Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet i Stockholm är ovärderliga, när det gäller att förvalta kunskapen om vår omvärld. Ända sedan 1700-talet har hängivna upptäcktsresande och forskare ägnat sina liv åt att samla in något av allt det märkliga som de funnit i avlägsna kulturer och därigenom vidgat vår kunskap om människors liv, samhällen och kultur runt om i världen. Ingenting får begränsa eller förminska denna storartade insats.

Många privatpersoner har också bidragit till museernas tillkomst genom ekonomiskt stöd, gåvor och depositioner av viktiga föremål, och tusentals personer har aktivt arbetat med att förvalta och forska om det insamlade materialet. Deras insats är ovärderlig. Museer är inte bara lokaler där man förvarar och visar intressanta föremål, de har sin egen identitet och den är nära kopplad till de många människor som bidragit till uppbyggnaden av samlingarna och en viktig del av vår kulturhistoria.

Långt in på 1900-talet fanns det västerländska forskare som hävdade att kineserna invandrat till Kina från Mellanöstern, ungefär vid samma tid som indoeuropéerna lämnade sitt hemland och begav sig på vandring mot Indien och Europa. Den som vederlade den teorin var den svenske professorn Johan Gunnar Andersson. Han var internationellt känd geolog, hade deltagit i forskningsresor till bland annat Antarktis och var under åren 1914–1925 knuten som expert till Kinas National Geological Survey för att inventera tillgången på stenkol och andra viktiga mineral inför en utbyggnad av gruvindustrin.

Det uppdraget genomförde han också. Men under de år han var verksam i Kina gjorde hans breda geologiska kunskaper att han så att säga kunde ”läsa av” bergssidorna och identifiera skikt, där man skulle kunna finna tecken på mänskligt liv. Det medförde att han blev alltmer intresserad av de fossiler av utdöda djur, som han i olika sammanhang stötte på under sina expeditioner. I sitt sökande efter dem leddes han in i arkeologiska undersökningar som kom att få avgörande betydelse för kunskapen om den kinesiska forntiden.

Våren 1921 befann Andersson sig i byn Zhoukoudian, sydväst om Beijing, för att undersöka ett fossilbärande skikt i ett gammalt kalkbrott. Där och i ett par andra grottor på bergssidan fann han en mängd förstenade skelettdelar av hönsfåglar, hjortar, svin och andra djur. Andersson klappade på väggen till den grotta, där hans unge medarbetare Otto Zdansky just arbetade och sade, som han berättar i sin bok Den gula jordens barn: ”Jag har på känn att här inne ligger resterna efter en av våra förfäder och det gäller bara för dig att finna dem. Tag tid på dig och håll på, tills grottan är tom, om det kniper.”

Zdansky tog tid på sig och hittade en kindtand och en oxeltand av en människoliknande varelse, som levde i grottorna för omkring 500 000 år sedan och som tilldelats namnet Sinanthropus pekinensis eller ”Pekingmänniskan”.

Ett halvår senare gjorde Andersson omfattande resor i provinsen Henan vid Gula flodens mellersta lopp. I närheten av byn Yangshao fann han en boplats från yngre stenåldern med stenyxor och magnifika krukor med geometriska mönster i rött och svart. De fynden ledde honom vidare västerut till trakten av Lanzhou i provinsen Gansu och under de följande åren fann han där nära femtio boplatser och ett gravfält från yngre stenåldern, som tillhör de mest imponerande som påträffats i världen. Hösten 1924 lastades fynden från Gansu på flottar och togs 100 mil nedströms på Gula floden och skeppades sedan vidare till Sverige.

I enlighet med det avtal som gjorts upp mellan de kinesiska och de svenska myndigheterna skulle utvalda delar av materialet efter analys sändas tillbaka till Kina, och så skedde också. Men under de oroliga åren med japansk ockupation (1931–45) och inbördeskrig (1946–49) gick de returnerade föremålen förlorade, okänt hur. Resten av fynden finns dock på Östasiatiska museet – det är den största samlingen av stenålderskeramik och förhistoriska föremål i världen utanför Kina, bland dem en hel grav fylld med gravgods.

Anderssons fynd i Zhoukoudian, Yangshao och Gansu, resultaten av de första arkeologiska fältarbetena i Kina, visade klart att det levt människor där sedan långt före den historiska tidens början.

