New York Times befinner sig i kris – men ekonomin har aldrig varit bättre.

Är det rentav inte bara New York Times som är i kris utan hela den tidningstradition som bygger på tanken att uppdraget är att redovisa fakta varefter läsaren själv får bilda sig sin egen uppfattning?

Här finns spänningen mellan börs­bolaget New York Times huvudägare, familjen Sulzberger, och ägarna av de röstsvaga aktierna som köps på börsen. Sedan 2009 har den mexikanske miljardären Carlos Slim blivit en alltmer dominerande ägare av dessa aktie och är idag börsbolagets största ägare även om han bara tillsätter en tredjedel av styrelsen. I styrelsen dominerar ägarfamiljen som leds av ordföranden Arthur Ochs Sulzberger jr. Hans son A G Sultzberger är idag tidningens högsta chef.

Omvårdnaden av tidningens gamla motto ”All the News That’s Fit to Print” är idag i blåsväder inte minst internt.

Tidskriften New York Magazine har ägnat en 6 700 ord lång analys åt New York Times komplicerade inre liv: ”Inside the New York Times’ Heated Reckoning With Itself”.

”Den avskedade James Bennet hade haft i uppdrag att bredda åsiktsutrymmet på tidningens debattsidor. Det blev hans fall.”

Begreppet ”woke” står i centrum för krisen. Någon svensk översättning finns inte men den anglosaxiska termen som bara betyder ”håll dig vaken” förklarar inte den intensitet som präglar debatten i första hand i USA och i Storbritannien. Det handlar om krav på att inta radikala ståndpunkter i en lång rad frågor som kopplas till identitetspolitik och andra delar av postmodernismens begreppsvärld.

I juni 2020 publicerade New York Times på sin debattsida en artikel av en av de mest prominenta konservativa senatorerna, Tom Cotton från Arkansas. Han kommenterade de våldsamma upplopp, den förstörelse och de bränder av butiker och offentliga byggnader som ägde rum efter att poliser den 6 juni dödat George Floyd i Minneapolis. Minst 20 personer dog i samband med våldsamheterna.

En butiksägare hade ringt polisen efter att Floyd försökt betala med en förfalskad sedel. Polisernas brutala ingrepp spreds snabbt i tv och på sociala medier.

Cottons artikel pläderade under rubriken (som redaktionen satt) ”Send in the Troops” för att myndigheterna borde använda militärmakt för att få stopp på våldsamheterna.

Det centrala budskapet i Cottons artikel är i sig föga anmärkningsvärt:

Vissa eliter har ursäktat denna orgie av våld i en anda av så kallad radical chic och påstår att den är en förklarlig reaktion på den dödliga misshandeln av George Floyd. Dessa ursäkter vilar på ett motbjudande resonemang som går ut på att mobb och plundrare agerar enligt samma moraliskt oantastliga principer som fredliga och laglydiga demonstranter. En majoritet som går ut för att demonstrera fredligt ska inte förväxlas med huliganligor.

Kravallerna har dock ingenting att göra med George Floyd, vars sörjande anhöriga har fördömt våld. Tvärtom är nihilistiska förbrytare enbart ute efter rov och den lustfyllda spänningen i att förstöra. Och kadrer av vänsterradikala som antifa har infiltrerat protestmarscherna för att utnyttja Floyds död för sina egna anarkistiska syften.

Den som idag går in på New York Times hemsida för att läsa artikeln finner att den föregås av en lång kommentar som är ett slags ursäkt:

”Denna artikel har kritiserats hårt av många läsare och ett flertal andra tidningar, och texten och den redaktionella genomgången har därför omprövats. Vi har konstaterat att artikeln inte överensstämmer med våra normer och aldrig borde ha publicerats.”

Reeves Wiedemans artikel i New York Magazine utgår från den i mina ögon pinsamma ”ursäkten”.

Mot bakgrund av situationen i en rad amerikanska storstäder sommaren 2020 var Cottons debattinlägg varken extremt eller anmärkningsvärt. Liknande åsikter förekom på många andra håll i den offentliga debatten. Att en underbemannad poliskår i krislägen kompletteras av militär personal är inte ovanligt.

Ett historiskt sådant ögonblick ägde rum i samband med att rasdiskrimineringen i skolor i den amerikanska Södern slutade vara laglig efter ett beslut i USA:s högsta domstol i maj 1954. Guvernör Orval Faubus i Arkansas beordrade då nationalgardet att stoppa nio afroamerikanska ungdomar från att gå in i Little Rock Central High School. President Eisenhower tog i sin egenskap av överbefälhavare kommandot över nationalgardet och beordrade dessa soldater att istället skydda de nio.

