Tröstläsning i tröstlösa tider?

Många söker sig nog till gamla favoriter. Själv hetsläste jag under några dagar Sherlock Holmes och njöt av oförglömliga repliker och miljöbeskrivningar i de gamla favoriterna. Det kändes betryggande att återvända till en värld utan några som helst komplikationer. Allt ordnar sig till det bästa under ledning av mästaren i 221 B Baker Street.

Med återställd sinnesro återkom också längtan efter något nytt och mer utmanande. Men jag var inte beredd att överge London utan lämnade de välordnade viktorianerna för det riskabla och oförutsebara 1660-talet. Och denna gång var huvudpersonen och handlingen inte fiktion. Samuel Pepys levde och verkade i allra högsta grad i verkligheten, mitt i händelsernas centrum.

Pepys var en ganska högt placerad tjänsteman i den engelska flottan. Han kom från enkla förhållanden, men genom järnflit, begåvning och tur tog han sig uppåt. Och under 1660-talet, ett av Englands mer händelserika decennier, skrev han dagbok.

Det gjorde han uteslutande för sitt höga nöjes skull och i största hemlighet. Dagböcker ansågs suspekta. Vad fanns att dölja?

I Pepys fall: åtskilligt. Han är fullständigt öppenhjärtig: om sina kolleger, om sina ambitioner, om sin (närmast notoriska) otrohet men också om sina nöjen – han älskar musik och sång, skvaller, och umgänge, vackra kläder och litteratur. Han är galen i teater (med undantag för Macbeth inte särskilt imponerad av Shakespeare) och boksamlare av rang (betalar rejält för Hobbes Leviathan).

Detta tilldrar sig kort efter rundhuvudenas och puritanernas glädjelösa tvång och styre och Pepys tar med glupande aptit för sig av livet. Karln är ett veritabelt energiknippe: uppe i gryningen och, med det ständiga konstaterandet ”and so to bed”, sent till sängs.

Dagboken är också en löpande kommentar till ett samhällsskede: krig, ekonomi och politik. Han rör sig i maktens kretsar, djupt medveten om intriger och vässade knivar.

Pepys är mest känd för beskrivningen av den katastrofala branden i september 1666 när stora delar av London gick upp i rök. Men i dessa tider har skildringen av pestens härjningar året dessförinnan uppmärksammats. Liken ligger i travar, ingen går säker. I dagboken rapporteras allt som vanligt allt in i minsta detalj.

Hårresande och deprimerande, men den obändige Pepys vägrar att nedslås. Döden lurar men livet är för intressant och glädjerikt för att inte levas. Detta blir därför också trösterik och uppbygglig läsning.