Presidentvalsdebatterna behöver bli som På spåret. Detta var, på fullt allvar, en av de slutsatser som drogs efter den första debatten mellan president Donald Trump och hans utmanare, före detta vice president Joe Biden.

Amerikanerna är naturligtvis inte bekanta med den svenska
tv-klassikern, men efter den bisarra debatten med alla dess gräl, förolämpningar och desperata försök från moderatorn Chris
Wallace att bringa ordning, har det föreslagits att den kandidat som inte har ordet inte heller ska få ha sin mikrofon påslagen.
I något fall har det till och med diskuterats huruvida de kan sitta i varsin ljudisolerad glasbur. Alltså som dressinen i På spåret.

”Så ser den enkla matematiken ut bakom det oförsonliga, krigsliknande tillstånd som kommit att definiera amerikanska valrörelser.”

Debatten, om man nu kan kalla den det, har fått just de rubriker man kan förvänta sig och eftersnacket har i skrivande stund pågått i flera dygn. Men det vore fel att beskriva den som grunden till USA:s problem och polarisering. I själva verket är den bara ett symtom, inte en orsak.

Oavsett vem som vinner valet har ledaren att hantera ett land vars inre sprickor nu är så djupa att man med fog kan kalla dem existentiella. USA har visserligen varit delat förr, men man får gå långt tillbaka för att hitta en motsvarighet till dagens läge. Medborgarrättskampen och Vietnameran för femtio år sedan har ibland fått agera jämförelseobjekt. Men även på den tiden var det möjligt för kandidater från båda partierna att vinna stora och övertygande segrar. 1964 vann demokraten Lyndon Johnson 44 delstater och 61 procent av rösterna. 1972 vann republikanen ­Richard Nixon 49 delstater och nästan exakt samma röstandel.

Annorlunda uttryckt: för femtio år sedan var nästan alla delstater så kallade swing states, alltså delstater som kan gå åt ett­dera håll. Idag ingår bara något dussin i den kategorin. Nära 40 delstater betraktas av båda partier som närmast ohjälpligt i händerna på ett av partierna, varför dessa inte heller ges någon större uppmärksamhet i valrörelserna.

Dagens presidenter väljs alltså i den mån de lyckas turboladda det egna partiets ideologiska kärntrupper genom att piska upp avsky mot det andra lägret. I det syftet ignoreras en majoritet av landets delstater utifrån krassa analyser av elektorskollegiet. Det är för båda partierna ett större problem att förlora Ohio eller Florida med en procentenhet än att förlora New York eller Texas med tjugo. Så ser den enkla matematiken ut bakom det oförsonliga, krigsliknande tillstånd som kommit att definiera amerikanska ­valrörelser. Politiken har blivit matematik, väljarna har alltmer lämnats utanför.

Det kräver ett betydligt större utrymme än detta för att bena ut alla faktorer som orsakar situationen. Men låt oss snabbt gå igenom några huvudkandidater.

USA:s presidenter utses inte av väljarna direkt, utan av elektorer från delstaterna som fördelas utifrån folkmängd. Det är den mest uppenbara orsaken till att partierna i allt väsentligt ignorerar delstater som domineras av motståndaren. Varför skulle en republikan ödsla tid och reklampengar på Kalifornien? Det har ju ur elektorssynpunkt ingen som helst betydelse om han förlorar delstaten med en, två eller tre miljoner röster. Bättre då att ytterligare alienera den delstatens invånare genom att beskriva deras hem som en katastrofzon, utifrån väl kända problem med energiförsörjning och hemlöshet, i syfte att mobilisera ytterligare någon procentenhet i North Carolina.

”Primärvalen domineras av de mest engagerade väljarna till höger och vänster, och dessa är inte nödvändigtvis representativa för befolkningen i stort.”

