Tack vare sin kultur var Kina Asiens absoluta supermakt i över 1 500 år. Grannländerna antog dess skriftsystem och anammade Konfucius läror. Utan egentliga militära hot betalade regenter från såväl Korea som Vietnam tribut till kejsaren i Peking. Ända in på 1800-talet hade Kina, enligt professor William Kirby vid Harvard, en ”soft power” så stark att ”grannländerna frivilligt konverterade sig”.

Idag är situationen helt annorlunda. I Hongkong slåss befolkningen med näbbar och klor för att tvärtemot hindra varje steg av ökat kinesiskt inflytande. Motsättningarna nådde nya höjder i slutet av augusti, då kommunistpartiet klargjorde att Hongkongborna inte kommer att få välja sin borgmästare i fria val 2017, vilket tidigare utlovats. Istället ska valet endast stå mellan kandidater som ”älskar Kina” och godkänts av Peking.

Beslutet har orsakat ramaskri i Hongkong, där misstron mot Kina är djupt rotad. En majoritet av stadens befolkning har nämligen själva flytt undan kommunistpartiets förtryck, eller är barn till dessa kinesiska politiska flyktingar. 1950–1970 fördubblades Hongkongs befolkning från drygt två till nästan fyra miljoner människor; resultatet av flykt från kampanjer som stora språnget och kulturrevolutionen.

Dessa invånare kommer knappast att vika ner sig, trots att kinesiska pansarfordon redan nu rullar på gatorna i Hongkong. Rörelsen Occupy Central hotar att lamslå stadens centrala finansdistrikt med fredliga protester, trots de hundratals arresteringar som redan genomförts av en alltmer avskydd polisstyrka. Demonstranterna har stöd bland akademiker och intellektuella – just de grupper som lockades av Kinas kultur före folkrepublikens tid.

Samtidigt fortsätter migrationen från Kommunist-Kina än i dag. Om inte till Hongkong så till Europa, Nordamerika och Australien. Flera miljoner tjänstemän, studenter och välbärgade kineser har lämnat landet bara det senaste årtiondet. En trend som lär fortsätta; tidigare i år visade en undersökning av finansgruppen CSLA att 45 procent av tillfrågade kineser med en årsinkomst på drygt 125 000 kronor ville flytta utomlands. Och enligt den lokala analysfirman Hurun Report överväger 64 procent av alla kineser med en förmögenhet på över 10 miljoner kronor att emigrera.

Trycket från kinesiska migranter till Kanada blev så stort att landet tidigare i år skrotade det program som tidigare garanterade kanadensiskt medborgarskap för dem som investerade en viss summa i landet. Ren luft, säker mat och bra utbildning anges ofta som skäl till hetsen att utvandra. Men det handlar också om en total brist på förtroende för samhället och landets institutioner.

Jag minns själv en middag i Hangzhou, med min tidigare klasskamrat från Hongkong och hennes treåriga son. Mannen var inte närvarande – han hade redan flyttat till Australien och snart skulle de båda följa efter. Min mor frågade varför min klasskamrat ville utvandra. Hon lade ifrån sig ätpinnarna och svarade allvarligt: ”Det handlar inte bara om miljö och utbildning. Det handlar främst om en djupt rotad känsla som vi kineser har, att det när som helst kan brista och bli politiskt kaos. För dem som är kvar då blir det väldigt svårt att bygga en framtid.”

Denna inställning är tveklöst en konsekvens av årtionden med totalitärt och oförutsägbart styre. Efter att Kina vid mitten av 1800-talet förlorade sin ställning som Asiens supermakt genom nederlagen i två opiumkrig, har landets makthavare ständigt rättfärdigat sina övertramp med drömmen om ett starkt enat Kina och mantrat om att ”återupprätta nationens ära” – ungefär som om det skulle kännas bättre för folket att exploateras bara regimen är kinesisk.

Detta ställdes givetvis på sin spets under Mao Zedongs tid vid makten. Redan innan han 1949 utropade Folkrepubliken Kina började utrensningen av ”högerelement” och ”fastighetsägare” i de delar som kommunisterna kontrollerade. Efter skräckkampanjen mot kritiker och intellektuella 1956–57 kulminerade lidandet under svältkatastrofen stora språnget med cirka 40 miljoner döda. Under denna tid fick kineserna lära sig nödvändigheten av att ljuga och stjäla för att kunna överleva.

