i sin inriktning på att se texten som rent engelsk, ty en viss kunskap om fornnordisk litteratur och livet i det forntida Skandinavien är onekligen till nytta när man läser Beowulf.

Sålunda är det bra att ha klart för sig att det fordom fanns två olika folkslag i det som idag är Sverige: svear i Svealand och götar i Götaland. De paras ihop i medeltida formler som ”svears och götars konung” (känt sedan 1200-talet). Motsvarande formler förekommer två gånger i Beowulf (”Sweona ond Geata”) och dessutom i en annan fornengelsk dikt, Widsith (”mid Sweom ond mid Geatum”). Svear och götar är alltså förbundna med varandra i såväl svensk som engelsk tradition. Huruvida de båda folkslagen förde krig med varandra vet vi dock ingenting om, eftersom säkra källor saknas. Däremot vet vi att Götaland efterhand blev en del av Svea rike, numera känt som Sverige.

Att götarna skulle ha haft en kung vid namn Beowulf vet vi heller ingenting om, och det är knappast troligt. Däremot är det högst sannolikt att götar i trakten kring Göta älv ofta seglade ner till Danmark som Beowulf gör i eposets början. Det kan också vara bra att veta att namnet ”Beowulf” är en typisk så kallad kenning av fornnordisk typ med betydelsen ”binas varg” eller med andra ord en björn, eftersom björnar ansågs röva honung från bin. I fornnordiska sagor förekommer krigare som ibland uppträder i björnhamn och omtalas som ”bärsärkar”. En sådan är hjälten Bödvar Bjarke som omtalas i flera fornisländska texter och påstås ha uträttat stordåd i stil med Beowulfs. Att Beowulf i tidig muntlig tradition kan ha varit en bärsärk är möjligt, även om det inte kan bevisas.

Hur kan vi då förklara att en saga som utspelar sig på svenskt och danskt område skrivs ned i England? Det är faktiskt inte så egendomligt som det kanske ser ut. Samma hjältesagor berättades nämligen över hela det germanska språkområdet och spreds i muntlig tradition från det ena landet till det andra. Sagan om Sigurd Fafnesbane fanns till exempel i Tyskland, Sverige, Norge och Island fast han kallades Siegfried i Tyskland. Flera av hjältedikterna i den isländska Eddan utspelar sig i Danmark eller på den europeiska kontinenten. Att nordiska sagor spreds till England är högst begripligt med tanke på invasionen av danska och norska vikingar som bosatte sig i Storbritannien från och med 800-talet.

Exakt hur den muntliga traditionen i fallet Beowulf såg ut går knappast nu att veta. Man kan till exempel inte som Bo Gräslund och äldre svenska forskare bortse från allt det kristna som finns i Beowulfs text och tro att det övriga är av svenskt och hedniskt ursprung. Det enda vi kan göra är att hålla oss till den text som faktiskt finns nedskriven i den enda bevarade handskriften från 1000-talet, där kristendomen är väl inarbetad i berättelsen. Det borde vara mer än tillräckligt.

Populärt

Javier Mileis krisrecept: fri marknad och kulturkrig

Presidenten har gått till frontalangrepp mot statligt inflytande. Bara genom att krympa det kan landets ekonomi komma på fötter, anser han.

Rutger Brattström Tema 2025 2

Låt oss nu komma tillbaka till texten och se hur den är komponerad. En första fråga man kan ställa är hur första och andra delen hänger ihop. I båda fallen handlar det om en åldrad kung vars rike och folk hotas av ett demoniskt odjur som måste besegras av en hjälte, men med Guds hjälp. I första delen heter kungen Hrothgar och hjälten Beowulf, men i senare delen har Beowulf blivit både kung och hjälte, fast han numera blivit för gammal för att ensam besegra odjuret. För att åstadkomma det måste han vid sin sida ha en yngre hjälte, Wiglaf.

Endast så kan folket bli lyckligt, men folket är opålitligt och delvis medskyldigt till det öde som drabbar landet. De blotar till hedniska makter och sviker sin ledare i farans stund. För att rädda dem krävs en stark och renhjärtad konung som ledare, stödd av hjältar som förlitar sig inte bara på egen kraft utan också på den Allsmäktige gudens beskydd. Finns inte dessa förutsättningar kommer landet att gå under och ödeläggas av onds­kans makter, vilket är nära att ske för såväl daner som geater.

Ett viktigt begrepp i berättelsens världsbild är ödet, på fornengelska wyrd, ofta uppfattat som ett hedniskt begrepp i tidig germansk diktning. Ödet sägs råda över människors liv, att kämpa emot det sägs vara omöjligt. I Beowulf är det dock förenligt med kristendomen och Guds försyn. Det öde som övergår daner och geater är sålunda delvis självförvållat, delvis ett resultat av ondskans makter eller av den allsmäktige gudens ingripanden.

Gud hjälper inte bara de kristna utan också ädla hedningar som Beowulf, Hrothgar och Wiglaf. Så länge de inte dyrkar hednagudar utan förlitar sig på den sanne guden kan de styra sina länder till folkets välfärd och säga som Beowulf inför striden med Grendel: ”Må det gå som ödet vill!”

De odjur som hotar deras makt är helvetets representanter och håller till på skräckinjagande platser som det mörka träsket i första delen och draknästet i andra delen. Som motpol till dessa ondskans boningar står mjödhallen Heorot, skildrad som ett ljusets, glädjens och sångens tempel. Där kan även ädla kvinnor som Hrothgars drottning Wealhtheow uppträda till allas glädje. Praktfullt klädd och prydd med guldsmycken vandrar hon runt i salen och serverar mjöd åt krigarna liksom valkyriorna i Valhall. Till skillnad från de hedniska valkyriorna bådar hon dock inte krig utan fred. Hon tackar Gud för att Beowulf kommit till danernas hjälp, spår att han kommer att äras för sitt mod och sin visdom, skänker honom hans dyrbara halsring och ber honom fostra hennes båda söner. Bland diktens fåtaliga kvinnor i en maskulin krigarvärld framstår hon som en positiv motsats till Grendels ondskefulla trollpacka till mamma.

Som helhet kan Beowulf sägas vara ett slags kungaspegel, som i hjältediktens form visar den kristna kungamaktens villkor och begränsningar i en hednisk och ond värld, där makten alltid hotas av vidunder och svekfulla krigare. Men texten bjuder också på storslagen ordkonst och magnifik underhållning. Åtminstone om man är beredd att läsa den som dikt, och inte som svensk eller gotländsk fornhistoria.

Vem författaren var lär vi aldrig få veta. Det mesta talar dock för att det var en kyrkans tjänare, verksam i en engelsk miljö där muntlig dikt till harpoklang om nordiska hjältar ännu förekom och uppskattades på samma sätt som i mjödhallen Heorot. Av sådant material skapade författaren en skriven text till sin Guds ära och eftervärldens förnöjelse, som består när vår fornhistoria är glömd och mjödhallarna förvandlade till aska, jord och stenbitar.