Sopranen Anna Netrebko, som tidigare hade poserat med en flagga som representerade ett av de områden som Ryssland tog från Ukraina 2014, avskedades från Metropolitan­operan och en rad framträdanden ställdes in. Stjärndirigenten Valerij Gergijev, som länge varit god vän med Putin och aktivt försvarat dennes utrikespolitik, avskedades från Münchenfilharmonin och förlorade flera andra engagemang.

Men man kan också läsa (se till exempel ”Ukraine’s cultural counteroffen­sive”, Washington Post 10/5 2023) om hur man i Ukraina systematiskt avlägsnar spår av Ryssland från sin kultur. Böcker på ryska språket dras in och mals ner, gator och torg som har uppkallats efter ryska författare har bytt eller kommer att byta namn. Det är något som i och för sig är begripligt, också med tanke på tidigare förbrytelser, som den svältkatastrof som under Stalins tid krävde mellan tre och sju miljoner döda i Ukraina 1932–1933. Men borde man inte tvärtom ta fasta på det i rysk kultur som går tvärsemot vad de nuvarande ryska härskarna står för?

Gary Saul Morson har under drygt 40 år publicerat studier av ryska författare. Hans senaste bok, säkerligen skriven före kriget i Ukraina, känns ändå mycket aktuell därför att den kretsar kring en motsättning som går genom den ryska och även sovjetiska litteraturen: mellan dem som tror sig sitta inne med hela sanningen och dem som istället talar för dialog, kompromiss, humanitet. Den heter Wonder Confronts Certainty, förundran konfronterar förvissning (titeln lånad från en annan expert på rysk litteratur, Rufus Matthewson).

Grundförutsättning är litteraturens betydelse i rysk och sovjetisk kultur. Stalin läste flitigt och hade över 20 000 volymer i sitt personliga bibliotek. När Vasilij Grossman på 1950-talet försökte få sitt storverk Liv och öde publicerat kal­lades han upp till Michail Suslov, kommunistpartiets chefsideolog, som talade om varför det inte gick för sig. (Romanen publicerades i hemlandet först 1988, långt efter författarens död.) Då Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur 2015 sade hon sig ha tre hem: Belarus, hennes fars hemland och där hon bor, Ryssland, där hon föddes och varifrån hennes mor kom, och den stora ryska kulturen.

Ty den stora ryska litteraturen väjer inte för stora frågor. I en avgörande scen i Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov möts bröderna Ivan och Aljosja på en stinkande krog och diskuterar ”världsgåtorna och inget annat: Finns det någon Gud, finns det någon odödlighet?” (övers. Staffan Dahl) I samme författares Brott och straff diskuterar en mördare och en prostituerad Nya testamentets berättelse om Lasarus uppståndelse från de döda. Samma sak i stora romaner från Sovjettiden. Centralgestalten i Boris Pasternaks Doktor Zjivago talar med bolsjeviken Streljnikov i timmar ”som bara ryssar kan tala”, och Aleksander Solzjenitsyns Den första kretsen är full av existentiella diskussioner.

Gary Saul Morson menar att en huvudmotsättning blir tydligt urskiljbar under den relativt framstegsinriktade tsar Alexander II. Under sin tid vid makten (1855–1881) upphävde han livegenskapen, inrättade lokala styrande råd, gjorde ansatser att etablera mera oberoende domstolar. Ändå var det under denna tid som en ”intelligentia” trädde fram; en term som i dess ryska mening inte betyder intellektuella, med kulturella eller vetenskapliga meriter och tänkesätt, utan betecknar något mycket smalare och radikalare. Deras bibel blev Nikolaj Tjernysjevskijs roman från 1862, Vad bör göras. Den må vara utopisk, hopplöst pekpinnemässig och övertydlig (Dostojevskij gör i sin Anteckningar från källarhålet ursinniga anspelningar på den), men den fick enormt genomslag hos en elit med ”framstegsvänliga” tankar. Vladimir Lenin älskade den och lånade dess titel för en av sina egna viktigaste texter.

Inom intelligentian anslöt sig många till den populistiska rörelse som kallade sig folkvänner eller narodniker (efter ryskans narod, folk), och unga studerande människor gick ut på landsbygden för att väcka folket till uppror. Denna strömning svärmade också för en terrorism som krävde otaliga offer och till slut även tsaren själv; han avlöstes av den mycket reaktionärare Alexander III. Till intelligentian hörde skrivande männi­skor, debattörer och journalister. En av de främsta terroristerna i början av 1900-talet, Boris Savinkov, som organiserade morden på en inrikesminister 1904 och en storfurste året efter, som satt i en regering dominerad av revolutionärerna efter revolutionen 1917, som sedan flydde innan han återvände till Ryssland och dog 1925, skrev också romaner. Huvudpersonen i hans roman Det som inte hände (1912) proklamerar att ”jag lever för att mörda, endast för att mörda”.

För intelligentian har litteraturen bara ett berättigande som en del av kampen, medan för verkligt betydelsefulla författare är litteratur ett sätt att se världens och människornas komplexitet. Bättre än tsarens poliser och spioner kunde en diktare som Dostojevskij förstå att den som anser sig sitta inne med den enda rätta lösningen kan anse mordet berättigat. Onda andar förutser på ett kusligt sätt vad som blev verklighet efter ryska revolutionen, sedan i Kina under Mao och Kambodja under De röda khmererna, av revolutionärt motiverade massmord. (En not till svenska läsare: Onda andar finns i två någorlunda moderna översättningar till svenska, den ena av Staffan Dahl, 1990, och den andra av Anton Karlgren, som i reviderat skick utgavs 1973. Jag föredrar den senare, eftersom den är fullständig och innehåller ett avgörande kapitel som ströks av ryska censuren, ett kapitel som utgavs först 1921 och även finns översatt som Stavrogins brott.)