För att förstå hur viktiga dessa fynd var och är måste man känna till kinesernas respekt för det döda och deras vilorum. Att, som i en arkeologisk utgrävning, gå ner i jorden i jakt på gamla byar och städer var otänkbart för dem, eftersom det på ett otillbörligt sätt skulle skända de döda. Men med stor respekt för de döda och i förtroendefullt samarbete med de kinesiska myndigheterna kunde Johan Gunnar Andersson genomföra sina projekt.

År 1926 beslutade Sveriges riksdag att inrätta ett museum, där dessa fynd skulle kunna visas för allmänheten, och det blev första steget till etablerandet av Östasiatiska museet. Johan Gunnar Andersson blev museets förste chef och han fick samtidigt en personlig professur i östasiatisk arkeologi vid Stockholms högskola, blivande Stockholms universitet. En mycket viktig person för museets tillkomst var kronprins Gustaf Adolf, själv engagerad arkeolog, med ett djupt engagemang för Östasiens arkeologi och konst. En annan var den förmögne företagsledaren Axel Lagrelius som redan 1919 grundade stiftelsen Kinakommittén som till stor del finansierade Anderssons arkeologiska arbete i Kina. Från 1921 verkade kronprins Gustaf Adolf, sedermera kung Gustaf VI Adolf som kommitténs ordförande.

Successivt har nya betydelsefulla samlingar tillkommit och Östasiatiska museet har nu också ett brett utbud av föremål från Korea, Japan, Indien och Sydöstasien – områden i dynamisk utveckling, som vi behöver lära oss mer om.

Ytterligare en person bör nämnas i det här sammanhanget, nämligen professor Bernhard Karlgren, som kom till Kina redan som tjugoåring. Bakom sig hade han en kandidatexamen i nordiska språk, ryska och grekiska vid Uppsala universitet, men också en omfattande verksamhet som han redan som tolvårig inlett som upptecknare av dialekter på det småländska höglandet. Det hela började som en lek. Hans storebror Anton som studerade språk i Uppsala återvände hem under sommarferierna och förde med sig en typordlista över drygt tre tusen representativa ord.

Systematiska undersökningar av de svenska dialekterna hade nyligen inletts och på samma sätt som Linné en gång sände ut sina lärjungar för att samla in uppgifter om den svenska naturens flora och fauna sändes nu unga språkforskare ut för att samla in ord och uttryck i de svenska dialekterna. Avsikten var att man med utgångspunkt i det insamlade materialet skulle försöka rekonstruera ett tidigare språkskede och förklara de olika dialekternas förhållande till varandra.

Under några somrar vandrade gossen Bernhard runt i trakten av Taberg, där familjen Karlgren hade sin sommarbostad. Han hade kopierat Antons typordlista och med hjälp av det nykonstruerade svenska landsmålsalfabetets fonetiska ”tecken” noterade han i typordlistan, hur folk i bygden uttalade orden. År 1908 – han var bara 16 år och elev vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk – publicerades hans uppteckningar i en ansedd, vetenskaplig tidskrift.

Sedan gick det fort. Tjugo år gammal befann sig Karlgren år 1910 i staden Taiyuan mitt inne i det väldiga lössjordsområdet i nordvästra Kina. Så snart han lärt sig kinesiska gjorde han som hemma i Småland. Han begav sig ut på landsbygden och upptecknade dialekter. Han utgick från en typordlista med drygt tre tusen representativa kinesiska tecken och sökte i byar och städer upp personer som levt där hela sitt liv och hade ett genuint uttal. Med hjälp av det svenska landsmålsalfabetets fonetiska symboler registrerade han hur kineserna uttalade tecknen. Ett tjugotal dialekter hann Karlgren med, innan revolutionen 1911 utbröt och han tvingades återvända hem till Sverige. Där gav han sig i kast med att rekonstruera dialekternas gemensamma ursprung ända ner till 800-talet – inledningen till en forskning i världsklass som löste språkproblem som under flera tusen år varit centrala i kinesisk kultur.

