Till vår häpnad fick vi svar. En herre med ursprung i Västindien hörde av sig och kom till och med uppkörande i sin gamla Rover för att visa hur man gjorde. Han hade brutit flera fingrar vid ett misslyckat försök att ta lyra och de hade inte läkt alldeles väl, vilket bland annat innebar att han kunde få grym skruv på bollen. Tyvärr kom vi aldrig längre än till lite kast- och slagträning inomhus. Kommunen hade inga planer på att bygga cricketarena och efter ett tag ledde studier och jobb till att kretsen skingrades.

Jag har känt stor sympati för cricket sedan dess, fast varken hållit i ett slagträ eller följt med i resultaten. Men när jag såg att det skulle hållas en landslagsturnering i Stockholm var det ändå en sträng som slogs an. En torsdag i augusti skulle Sverige möta Gibraltar på Skarpnäcksfältet, och jag och en god vän åkte dit.

Återseendet kunde ha börjat bättre. Regnet öste ned när vi kom fram. Såvitt jag kunde se var vi de enda i publiken, men en vänlig man kom fram och berättade varför det inte kunde bli spel; det är för farligt när skor inte får fäste och de stenhårda bollarna sväller och blir oberäkneliga i vätan. Efter lite googlande har jag förstått att det var Cricketförbundets förbundschef Marcus Bringzén som utövade ett föredömligt värdskap.

Skam den som ger sig. Nästa dag åkte jag till planen ovanför Försvarets materielverk på Gärdet och såg halva matchen när Israel besegrade Isle of Man. Det var mulet, högst 20 personer på den lilla läktaren och spelet fick avbrytas en stund när en motionär förirrat sig in på planen, men det gav ändå mersmak. Det är något särskilt med cricketens mix av lagspel och individuella insatser och med duellerna mellan kastare och slagman.

Nästa dag sken solen och Sverige besegrade Gibraltar med god marginal. Turneringen som helhet resulterade i uppflyttning till en högre europeisk nivå. Till världseliten är det minst lika långt som från Småland till Västindien, men sporten har fått fäste och växer snabbt inte minst tack vare invandring från länder där spelet har lång tradition. Att komma med i den internationella cricketfamiljen är ingen dum sak. Spelet har urgamla anor, en väldig publik (när Indien spelar en viktig landskamp tittar 400 miljoner indier på tv) och har gett upphov till en rik litteratur. Förre premiärministern John Majors bok om cricket verkar av många anses som hans allra finaste prestation.