Ett djävulskt problem
Våren 2013 tycktes den syriska regimen vackla mot stupet. Saudiarabien hade sänt in stora laster med vapen, införskaffade på märkliga omvägar från det forna Jugoslavien. Rebeller tränades, finansierades och utrustades av CIA och andra säkerhetstjänster i Jordanien. Med hjälp av nya pansarbrytande granater kunde de tränga igenom Assads försvar i södra Syrien.
Runt staden Deraa, där upproret en gång börjat i mars 2011, föll en rad byar i rebellernas händer. Strider blommade upp ända borta vid den israelisk-syriska vapenstilleståndslinjen på Golanhöjderna. Nästa steg verkade vara Damaskus. Om rebellerna gjorde ett genombrott där, samtidigt som de pressade det belägrade Aleppo i norr, hur skulle regimen då i längden kunna hålla stånd?
Men av denna skenbara krigslycka blev inget. Framstegen i södra Syrien stannade av efter att vapenleveranserna strypts. Med hjälp av milismän och shiamuslimska frivilligkrigare klöste sig Assadregimen tillbaka in i flera byar runt Deraa, och röjde bort rebellerna från den libanesiska gränsen under maj och juni 2013. Kriget verkade fast i samma blodiga dödläge som tidigare.
Den 21 augusti 2013 angreps flera oppositionskontrollerade förstäder runt Damaskus med raketer fyllda med sarin, ett dödligt gift. Angreppet utfördes precis ett år efter det att Barack Obama för första gången fastslagit att användandet av kemiska vapen vore att överträda en ”röd linje” i Syrien. USA reagerade därför mycket starkt, men planerna på en straffattack mot Assads regim hölls tillbaka av en krigstrött kongress, en motsträvig militärledning och en försiktigt sinnad president. Vapenskramlet växlade istället snabbt över i ett initiativ för att fredligt frånta Assad hans giftlager, genom inspektioner stödda av Ryssland. Bombningarna ställdes in – åtminstone för stunden.
Protesterna i kongressen hade mest handlat om oron, något överdriven, för att syriska rebeller lierat sig med al-Qaida. Men i Vita huset och Pentagon verkar det ha varit andra bekymmer som låg bakom oron. Efter två och ett halvt år hade det börjat bli omöjligt att ignorera elefanten i rummet: att det inte fanns något alternativ till Bashar el-Assad. Där diktatorn förlorat makten följde varken demokrati eller teokrati, utan anarki.
Den civila syriska statsapparaten har i mer än fyrtio år varit helt sammanflätad med Baathpartiet och regimens bläckfisklika säkerhetsapparat. I de delar av landet där armén drivits bort har statsorgan och myndigheter följaktligen fallit samman. Den brända jordens strategi har fullbordats av Assads artilleribombardemang och flygräder, som omöjliggjort allt normalt liv i det rebellkontrollerade Syrien.
Om det funnits en stark och enig oppositionskraft inne i landet skulle den kunna ta över där regimen försvann, men det gör det inte. Medierna har tyvärr förblivit helt fixerade av frågan om huruvida den existerande oppositionen är islamistisk eller inte, och missat det verkligt väsentliga: Ä’r den regeringsduglig?
Svaret är nej. USA:s militära underrättelsetjänst har uppskattat att det väpnade motståndet utgörs av så många som 1 200 lokalt baserade grupper, även om många av dem med tiden har samlats i större allianser. Det förefaller helt osannolikt att detta lappverk av gerillagrupper och revolutionära råd skulle kunna ta över statsapparaten och organisera offentliga verksamheter i hela landet, eller ens i en storstad som Damaskus. Risken är större att de karvar upp staden mellan sig och att inbördesstrider utbryter när bytet ska delas, precis som det blev i östra Aleppo.
Att det skulle bli så, ett val mellan regimens förtryck och oppositionens kaos, var alltid Assadfamiljens plan. När upproret började 2011 var Syrien riggat för religiöst inbördeskrig sedan flera decennier.
Hafez el-Assad, Syriens president från 1970 till 2000, hade raderat ut alla tänkbara alternativ till sin egen regim. Han såg målmedvetet till att fylla säkerhetsapparaten med alawiter – hans egen religiösa minoritet. Medan missnöjet jäste i den stora sunnimuslimska folkmajoriteten, slöt minoriteterna upp bakom diktaturen, både för att den trots allt upprätthöll en sekulär författning och för att dess fall skulle kunna följas av en våldsam islamistisk motreaktion. Efter 2011 har Bashar el-Assad fortsatt arbeta efter faderns plan. Alla tillgängliga medel sattes in för att splittra oppositionen och omöjliggöra en brett baserad fredlig kamp, vilket naturligtvis banade vägen för dagens islamistdominerade uppror.