Av stor betydelse för hans forskning var de inskriptioner som återfinns på bronser från Zhoudynastin (1027?–?221 f Kr) – föremål som en gång användes vid de ceremonier vid vilka man sökte kontakt med de avlidna förfädernas andar. Under årens lopp inköptes ett antal bronser till Östasiatiska museet – ofta tack vare bidrag från ”Kinakommittén – och den samling som museet nu stolt kan visa upp är den tredje största i världen utanför Kina. Karlgren inte bara studerade inskriptionerna, han gjorde också en stor insats för att datera dem.

Bernhard Karlgren utnämndes till förste innehavare av professuren i östasiatisk språkvetenskap och kultur vid Göteborgs högskola 1918 och tjänstgjorde även som rektor där 1931?–?1936, innan han 1936 utnämndes till professor i östasiatisk arkeologi vid Stockholms högskola – nu Stockholms universitet – och efterträdde Johan Gunnar Andersson som chef för Östasiatiska. Hans samlade kring sig högt meriterade forskare som Bo Gyllensvärd som blev hans efterträdare och under hans ledning började museets unika bibliotek att byggas upp, ett av de främsta i Europa. Högst upp på vinden hade han fram till sin död 1978 sitt lilla arbetsrum. Att förlägga detta bibliotek till i ett förråd ute i Tumba, som Ann Follin föreslår i sin rapport, och hyra ut lokalen till en extern hyresgäst, vore förödande. För att intendenterna skall kunna fullgöra sina uppgifter behövs ett fullgott bibliotek, liksom för de utländska forskare som kommer hit för att forska – biblioteket finns idag på Östasiatiska museet och måste få stanna kvar där.

De föremål som nu ingår i museets samlingar är inte bara exempel på Östasiens högklassiga konst, de är också enastående viktiga i Sveriges kulturhistoria. De berättar om hängivna forskare som ägnat sitt liv åt att samla in kunskap om kulturer långt från vårt lilla land här uppe nära nordpolen, göra dem begripliga och visa oss något av allt det märkliga och underbara som finns där. Ann Follins förslag att klumpa ihop Östasiatiska med Etnografiska och Medelhavsmuseet på en annan plats – oklart var och till okända kostnader – är djupt kränkande och visar på en total brist på insikt om vad en kulturhistorisk tradition är.

På Etnografiska museet finns enastående samlingar som skänktes till Kungliga Vetenskapsakademien vid dess grundande 1739. Akademien utgjorde en av de mest betydelsefulla institutionerna i 1700-talets svenska kulturliv, idag framförallt förknippad med Nobelprisen i kemi och fysik som man utdelar sedan 1901. Några av Sveriges mest framstående vetenskapsmän tog initiativet till akademiens bildande. En av dem var Carl von Linné och bland dess första ledamöter ingick Anders Celsius och Christofer Polhem, och den framstående kemisten Jöns Jacob Berzelius var under årtionden akademiens ständige sekreterare.

Intresset för de fjärran länderna var stort på 1700-talet i hela Europa och det växte i takt med de många vetenskapliga resor som företogs. Carl von Linnés lärjungar förde inte bara hem naturalhistoriska samlingar utan också etnografika – föremål som nu ingår i Etnografiska museets samlingar. Här finns föremål från korvetten Najadens vetenskapliga expedition till Sydamerika och Västindien åren 1842–43, liksom från den svenska ångfregatten Eugenies världsomsegling 1851–53 – den första ”officiella” jordenruntseglingen under svensk flagg.

Här finns också det stora materialet från Vegaexpeditionen 1878–1880 som under Adolf Fredrik Nordenskjölds befäl fann Nordostpassagen och som första skepp seglade runt hela Asien, en av de främsta svenska vetenskapliga framgångarna. Stor betydelse fick den stora forskningsexpedition som ångfregatten Vanadis genomförde åren 1883–85 till Eldslandet, Peru, Marshallöarna, Japan, Thailand och Indien. Man hemförde 7 500 föremål och 700 fotografier på glasplåtar av högsta kvalitet, tagna av expeditionens fotograf Oscar Ekholm. Man har också stora samlingar från svensk missionsverksamhet runt om i världen.