Att nominera federala domare (inklusive men ej begränsat till ledamöterna av Högsta domstolen) är bland de mest hållfasta beslut en president fattar. Länge utsågs dessa utifrån en mix av kompetens och politisk-juridisk filosofi. Så är det fortfarande, men bedömningen av dessa har kommit att bli strikt politisk. När Ronald Reagan 1987 nominerade Robert Bork, den kanske mest meriterade person som någonsin kommit i fråga, blockerade Demokraterna utnämningen på ideologiska och valtaktiska grunder. Detta har alltsedan dess kommit att bli riktmärket för varje domarnominering.

När Barack Obama 2016 nominerade Merrick Garland att efterträda domstolens konservativa ankare Antonin Scalia, tillät den republikanska senatsmajoriteten inte ens någon omröstning om Garland, med hänvisning till det förestående valet. När Donald Trump nu nominerat Amy Coney Barrett som ersättare efter den liberala fixstjärnan Ruth Bader Ginsburg kräver Demokraterna på motsvarande vis att ingen votering hålls innan nästa mandatperiod hunnit påbörjas.

Republikanerna kontrollerar fortfarande senaten, så i motsats till Obama lär Trump få igenom sin nominering. Men det är högst oklart hur någon domare ska kunna tillsättas i framtiden, med mindre än att samma parti kontrollerar både Vita huset och senaten. Förr tillsattes de flesta domare med förkrossande och partiöverskridande majoriteter. Numera är det bara enstaka senatorer i respektive parti som röstar för en domare som nominerats av en president från motsatt parti, eller emot en domare som det egna partiets president har nominerat.

Från Demokraterna antyds nu dessutom att de planerar att utöka antalet domare, om Joe Biden vinner valet. Detta för att Högsta domstolen ska kunna fyllas på med liberaler och det konservativa överläget brytas. En sådan uppenbar manipulation av en av landets viktigaste institutioner skulle bli ett mycket farligt prejudikat.

Förr i tiden utsågs presidentkandidater (och för den delen även kandidater till andra ämbeten) direkt på konvent. Processen var knappast i alla delar demokratisk. Partibossar, ofta borgmästare i större städer, hade ett oproportionerligt inflytande över vilka kandidaterna blev (till exempel anses John F Kennedy ha fått grönt ljus först sedan den mäktige Chicagopampen Richard Daley gett sin välsignelse) i processer som var allt annat än transparenta.

Frågan är huruvida primärvalen, som kom till för att demokratisera uttagningarna, har löst demokratiproblemet eller förvärrat det. Primärvalen domineras av de mest engagerade väljarna till höger respektive vänster, och dessa är inte nödvändigtvis representativa för befolkningen i stort. Processerna har dessutom blivit allt längre och allt dyrare. Förr var det vanligt att kandidater tillkännagav sina planer ett par månader före de första primärvalen. Idag sker det ofta uppemot ett år in­nan, alltså nästan två år före det faktiska presidentvalet. Det motsvarar en hel mandatperiod för representanthuset.

Två års strid om ytterkantsväljare, innan snittväljaren får säga sitt. Det är således inte så konstigt som man kan tro att båda partierna kommit att nominera kandidater som breda väljargrupper ogillar. Primärvalen har gjort det synbart irrationella rationellt.

Republikanerna är, sett till såväl väljare som valda, ett vitt parti. Demokraterna dominerar stort inom de flesta kulturella och etniska minoriteter. Skälen till detta är komplexa och har ­djupa historiska rötter. Men utan att ta ställning till dessa, så är det uppenbart att det rådande förhållandet sätter en stark prägel på en lång rad olika sakfrågor.

Ett exempel är vallagarna. Alla länder debatterar sådana, men i USA blir debatten förgiftad av det faktum att ett parti så tydligt kan sägas vinna/förlora på att en viss grupp röstar i högre eller lägre utsträckning. Därför blir även något så trivialt som id-­kontroller i vallokalerna – något de flesta länder inklusive Sverige har – mylla för en uppslitande debatt eftersom fler vita än svarta har id-handlingar. Republikanerna tror att Demokraterna vill kunna fuska med röstlängden, Demokraterna är lika övertygade om att Republikanerna vill avskräcka svarta från att rösta.