Att Syrien inte har ett trovärdigt alternativ till diktaturen är med andra ord Assadfamiljens eget verk – men det innebär inte att Bashar el-Assad själv har makten i säker hand.
Idag styrs Syrien inte av någon enda ledare. Diktatorn har sedan ungefär ett år förlorat kontrollen över halva landet. Hans anhängarskara är sakta men säkert på väg att smälta samman till någon tredje- eller fjärdedel av landets invånare, samlade kring en hård kärna av alawiter och andra minoritetsgrupper. Det duger som maktbas för den som vill vara Syriens mäktigaste krigsherre, men det är långt ifrån tillräckligt för den som vill fungera som president över ett enat land.
Assads maktbas är idag för snäv och Syrien för polariserat för att han ska kunna återupprätta den regim som fanns före 2011. Han kan inte längre lova det polisstatens lugn som tidigare rådde – bara fortsatta strider.
Det är Syriens dilemma idag. Om regimen plötsligt kollapsar utan en effektiv oppositionsledning, väntar ett statslöst kaos. Men om regimen blir kvar kommer inbördeskriget att fortsätta, vilket i praktiken är samma sak. Och under tiden går landet mot det som FN-sändebudet Lakhdar Brahimi kallar ”somalisering”, en uppdelning i enklaver där självsvåldiga krigsherrar och kaptener styr från en vägspärr till nästa.
Ryssland, Iran och ett par andra länder stödjer Assads regering. USA, Saudiarabien, Frankrike och Turkiet – med flera – stödjer oppositionen. Men både metoder och mål skiljer sig mellan lägren.
Det rysk-iranska stödet saknar politiska hämningar. Målet är ett och det är enkelt, att deras klient Assad ska behålla en så stor del av kakan som möjligt, vare sig kriget slutar med ett fredsavtal eller aldrig slutar överhuvudtaget.
Den andra sidan är mer osäker på vad den vill uppnå. Länder som Saudiarabien och Turkiet är helt inriktade på att störta Assad, medan USA snarare strävar efter en förhandlad lösning som kan stabilisera Mellanöstern och undvika en spridning av kriget till de proamerikanska grannstaterna. President Obama skulle naturligtvis enkelt kunna skada den syriska regimen, eller till och med förstöra den. Luftangrepp är en möjlighet, om man är beredd att ta ansvar för vad som följer. Ännu lättare vore forsla in tillräckligt många och kraftfulla vapen till rebeller kring Aleppo och Damaskus. Saudiarabien, Qatar och andra USA-allierade stater har länge försökt göra det, men hindrats av amerikanska invändningar.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Politiker i Washington är både bekymrade över att vapen ska falla i händerna på extremister och krigsförbrytare, och över det långsiktiga perspektivet. Om man ska få stopp på striderna i framtiden krävs en centralmakt i Syrien som är stark nog att dämpa kaoset och kväsa extremisterna, vilken i sin tur måste vila på ett fundament av statliga institutioner. Men om regimen plötsligt skulle kollapsa och gerillan stormar Aleppo och Damaskus, kommer detta fundament med största säkerhet att brytas sönder.
– För att besegra al-Qaida efter allt detta behövs både den syriska militärens och de syriska säkerhetstjänsternas institutioner, säger den nyss avgångne biträdande CIA-direktören Michael Morell.
Det är en krass realpolitik, vars besvärande slutsats sällan yppas öppet i debatten: samtidigt som Bashar el-Assad måste pressas hårt nog för att acceptera sin egen avgång, vill USA inte att den egna sidan ska segra helt och hållet – åtminstone inte innan den är redo att ta över styret. Det är ett djävulskt problem, och under tiden fortsätter kriget att varje dag driva in sitt pris i människoliv.
Finns det några ljusglimtar överhuvudtaget? Kanske det enkla faktum att både USA och Ryssland nu tycks eniga om att en kompromiss är den enda framkomliga vägen. En sådan kompromiss kommer inte att bli vacker, den kommer inte att bli rättvis, inte att bli enkel. Kanske är den inte ens genomförbar.
Ändå är det Syriens bästa, enda, smala chans att överleva som land och rädda sig undan det värsta av öden – att bli ett nytt Somalia eller Afghanistan. För hur illa det än är idag kan det nämligen bli mycket värre.