I forum på nätet upprörs veterinärer över nyversionen av den klassiska tv-serien Vi på Saltkråkan (1964) som i sommar har spelats in i Stockholms skärgård. Sanktbernhardshunden Loui, som nu axlar rollen som Båtsman, döms ut som degenererad. Hans nos är mycket plattare och fysiken klenare än hos föregångaren Caesar, den friske bjässen som blev ikonisk som Saltkråkans trygge patriark.

Är nyinspelningen ”dekadent” i fler avseenden? När Lisa James Larsson i år på nytt tv-dramatiserade Lindgrens sista roman Ronja rövardotter (1981) blev det inte lyckat. Den glättiga Sagan om ringen­estetiken är fjärran den svenska trollskogens oförställda mystik och när Hans Rosenfeldts klumpiga avsteg från den klassiskt romantiska sagan blandar in machiavelliska maktkamper à la Game of Thrones och lesbiska kärleksaffärer förlorar den sitt koncentrerade djup.

Vi på Saltkråkan skrevs av Astrid Lindgren för att fånga ”det ljuva 60-talet”. Vi ser det i det starka färgfotot och de vackra naturbilderna och hör det i Ulf Björlins modernistiska sommarjazztoner.

Lindgren förankrar sina berättelser i den västerländska kulturhistorien. I småländska Lönneberga möter vi hennes motsvarighet till Rousseaus naturbarn Émile och Pippi Långstrump är en übermädchen i Nietzsches smak, Mio, min Mio (1954) genomsyras av Atterboms besjälade naturromantik och Bröderna Lejonhjärta (1973) glöder av Dante och biblisk symbolik, Ronja rövardotter är ett shakespearskt drama på svenska.

Litteratursociologen Johan Svedjedal berättar i sin nya bok Den rätta knycken att Lindgren studerade Goethe och Schopenhauer när hon skrev Vi på Saltkråkan. Den obändiga världsviljan härskar i skärgårdsidyllen, ingen frid eller lycka kan uppnås utan lidande.

Vi på Saltkråkan sammanföll med televisionens genombrott och blev ett kulturellt fenomen som präglade Sverige i större utsträckning än de långhåriga gossarna från Liverpool. Rollgestalterna, som den lilla runda Tjorven (Maria Johansson) och den filmstjärnesköna Malin (Louise Edlind), blev omåttligt populära. Samtidigt är Lindgrens skärgårdsvärld en modernitetskritisk idealbild av ett Sverige som höll på att gå förlorat under rekord­årens urbanisering och ständiga tillväxt. På Saltkråkan finns inte en enda tv-ruta att spegla sig i.

Lindgrens skärgårdsö är den lilla ”livsvärlden” byggd på de traderade dygder som utgör den svenska gemenskapen. Människorna på Saltkråkan är självständiga, skötsamma, de drar upp sin egen fisk och potatis samtidigt som de känner stark tillit till varandra, är solidariska och generösa och hjälps åt utan motkrav. Det finns en jämlik marknad för det nödvändigaste, man hämtar sin mjölk hos bonden och köper färg och verktyg i handelsboden som också tillhandahåller öns enda telefon och postkontor. På Saltkråkan förhäver man sig inte, man nöjer sig med och förvaltar det man har.

Den grundläggande dygden är kärleken, inte den romantiska (även om de unga männen flockas kring Malin medan Tjorven och lilla Stina har sina duster om den svårflörtade Pelle) utan omsorgen om naturen, djuren, gemenskapen, kulturen och traditionerna, de gamla vackra husen utan vare sig el eller rinnande vatten. Det är de som inte kan älska som är berättelsens förlorare, som Malins friare Krister som inte tycker om barn eller direktör Karlberg som vill riva den gamla Snickargården och bygga en ”bungaloo” istället.

Skärgårdsidyllen är ett sant ”grönt folkhem” där natur, djurliv, balanserat fiske och lantbruk vårdas. Det livet är knappast förenligt med den betonggrå socialdemokratins högskattesamhälle, miljonprogram, klåfingriga byråkrater och en ständigt växande offentlig sektor. På Saltkråkan består samhällsservicen av en fun­gerande telefonlinje, postväsende och båtförbindelse, i övrigt sköter öborna sig själva. Inte ens när barnen förirrar sig ute i tjockan griper kustbevakningen in, man letar reda på dem på egen hand.