Misstron och det moraliska förfallet förvärrades sedan ytterligare under kulturrevolutionen. Angiveri uppmuntrades då elever vändes mot lärare, arbetare mot överordnade och barn mot sina föräldrar. Tidigare självklara värderingar kastades helt över bord. Konfucianismen – med högaktning av utbildning och fokus på strikt hierarkisk ordning inom såväl familj som stat – hade redan ett par hundra år f Kr standardiserats som ett slags kinesisk statsreligion. Nu grävdes den gamle nationalfilosofens familjegrav upp, och de ruttna liken hängdes från träd inför tiotusentals jublande rödgardister.

Konfuciustemplet i Peking blev skådeplats för att driva tidigare hyllade författare och konstnärer till vansinne och självmord, samt göra bokbål av tidigare hyllad litteratur. Universiteten stängdes och ovärderlig arkitektur runtom i hela landet förstördes. Sinologen Pierre Ryckmans beskrev träffsäkert kulturrevolutionen som ”en medveten förförelse av intelligens och kultur”. Då kampanjen sedan började spinna utom kontroll sattes armén in, och en stor del av rödgardisterna skickades själva till straffarbete i gudsförgätna avkrokar. Under kulturrevolutionen fick varje kinesisk medborgare därmed lära sig att inget är heligt, samt vikten av att ligga lågt och rätta in sig i ledet för att själv inte plötsligt bli nästa måltavla.

Visserligen torde maktmissburk och politisk förföljelse ha hört till vanligheterna även under de två dryga årtionden som nationalistpartiet Kumointang styrde Kina fram till 1949. Men som forskaren Frank Dikötter påpekar i sin bok The Age of Openness. China Before Mao, var denna tid också något av en kinesisk kulturrenässans. Invånarna åtnjöt religionsfrihet, demonstrationsfrihet och kunde röra sig fritt inom landet. Rättsväsende och medier var relativt fristående. Näringsfrihet och ett stort utbyte med omvärlden fick allt från handel till filmindustri att blomstra.

Men under tre årtionden med början 1949 upphörde allt detta. Näringslivet och kultursektorn förstatligades. Partiet tog kontroll över domstolar och underhållningsindustrin. Utlänningar skickades hem, Kina isolerades och myndigheterna bestämde vad gemene man i allt väsentligt skulle göra och tycka.

Efter att Mao Zedong gått ur tiden och Kina öppnade sig mot omvärlden inföll ett länge efterlängtat andrum för akademiker och intellektuella. Universiteten öppnade igen, och handeln med omvärlden förde med sig en hel del utländska influenser även på idéområdet. Det nya medvetandet förde med sig ett missnöje som våren 1989 utmynnade i demonstrationer för ökad demokrati och frihet i flera kinesiska städer, vilka alla fick ett abrupt slut i och med massakern på Himmelska fridens torg.

Något intressant hände dock efter blodbadet 1989: Konfucius återuppstod. Konfucianismen hade under kulturrevolutionen ansatts så hårt att den vid 1980-talet nästan helt dött ut i Kina – historikern Yu Ying-shih vid Princeton kallade dess läror för ”en vandrande själ”. Men för att sluta leden efter demokratiprotester och kaos behövde kommunistpartiet nu en inhemsk nationell ideologi att samla folket under. Flera politiska ledare kom återigen att hylla den skändade filosofen. Hans tempel i Peking restaurerades och är nu ett av huvudstadens populäraste turistmål. Böcker om Konfucius har klättrat upp som bästsäljare hos kinesiska bokhandlare.

Det går inte underskatta avtrycken som dessa ständiga politiska svängningar och våldsamma politiska kampanjer satt i dagens kinesiska samhälle. En kultur av fusk etablerades under missrapporterna vid stora språnget, vilket i dag kan spåras till såväl förfalskad statistik som mjölk förgiftad med melamin. Vidare har mina vänners föräldrar flera gånger berättat hur de under kulturrevolutionen inte vågade bjuda hem gäster, på grund av risk för skvaller om politiska uppfattningar. Angiveri och lögner skapade en förtroendekris som gör att många kineser än i dag har svårt att lita på främlingar. Massakern vid Himmelska fridens torg blev sedan en otäck påminnelse om konsekvenserna av att blanda sig i politik. Sammantaget har denna turbulenta nutidshistoria skapat en osäkerhet som får kineser likt min tidigare klasskamrat att vilja lämna landet.