Vapenfrågan då? Jodå, även här spelar identiteten en stor och växande roll. För fyrtio år sedan var vapenägandet ungefär lika utbrett bland demokrater som bland republikaner. Idag är det dubbelt så vanligt bland republikaner. Dessa består i hög grad av landsbygds- och småstadsbor, då demokrater i högre grad bor i storstäder där vapenlagarna är strängare och minoritetsgrupperna fler. Sålunda betraktar demokraterna sina motståndare som vita vapendårar, medan vita utanför storstäderna har kommit att betrakta den andra sidan som ett akut hot mot deras traditioner och livsstil.

Poliser? Trots att statistiken inte talar för att det pågår någon jakt där vita poliser är jägaren och svarta män villebrådet, har lag och ordning kommit att bli en etniskt definierad fråga. Även i de mest liberala storstäderna har de flesta polisfacken ställt sig bakom Trumps kandidatur, eftersom de uppfattar att han till skillnad från Demokraternas kandidater står upp för dem när de utför ett många gånger farligt arbete. Det skapar ytterligare friktion mellan dem och storstädernas svarta, som till 95 procent röstar på Demokrater.

Men de bland amerikaner av alla färger så älskade proffsidrottsligorna då? Åtminstone där kan väl politiken lämnas kvar vid arenaingångarna, likt svärd i medeltida kyrkors vapenhus? Tja…­ nej. De gångna åren har såväl supportrar som spelare hamnat i infekterade konflikter om huruvida det är acceptabelt att gå ner på knä under nationalsången (en protest mot polisvåld mot svarta) eller om man som brukligt ska stå upp med höger hand på hjärtat. Här har medietrycket varit oproportionerligt starkt på den högra sidan. Den quarterback som startade knä-trenden, Colin Kaepernick, kritiseras inte för sitt frekventa bruk av kommunistiska symboler, såsom porträtt av Che Guevara. Tvärtom har han tecknat ett lukrativt sponsoravtal med Nike. Däremot tvingades en annan känd quarterback, den Texasfödde Drew Brees, be offentligt om ursäkt sedan han uttryckt att han finner det respektlöst att knäa under nationalsången.

Men på jobbet då? Där måste väl ändå genomsnittsjänkaren fokusera på det som ligger på skrivbordet, snarare än att dras in i politiska konflikter? Ack, om så vore. Allt fler arbetsplatser köper in så kallad ”workplace sensitivity training”, alltså kurser i hur man ska uttrycka och föra sig på ett ”inkluderande” sätt. Grundtanken var inte osympatisk. Det är ingen tvekan om att vi männi­skor ibland uttrycker oss sårande utan att mena det, eller att vi emellanåt blir sårade utan orsak. Skilda erfarenheter och uppväxtförhållanden är bara två möjliga orsaker till denna sorts ­språkförbistring. Det är heller ingen hemlighet att exempelvis sexuella trakasserier på arbetsplatser är ett problem.

Men i organiserad obligatorisk form, och med allt mer långt­gående pseudoakademiska idéer om ”vita privilegier” och ”mikroaggressioner” som grund, har detta i mångas ögon kommit att upplevas som hjärntvätt.

Inte utan skäl, tänker jag, när jag läser artiklar om hur anställda och studenter tvingats lista sina orättfärdiga privilegier, delas upp efter etnicitet, tillerkänts ”säkra ytor” där de slipper höra argument de inte delar eller idka självkritik på ett sätt som snarast för tankarna till någon av 1960-talets maoistsekter. Och hur rimligt är det egentligen att två high school-­elever inte tillåts pussas på rasten, eftersom skolan räds stämningar om sex­övergrepp, för att inte tala om dejtingförbud på vuxna människors arbetsplatser? Slagordet om hur ”det privata är politiskt” har sannerligen blivit bister verklighet för mängder av amerikaner, vare sig de vill eller inte.

Frågan vi, och nästa president, tvingas ställa är alltså: Hur hanterar man ett land där folk antingen inte litar alls på sina politiker, poliser, valförrättare, domstolar, universitet, arbets­givare och till och med idrottsstjärnor – alternativt litar blint på dem?