Många av Sveriges ledande vetenskapsmän engagerade sig för de hemförda fynden som deponerats på Riksmuseet och Vitterhetsakademien och försökte hitta lösningar, så att de skulle kunna visas för allmänheten. Redan på 1860-talet framfördes ett förslag om att separera samlingarna – de naturalhistoriska för sig, de antropologiska för sig. Frågan om ett separat etnografiskt museum drevs under resten av seklet energiskt av antropologen Hjalmar Stolpe – som bland annat deltog i Vanadisexpeditionen – och år 1900 blev han chef för Riksmuseets etnografiska samlingar – idag Etnografiska museet. År 1930 flyttade Etnografiska museet in på fd Kungliga Livregementets Dragoners kasernområde på norra Djurgården, för att 1980 flytta in i helt nya lokaler därute. Hit fördes då också Sven Hedins unika material från hans stora forskningsresor – resor så välkända att jag knappast behöver gå in närmare på dem här.

Medelhavsmuseets samlingar omfattar föremål från en period på över fem tusen år. Under 1800-talet infördes en mängd egyptiska fornsaker till Sverige, många av dem inköpta av privatpersoner och donerade till Vitterhetsakademien. Så donerade Giovanni Anastasi, Sveriges generalkonsul i Egypten, år 1826 en stor samling mumier, reliefer och skulpturer till Sverige. Den överfördes på 1860-talet till det nyinrättade Nationalmuseum för att 1928 få ett eget hem i Egyptiska museet vid Järntorget i Gamla stan. Dit fördes också de föremål som egyptologen Pehr Lugn under 1930-talet grävde fram i Egypten i nära samarbete med egyptiska arkeologer, och de många antika föremål som han köpte direkt av den egyptiska staten, vilket finansierades genom privata donationer. Från samlaren R G Gayer-Anderson kunde Sverige förvärva en stor fornegyptisk samling och kronprins Gustaf Adolf köpte under en resa i Egypten 1934–35 ett stort antal föremål från den egyptiska fornminnesförvaltningen och donerade dem till museet.

Museets samlingar från Cypern utgör världens främsta och består till största del av det material som Svenska Cypernexpeditionen grävde fram åren 1927–31. Museet har också en av världens största och mest framstående samlingar av fornpersiska bronser från Luristan (2 700–250 f Kr) och från Mesopotamien finns kilskriftstavlor och sigill från sumerisk och babylonisk tid och reliefer från den assyriske kungen Assurnasirpal II:s palats, daterad till 860 f Kr, och Sveriges största samling av islamisk konst från 600-talet fram till idag.

År 1954 bildades Medelhavsmuseet genom en sammanslagning av Egyptiska museet och Cypernsamlingen och 1982 kunde museet flytta i den lokal på Fredsgatan 2, där man nu befinner sig. I denna förtvivlade tid av krig i länderna runt Medelhavet är museet viktigare än någonsin för att ge ökad bakgrundskunskap.

Kulturminister Marita Ulvskogs beslut att inrätta ett världskulturmuseum i Göteborg möttes omedelbart av protester. ”För stort!” ”För dyrt!” ”Fel plats!” Olika förslag att lösa problemen lades fram – det mest drastiska kanske i den skrivelse (Ku 1996:07) till Kommittén för ett Världskulturmuseum som Arkitektkontoret Clason och Sörling presenterade. Där står det bland annat: ” Ett nytt Multikultimuseiprojekt med ansvar för cirka 400 000 föremål kräver nytänkande”, och man föreslår därför: ”Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet slås samman med Etnografiska samlingarna med placering inom dess byggnadsvolym.”

De tre Stockholmsmuseerna skulle alltså pressas in i samma byggnad ute på Djurgården och helt förlora sin identitet. Mycket av samlingarna skulle hamna i distanslager, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för museernas arbete. Beslutet om ett Världskulturmuseum i Göteborg drevs igenom av Marita Ulvskog – dock utan någon sammanslagning av museerna i Stockholm.

Ann Follins rapport handlar tyvärr inte om hur museernas värdefulla samlingar skall tas om hand och kunna möta sin publik, den fokuserar enbart på SMVK:s usla ekonomi. Den beror emellertid inte på vanskötsel från museernas sida utan på den ständigt ökande ”marknadsmässiga” hyra som Statens fastighetsverk kräver utan att de statliga anslagen till museerna ökar i motsvarande grad. Fyrtio procent av museernas anslag går omedelbart tillbaka till staten. Museerna får därmed för varje år allt mindre pengar till sin verksamhet. Detta missförhållande måste åtgärdas först av allt.