”Inget hjälper en dålig människa så mycket som när goda människor bara ser på och inte agerar”, sade den brittiska filosofen John Stuart Mill. Kinas kommunistparti håller inte med, och därför var det ett smart drag att återuppliva konfucianismen. Dess läror har nämligen en viktig sak gemensamt med kommunismen: Goda medborgare uppmanas att först och främst se efter sig själva. I det gamla Kina resulterade konfucianismen i ett nästintill klanbaserat samhälle, där familjen var den viktigaste enheten och praxis var att undvika att blanda sig vad som skedde högre upp på samhällsstegen än där man själv befann sig.

På så vis kunde Kina fortsätta med sin ekonomiska tillväxtmodell som byggde på en uppöppning mot omvärlden, och samtidigt behålla en stark stat på bekostnad av ett svagt samhälle. Allmänheten var väl införstådd med den korruption som pågick inom såväl näringsliv som rättsväsende, men agerade inte av gammal vana eller ren och skär rädsla. På individnivå var gemene man av hävd beredd att acceptera en hel rad begränsningar av personliga rättigheter.

Men under det senaste årtiondet har Kinas civilsamhälle av flera anledningar växt sig allt starkare. Fenomen som internet, globalisering och utbytesstudier har fått många kineser att upptäcka orättvisorna de lever med. Det har lett till att kommunistpartiets popularitet dalat särskilt hos den yngre generationen, och protester mot såväl miljöförstöring som korruption har blivit såväl vanligare som våldsammare.

Den nye presidenten Xi Jinping förstår att myndigheternas förtroende är rekordlågt, och har börjat vidta åtgärder för att vända denna trend. Flera mäktiga politiker och tjänstemän som under den svage tidigare presidenten Hu Jintao hade fria tyglar, har under Xi Jinpings första 20 månader vid makten satts dit för korruption. Kulmen kom i augusti då Zhou Yongkang, tidigare kallad ”Kinas mäktigaste man” av Financial Times, anhölls på misstankar om korruption. Xi Jinping har därmed brutit mot en oskriven regel; detta är första gången sedan kulturrevolutionen som en tidigare medlem av politbyråns ständiga utskott anhålls.

Men antikorruptionskampanjen kommer tyvärr inte tillsammans med någon förbättring av politiska eller mänskliga rättigheter. Initiativet kan snarare ses som en ambition av myndigheterna att återvinna mandatet att fortsätta styra utan fristående domstolar eller flerpartisystem. Under Xi Jinping hålls medierna nämligen med stramare tyglar än tidigare. Flera medborgarjournalister och aktivister som avslöjat korruption har istället själva fängslats. Det är tydligt att det även i framtiden endast är partiet som ska kunna granska partiet.

Samtidigt växer listan på förbjudna böcker. Krav och kontroll inför musikfestivaler och liveframträdanden ökar. Årets upplaga av Pekings indiefilmfestival stängdes för första gången ner redan innan den hann öppna – poliser bröts sig in hos arrangörerna som arresterades och fick allt från datorer till inspelat material beslagtaget. En potentiellt rik och spännande kultursektor fortsätter att urholkas, då talang och autenticitet ersätts av propaganda och påkostade statliga produktioner som ännu inte vunnit någon Oscar.

Under de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling har Kina i allt väsentligt övergett kommunismens grundtankar. Stick i stäv med ideologins stadgar så är det sociala skyddsnätet obefintligt; klassklyftorna enorma och växande. De ekonomiska femårsplanerna har till och med bytt namn från den kinesiska termen för ”plan” till ett ord som istället betyder ”riktlinjer”.

Även Kinas politiska modell har bytt namn. Det är numera ”socialism med kinesiska förtecken” som officiellt rättfärdigar myndigheternas maktmonopol; man menar envist att de ”särskilda förhållanden” som råder i Kina gör det omöjligt att tillämpa utländska statsskick här.