USA har en lång rad mer traditionella politiska problem. Budgetunderskotten har skenat under hela tjugohundratalet. Den federala statsskuldens andel av BNP har mer än fördubblats, från omkring 50 procent vid millennieskiftet till en bit över 100 procent före pandemin – och hur det kommer att se ut efter den, med tillhörande biljonstimulanser och massarbetslöshet, kan vi bara ana.

Sjukvårdssystemet, både före och efter Obamacare, hör till världens dyraste. Omkring 20 procent av BNP spenderas på sjukvård, vilket är ungefär dubbelt så mycket som genomsnittet för övriga OECD-länder.

Dessutom blöder systemet pengar. Likaså är pensionssystemet – som på ett säreget sätt är ihopblandat med sjukvårdssystemet, farligt underbalanserat.
Men allt detta är ändå relativt vanliga politiska problem. Den amerikanska ekonomin är fortfarande dynamisk. Före pandemin var arbetslösheten 3 procent, reallönerna hade börjat ticka uppåt igen efter decennier av stagnation. Underskott och sjukvårds­system kan hanteras. USA är långt ifrån någon failed state.

Kruxet är bara att utan elementär tillit mellan olika politiska läger och väljargrupper så går inte problemen att lösa. Det är inte svårt alls att i detta läge tänka sig ett årtionde utan budget­reformer, domarutnämningar eller systemuppdateringar. Allt som krävs är att olika partier styr i Vita huset respektive kongressen, något som dessutom är det amerikanska normaltillståndet.

Frånsett alla polariserande faktorer borde mycket av det som skett under senare år åtnjuta ett bredare stöd. Donald Trumps di­plomatiska insatser har inte fått det erkännande de förtjänar, trots att en överväldigande majoritet av amerikanerna hellre agerar fredsmäklare i Mellanöstern än invaderar den. De handelsförhandlingar han genomfört ligger i hög grad i linje med vad Demokraterna länge har efterlyst, liksom hans fängelsereformer. I motsats till andra republikaner är Trump heller ingen motståndare till federalt organiserad sjukvård. Trots sin hårda kritik av

Barack Obamas sjukvårdsreform har han försvarat dess mer populära komponenter och han har gjort goda insatser för den sorgligt försummade veteransjukvården. Därtill kommer insikter om stadskärnornas problem och en ambition att rusta upp landets infrastruktur som till nyligen låg närmare demokratisk partiortodoxi än republikansk.

Problemet är i hög grad Trump själv. Men sin bufflighet, stridslystnad och oförskämdhet har han alienerat grupper som borde omfamna om inte hela så åtminstone stora delar av hans agenda. Och det faktum att han, liksom George W Bush, valdes trots färre röster än motståndaren har skapat en djup bitterhet bland Demokraternas företrädare och väljare. Den bitterheten är högst begriplig, men likväl destruktiv. Den har, som beskrivs ovan, drivit Demokraterna till motstånd mot vad som traditionellt har varit partiets egna uppfattningar.

Man kan även vända på resonemanget: de omständigheter som möjliggjorde för Donald Trump att alls bli USA:s president – elektorslogiken, kampen om domstolarna, striden om etnicitet och politisk korrekthet, dissonansen mellan primärvalsväljare och snittamerikaner et cetera – är även skälet till att varken han eller, förmodligen, någon annan kommer att kunna läka ihop landet med en agenda som åtminstone 65–70 procent av befolkningen accepterar.

De amerikanska politikerna, såväl Trump som hans motståndare, har blivit det egna systemets fångar. De kan inte väljas utan att polarisera och polariseringen hindrar dem sedan från att regera effektivt. Den beramade tv-debatten må ha blivit lite värre på grund av presidentens något speciella personlighet, men övriga ingredienser kommer att finnas kvar även sedan han själv har lämnat scenen.

Därför diskuterar nu partier och tv-bolag huruvida det ska införas På spåret-regler i debatterna. Det är bara det senaste i raden av symtom på ett samhälle som, till min stora sorg, är på väg att spåra ur.
Johan Ingerö är policyansvarig i Kristdemokraternas partiledarstab.