Svenska kyrkan som välfärdsaktör är inget nytt. Den lade grunden för den svenska välfärden och var ensam aktör fram till 1862 när bodelning gjordes mellan kyrka och civilsamhälle. När staten monopoliserade välfärdssektorn marginaliserades Svenska kyrkan och dess verksamhet hänvisades till fritidssektorn. Kyrkans politiska betydelse minskade i motsvarande grad men man har ändå fortsatt som välfärdsaktör under de villkor som den politiska makten tillät, det vill säga nyttig men maktlös. Präster, diakoner och frivilliga har gett andlig och materiell hjälp finansierat av kyrkans kapital, kyrkoavgift och gåvor. Kyrkans betydelse för Sveriges välmående kan knappast överskattas, ändå är det något som sällan påtalas.

Men efter 1990-talets avregleringar är kyrkan och andra &arin...