Ironiskt nog såg det istället länge ut som om denna modell skulle bli ett hot mot spridandet av demokrati. Internationellt döptes Kinas nya politisk-ekonomiska ideologi till ”The China Model” eller ”Beijing Consensus”, vilket innebär ett starkt statligt inflytande i bankväsendet och monopol inom flera andra viktiga sektorer. På så vis skulle staten med hjälp av investeringar kunna bestämma landets tillväxttakt, och genom ett slags Thomas Hobbes samhällskontrakt i sin yttersta form samtidigt även garantera politisk stabilitet.

En rädsla spred sig i väst att utvecklingsländer skulle anamma den kinesiska modellen – särskilt då den globala finanskrisen fick världsekonomin att skaka, samtidigt som demokratiseringsprocesser i bland annat Irak och Afghanistan misslyckades. Oron var särskilt stor vad gällde Afrika, där den kinesiska närvaron verkade föra med sig såväl jobbtillfällen som förbättrad infrastruktur och fler sjukhus. En stor kontrast mot de pliktskyldiga bistånd som kom från väst som ett slags ursäkt för sekel av exploatering.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men sedan hände något. Våldsamma upplopp i Tibet (2008) och Xinjiang (2009) tydliggjorde sprickorna i ett system där människor godtyckligt kördes över. Internetrevolutionen gjorde mikrobloggarna till en ny samhällsövervakare där korruption, miljöförstöring och allehanda orättvisor ständigt uppmärksammades. En våg av knivattacker och terrordåd sköljde över Kina, som fortsatt ända till idag och tros bero på bland annat förtryck mot religion och försummad vård av psykiskt sjuka. I takt med att Kinas inrikespolitiska situation blev allt värre försvann den starka beundran för landets politisk-ekonomiska modell.

I sin nya bok China’s Second Continent. How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa sammanfattar amerikanska journalisten Howard French hur afrikanerna nu ser på Kinas närvaro. I dagsläget finns över en miljon kineser i Afrika, och landet är en större utlånare än Världsbanken till kontinenten. Men snarare än att skapa jobbtillfällen tar många kinesiska företag med sina egna arbetare, och pumpar dessutom in billiga produkter på marknaden som konkurrerar ut lokala affärsmän.

Rasismen är utbredd, och vidare beskylls kineserna för att bryta mot lokala lagar, sporra korruption, stötta diktatorer och förstöra miljön. Det handlar förvisso inte om samma grymheter som under det europeiska kolonialväldet. Men icke desto mindre känner sig många utnyttjade, vilket resulterar i en avsmak för Kina som helhet. Howard French fastslår att Kinas inblandning i Afrika visserligen har varit en framgång rent affärsmässigt, men att man inte har vunnit någon mark på vare sig det kulturella eller ideologiska planet.

Förutom fördelaktiga lån och byggprojekt, använder sig Kina även av påkostade så kallade Konfuciusinstitut för att sprida sitt inflytande. Det finns nu fler än 400 sådana världen över, varav tre i Sverige. Dessa institut styrs av kinesiska staten, och förfogar över stora penningpåsar för att verkställa sin uttalade ambition om att sprida Kinas språk och kultur till omvärlden.

Men de senaste åren har dessa skolor råkat ut för en rad bakslag. Anklagelser har riktats om såväl spionage som politiska agendor, särskilt som det är totalt förbjudet att diskutera Tibet, Taiwan eller Himmelska fridens torg. Nyligen stängdes ett Konfuciusinstitut ner i Kanada på grund av krav om att personalen inte får ha någon koppling till Falun Gong eller andra bannlysta organisationer. En chef vid lärarnas fackförening i Kanada kallade skolorna för ”en förlängd politisk arm av Kinas myndigheter”, vars restriktioner av fria samtal och yttrandefrihet ”inte bör ha någon plats” vid landets universitet.

Vid 1800-talets början stod Qingdynastin för en tredjedel av världens BNP utan att egentligen ha någon reguljär armé. Man ägnade sig heller inte åt investeringar i utlandet eller någon medveten spridning av sin egen världsåskådning.

Efter drygt 70 år under kommunistpartiet är Kinas förutsättningar nu i det närmaste helt omvända. Landet kan inte sprida sin kultur ens genom påkostade försök. Istället bygger utrikespolitiken på en kombination av militära hot mot grannländerna och ljusskygg ekonomisk aktivitet i långväga diktaturer. Inne i Kina gör kulturell enfald och bristen på rättigheter att många invånare vill fly landet.

Jojje Olsson är journalist och författare.