Förutom problemet med Fastighetsverkets ”marknadshyror” sänkte staten museernas anslag för 2006 med 5,7 miljoner med stora neddragningar inom museerna som följd. Stopp för nya utställningar, stopp för de reparationer som redan pågick, nedskärning av personalen. I den situationen tog dåvarande överintendenten Eva Gesang-Karlström tragiskt nog tyvärr inte strid för museerna utan föreslog, att man skulle slå ihop den tre museerna i Stockholm. Inte heller denna gång blev så, men chefen för Medelhavsmuseet förordnades att vara chef också för Östasiatiska. Ännu en gång gav man sig på de tre museerna i Stockholm för att lösa problemen med Världskulturmuseet. Det är upprörande.

Världskulturmuseet drar 42 procent av den totala kostnaden för myndigheten SMVK. Lokalerna är överdimensionerade för museets verksamheter. Stora utrymmen har länge stått tomma och kommer att hyras ut till en extern hyresgäst. Museet har över 100 000 föremål i sina samlingar – två tredjedelar av dem från Sydamerika – men under de tolv år som museet existerat har man bara orkat skapa två tematiska basutställningar, varav en för barn. Istället har man koncentrerat sig på nutidshistoria och livsstilar – som deras utställningar om hiv/aids, trafficking, hbtq-frågor, hållbart mode och hiphop så tydligt visar. En fråga som därför borde diskuteras är möjligheten att avföra Världskulturmuseet i Göteborg från SMVK och enbart låta de tre museerna i Stockholm ingå i myndigheten.

Världskulturmuseet i Göteborg har enligt sin hemsida ambitionen att ”vara en mötesplats även för dem som inte är intresserade av utställningar” och fortsätter: ”Museets utställningsverksamhet tar upp samtidsfrågor, fenomen och livsstilar.[3] Workshops, festivaler, dansklubb, seminarier och föreställningar ingår även i museets program.” Detta låter i mina öron mer som ett Världskulturhus än som ett museum. Och visst, varför inte förvandla Världskulturmuseet i Göteborg till ett Kulturhus med kommunalt stöd – som Kulturhuset i Stockholm? Det kunde med fördel samordnas med sina grannar Universeum, Svenska Mässan och Liseberg, där museets starka inriktning på nutidshistoria och livsstilar kunde få komma till sin rätt. Och de tre Stockholmsmuseerna skulle få vara kvar och utvecklas enligt sina egna villkor.

Under det senaste decenniet har museerna inom SMVK drabbats av en accelererande dränering av fackkunskap. Inget av museerna har längre en självständig, ämneskunnig chef, antalet intendenter har skurits ner drastiskt – tretton intendenter har blivit sju – och de få som finns kvar har förlorat ansvar/positioner. Den pedagogiska personalen har skurits ner, liksom antalet tekniker och man har inte längre någon pappers- eller sidenkonservator. På Östasienbibioteket fanns tidigare tre kinesisk- eller japanskkunniga bibliotekarier. Nu finns en enda bibliotekare på halvtid som inte behärskar något asiatiskt språk. Istället har nya samlingschefer utsetts till myndigheten SMVK:s ledningsgrupp – personer utan fackkunskap när det gäller museernas samlingar – och de leder nu museernas arbete och belönas med skyhöga löner.

Museerna har uppdraget att skapa utställningar kring de många föremål som ingår i samlingarna och förklara de ursprungliga sammanhang i vilka de skapades. Man har också uppdraget att förvalta och forska om samlingarna och arkiven. Hur detta skall kunna ske utan sakkunniga museichefer och intendenter är obegripligt.

Ingenting är viktigare idag än att vi lär oss mer om allt som finns utanför vår egen värld för att bättre förstå den historiska bakgrunden till det som händer. Och för det behövs det museer med kunnig och erfaren personal som under ledning av en museichef med gedigna fackkunskaper kan vara ett levande centrum för kunskapssökande och en samlingspunkt för forskningen, när det gäller de fjärran ländernas kultur och samhälle.

Det är en mycket stor brist att Ann Follin i sin rapport inte har några förslag till hur de allvarliga missförhållandena vid SMVK skall kunna få ett slut. ”Marknadshyrorna” måste bort, sakkunniga chefer och intendenter måste åter anställas!