Detta ägde alltså rum i den delstat Cotton nu företräder i kongressen.

Nationalgardet i olika delstater används regelbundet för att upprätthålla ordningen.

Chef för New York Times debattredaktion var då Cottons artikel publicerades James Bennet, som då ansågs vara en stark kandidat att efterträda tidningens ­chefredaktör, afroamerikanen Dean Baquet som förväntas gå i pension 2022.

Men som framgår av ursäkten som nu finns i anslutning till Cottons artikel på New York Times hemsida ansågs Bennet ha misskött sitt jobb och fick sparken.

Den argumentation som finns i ursäkten blir begriplig först när man läst Wiedemans artikel. Han förklarar att begreppet ”woke” är helt centralt.

Cottonartikeln utlöste nämligen en kraftig reaktion från en högljudd del av redaktionen som bland annat anförde det smått absurda argumentet att den utgjorde ett faromoment för afroamerikanska medarbetare.

Ett tjugotal anställda skrev på Twitter: ”Att publicera artikeln utsätter svarta medarbetare för fara.”

Stämningen blev sådan att en av tidningens framstående skribenter, Bari Weiss, sade upp sig och i ett mycket uppmärksammat avskedsbrev pekade på den intolerans som präglar woke-rörelsen på redaktionen.

Den avskedade James Bennet hade haft i uppdrag att bredda åsiktsutrymmet på tidningens debattsidor. Det blev hans fall.

Woke innebär intolerans mot oliktänkande och identitetspolitik har tagit kommandot över New York Times på ett sätt som strider mot det som varit tidningens grundläggande idé under mycket lång tid. Tidningen har på ledarplats alltid setts som liberal men neutral objektivitet på nyhetsplats har historiskt varit tidningens stolthet.

Den legendariske chefredaktören i New New York Times Abe Rosenthal har dessa ord på sin gravsten: He kept the paper straight.

I dagens medieklimat är detta inte längre affärsidén. Nu ska tidningen också på nyhetsplats tala om för läsarna vad de ska tycka. Det är det striden handlar om vilket den långa artikeln i New York Magazine­ belyser ur en rad perspektiv.

Ekonomiskt går det än så länge bra för NYT. 2016 hade tidningen tre miljoner prenumeranter och den siffran har mer än fördubblats. Hundratals nya medarbetare har anställts. De som har ekonomiskt ansvar för tidningen anser uppenbart att politiseringen är lönsam.

Det finns all anledning till oro för en medieutveckling där respekt för sanning och fakta åsidosätts för att istället låta politisk renlärighet styra både åsikts- och nyhetsjournalistiken.

Utvecklingen i amerikansk tv går åt samma håll. Debattklimatet och tonläget i sociala medier håller på att ta över i alla medier.

Kort efter presidentvalet 2016 höll Dean Baquet ett tal till sina medarbetare där han slog fast att New York Times inte skulle bli ett oppositionsorgan. Tidningen skulle granska president Trump noga men i sak korrekt så att tidningen kunde bibehålla vad han kallade dess ”journalistiska vapen”.

Men så blev det inte. Istället blev det alltfler kommenterande ”analyser” på nyhetsplats.

Tom Cotton-artikeln tydliggjorde en spänning på redaktionen. I synnerhet en hel del afroamerikanska medarbetare önskade en mera rak kritik på nyhetsplats mot vad de menade var Trumps rasism.

En annan aspekt var att kritiken mot tidningen traditionella linje också kom från yngre medarbetare som kommit till New York Times från sociala medie- och teknikföretag, miljöer där åsikter och inte fakta står i centrum.

Frågan som Wiedeman inte ställer i sin långa artikel är vilken effekt det han redovisar inifrån New York Times får på sikt.

Mediernas betydelse för demokratin handlar inte bara om åsiktsutbyte utan först och främst om fakta.

Förlusten av New York Times som en rakryggad faktainriktad tidning är i det perspektivet det stora bekymret.

Kommer den utvecklingen att fortsätta?

Hur kommer medborgarna att kunna orientera sig i en värld där redaktionerna är upptagna av det kulturkrig som just då engagerar dem?

Det är en problematik som inte enbart gäller anglosaxiska medier.