Sett från Saltkråkans horisont är omvärlden den ”sorgeö” Bellman skaldade om. Bruset utifrån tränger sig inte på, vi hör inte Beatles från knastrande högtalare (Lindgren stod inte ens ut med Frank Sinatra), istället för amerikaniseringen och konsumtionshetsen lever den rika svenska kulturen. Den musik som ljuder framför öborna själva, de sjunger psalmer och gnolar på visor av Bellman, Taube­ och Hedborn. Det är inte bara författaren Melker Melkersson som kan klassisk svensk litteratur av Thorild eller Heidenstam, flera av karaktärerna citerar Fröding till vardags.

Vi på Saltkråkan passade väl in i tidens norm för svensk barnkultur, den skulle skapa trygghet och harmoni. Lindgren går emot modernismens experimentella och uppbrutna berättande. Tvärtom är hon en ständigt närvarande berättarröst som förklarar och invaggar oss i det igenkännbara och begripliga. Genom helt vardagliga skeenden och barnens lekfulla äventyr bland kobbar och skär fångar hon oss med en både eftertänksam och humoristisk berättelse om livet. Denna absoluta livsnärvaro skärps av regissören Hellboms förmåga att ta vara på det spontana och naturliga i barnens skådespeleri.

Lindgren hade, för att använda Tjorvens ord, ”den rätta knycken” när det kommer till att skapa rollfigurer. De blir så levande att de tränger ut dem som ska spela dem. Maria Johansson och Louise­ Edlind har fått leva i skuggan av Tjorven och Malin, samma öde som drabbat andra unga skådespelare som antagit Lindgrens gestalter.

Torsten Lilliecrona är för evigt förknippad med den tafatte Melker. Som representant för den nya intellektuella medelklassen är han okunnig och oduglig i alla praktiska ting, Melker frågar handelsmannen Nisse Grankvist om denne målar båten och får till svar: ”Jag tjärar ekan.” Han kan inte måla, snickra, plocka svamp, fiska eller ens laga mat (vilken han rikligt saltar ”efter behag”). Ständigt går Melker bet när han i modernitetens anda genom uppfinningar försöker frigöra sin familj från ”slavgöra”, som att bära in vatten till köket.

Men Melker är en god patriark, en kärleksfull ensamstående far som hela tiden gör sitt yttersta för sina barn. Den 19-åriga­ dottern Malin har trätt in i rollen som modersgestalt, i väntan på det egna äktenskapet tar hon hand om sina tre småbröder. Vi anar Melkers djup. Han får så småningom ett stipendium på 25 000 kronor (knappt 400 000 i dagens penningvärde) från statliga Kulturfonden, ett belopp som vid tiden är så astronomiskt stort att Lindgren indirekt låter oss veta att han måste vara en författare av rang, i paritet med Karl Vennberg eller Johannes Edfelt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Svedjedal påpekar att Lindgrens författarskap drabbats av vår tids tilltagande infantilisering. Under senare år har tv-seriens efterföljande romaner strukits ner till bilderböcker. Ilon Wiklands realistiska illustrationer, baserade på skådespelarna i serien, har ersatts med Maria Nilsson Thores verklighetsfrånvänt oproportionerliga sagofigurer. Lindgrens språk förenklas till den grad att hennes berättarröst inte hörs längre. Det hänger samman med att vi nu inte heller har författarskap för svensk barn- och ungdom av dylik tyngd. Samtidigt som Lindgren skrev sitt manus gavs Gunnel Lindes Den vita stenen och Maria Gripes Glasblåsarns barn ut och bortom Saltkråkans horisont prisades Tove Jansson för Det osynliga barnet.

Så varför återvänder vi till Lindgrens barndomsparadis? Är det en ”reaktionär” nostalgitripp till det gamla folkhemmet, då svensken var nykter och arbetsam och den dödliga brottsligheten ungefär hälften mot idag? Fast det sker nu i en revisionistisk anda där det förflutna måste tvättas rent från gamla synder som ”heteronormativitet” och ”etnisk homogenitet”.

Problemet för ”Saltkråkan 2025” är att det inte är Beatles och kärnvapenhotet som ska stängas ute från idyllen, utan ett väsentligen söndrat Sverige där svenska dygder som måttlighet, solidaritet och tillit eroderar, där barn nu blir soldater i brutala gängkrig och växer upp i våldsamma utanförskapsområden fjärran ”Bullerbyn”.

Men Lindgrens skärgårdssaga kan påminna oss om vad som en gång var och förmå oss att lämna årtionden av självförstörelse bakom oss.