Det är ingen slump att Alexander Uljanov, som 1887 blev avrättad för sin aktivitet som terrorist, blev en förebild för sin lillebror Vladimir, senare känd som Lenin, som ju tänkte som en terrorist. Men efter att bolsjevikerna gripit makten 1917, med en ideologi som hade många drag gemensamt med intelligentian, blev just intelligentians makt betydligt reducerad. Många av dem miste livet på grund av bolsjevikerna, andra flydde utomlands. Kommunisterna tålde inga andra revolutionärer än sig själva. Framförallt ansågs verklig realism för subversiv. Redan i en uppsats från 1905 om ”Partiorganisation och partilitteratur” förklarar Lenin krig mot ”opartiska författare” och förklarar, i typiskt leninska ordalag att dessa ”hysteriska intellektuella som ylar om frihet att uttrycka sig, att kritisera, att skapa endast uttrycker en ”borgerlig intellektuell individualism”. En verklig revolutionär hyllade våldet. Leo Trotskij hävdade att man måste ”en gång för alla sätta stopp för babblandet från papister och kväkare om människolivets helgd” och skrev i telegram till kamrater i Astrakan: ”Avrätta hänsynslöst.” Lenin skrev i telegram till bolsjevikerna i Penza: ”Kamrater! […] Häng (absolut häng, så att folket ser) inte färre än ett hundra kända kulaker, rika knösar, blodsugare.[…] PS Se till att ni hittar hårdare folk.”

Terrorns logik är att tvinga motståndaren att ge upp alla tankar på frihet. Grossman skriver i Liv och öde: ”Underkastas människans natur en förändring, blir den en annan i det totalitära övervåldets smältugn? Mister människan den för henne karakteristiska viljan till frihet? Svaret på detta är svaret om människans öde och den totalitära statens öde. En förändring av människans själva natur förebådar statsdiktaturens triumf­ för all framtid och över hela världen; människans oföränderliga frihetssträvan är domen över den totalitära staten.” (övers. Hans Björkegren) Efter kommunismens fall ursäktade sig många med att skylla på det totalitära systemet, men författaren Sergej Dovlatov ställde i en artikel i Izbrannye 2018 frågan: ”Vilka skrev fyra miljoner angivelser?”

Såväl den undergivne angivaren som den auktoritäre härskaren gör anspråk på att veta vad som är den korrekta linjen, medan den människa som söker friheten och en moralisk hållning måste vara en sökare. Den som läser Leo Tolstojs Krig och fred blir gripen av Pierre Besuchovs ständiga försök att skaffa sig en världsbild som är viss, hur han dras från den ena teorin till den andra, som då han söker ”bevisa” att Napoleon är Vilddjuret från Uppenbarelseboken genom att via en obskyr profetia översätta varje bokstav i det franska alfabetet enligt talmagiska principer till en hebreisk siffra och därigenom kommer fram till att uttrycket L’empereur Napoleon motsvarar odjurets tal 666. Men romanen berättar vidare om hur han genom olika öden lär sig mer om sig själv. Ivan Turgenjevs Fäder och söner är typexemplet på sådan fiktion som de största ryska författarna var mästare i, idéromanen som handlar om en teori som befinns vara otillräcklig – vilket dess huvudpersoner Basarov och Arkadij erfar.

Morson menar att den största ryska litteraturen innehåller så mycket annat än dramatik och extremism. Lika mycket hyllas det prosaiska. Dels i meningen det ordinära, vardagliga – tänk Tjechov, tänk Levin i Anna Karenina. Dels i meningen att i berättande prosa finns de bästa möjligheterna att skildra människor som föränderliga varelser, inte som fixerade. Liv och öde låter en person visa på Anton Tjechov, som framstår som den stora humanistiska och demokratiska förebilden. ”Tjechov­ har sagt: Maka på Gud, låt oss vara goda och uppmärksamma mot människan vem hon än är – domprost, bonde, fabrikör och miljonär, straffånge på Sachalin, uppassare på restaurang […] Och det är just det som kallas demokrati, det ryska folkets demokrati som ännu inte förverkligats.” (övers. Hans Björkegren)

”Till skillnad från utopier och levnadsteckningar över helgon antar inte realistiska romaner att de äger den yttersta sanningen”, summerar Morson. ”Den realistiska romanen överväger olika slags omedvetenhet, hör hemma i ovisshet och vistas i ett land av olika meningar. Författaren påstår sig aldrig förstå allt om en person. Hon lägger fram sina egna åsikter som utmaningar. De härrör inte från gudomliga uppenbarelser, matematiska bevis, vetenskapliga demonstrationer utan från erfarenhet. De är inte definitiva och vad de erbjuder är inte perfekta kunskaper utan klokhet som inte går att formalisera.”

Han ger en lust att läsa om de stora prosaverken. Men man klämmer också på en fråga som gäller i alla fall Dostojevskij och Solzjenitsyn, i sina litterära verk storartade förespråkare för humanitet och vidsynthet, men i sina politiska uttalanden hemfallna åt mystiska utläggningar om den ryska folksjälen. Hur skulle de ha ställt sig till dagens storryska nationalism manifesterad i angreppskriget mot Ukraina? Och om de var kritiska, skulle de få säga det öppet? Dialogisk litteratur är nog bra, men garanteras bäst också av politisk, liberal demokrati. 

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bok:

Wonder Confronts Certainty: Russian Writers on the Timeless Questions and Why Their Answers Matter

Gary Saul Morson

(Belknap Press 2023)