Orlando Figes sällar sig nu till raden med The Story of Russia. Det är en skildring som bara delvis är en beskrivande historia. Framförallt koncentrerar sig Figes på vanföreställningarna om den ryska historien – och hur Ryssland självt har behandlat dessa myter. Och han ramar in skildringen mot bakgrund av hur den ryska politiska ledningen idag ensidigt plockar fram delar av historien för att legitimera anfallskriget i Ukraina.

Han inleder med att Vladimir Putin den 4 november 2016 inviger­ ett monument över storfurst Vladimir I/­Volodymyr, ett stenkast från Kremlmuren i Moskva. Vladimir I – även kal­lad ”den store” lär ha kristnat det som i våra hi­storieböcker kallas ”Kievryssland.” Det ska ha skett på Krim år 988 – och Volodymyr själv satte naturligtvis aldrig sin fot i Moskva, en ort som nämns i krönikorna först år 1147. Symboliken är slående: här har Ryssland inte bara tillskansat sig Krimhalvön, nu ska historien­ läggas till rätta för att legitimera Vladimir Putins revisionistiska historiesyn. Den där gråa novemberdagen – som numera ersatt revolutionsjubileet­ och kal­las ”den nationella enighetens dag”, sade Putin: ”Storfurst Vladimir skrev för evigt in sig i historien genom att samla och försvara de ryska länderna och, som visionär politiker, lägga grunden till en stark, enhetlig och centraliserad rysk nation, som förenade olika folk, språk, kulturer och religioner till en enda stor familj.”

I Ukraina var upprördheten stor. Monumentet sågs för vad det var – ett fräckt försök av Kreml att ”annektera” Ukrainas historia. I Kyiv står redan ett monument över Volodymyr, rest år 1853. Nu gör både Ryssland och Ukraina anspråk på denna statsbildning som väl rätteligen borde kallas Kyiv Rus. Under 900- och 1 000-talen var den en maktfaktor i östra Europa och hade en tydlig europeisk­ auktoritet som bland annat visades i de dynastiska band som knöts mellan härskaren i Kyiv och furstehusen i centrala Europa. Figes underkänner alla sådana anspråk. ”Det är absurt”, skriver han, ”att påstå att Kiev-Rus var det moderna Rysslands eller Ukrainas födelseplats.”

Figes har ändå lyckats komprimera Rysslands tusenåriga historia till drygt 300 lättlästa sidor. Han arbetade länge som professor vid Birkbeck College i London, skrev flera uppmärksammade böcker om ryska revolutionen och vittnen från Gulagtiden. Han var ingalunda okontroversiell och bland annat inblandad i en skandal med anonym kritik av andra historiker. Nu har han pensionerat sig i förtid.

Symboliken är slående: här har Ryssland inte bara tillskansat sig Krimhalvön, nu ska historien läggas till rätta för att legitimera Putins revisionistiska historiesyn

Figes skriver kronologiskt med två teman som går igen genom hela boken: landets storlek och geografi (expansion) samt statsmaktens utformning (den starke mannen i toppen). Figes har ett storryskt, imperialt perspektiv och han är inte intresserad av alla de folk som har erövrats av Ryssland och tvingats underkasta sig. Han noterar att Ryssland under hela perioden 1500–1917, drygt 400 år, expanderade med 130 kvadratkilometer om dagen, men citerar sedan – utan att problematisera – den ryska historikern Kljutjevskij som skrev att ”Rysslands historia är historien om ett land som kolonialiserar sig självt”. Det faktum att Ryssland koloniserat andra folk och länder berör Figes inte.

Just frågan om den officiella historieskrivningen i Ryssland är högaktuell. De diskussioner som fördes i samband med att Ryssland skulle införa en ”historisk-kulturell måttstock” som skulle reglera omskrivningen av skolorna historieböcker är talande. En fråga som inte kunde lösas i samförstånd är hur Rysslands och senare Sovjetunionens expansion på andra länders bekostnad skulle beskrivas. Enligt Aleksandr Tjubarjan, som ledde expertgruppen och även var chef för Institutet för allmän historia vid ryska Vetenskapsakademien, beskrevs tiden under ryskt/sovjetiskt herravälde i alla länder i Rysslands närområde, utom Belarus, som ”kolonialism”. Detta kunde Ryssland givetvis inte acceptera.

Hur kan den territoriella glupskheten förklaras? Figes avfärdar bilden i väst som skapades under 1800-talet och sedan förstärktes under Sovjet­tiden, nämligen att Ryssland skulle vara expansionistiskt till sin natur. Åtminstone under 1700-talet möjliggjordes Rysslands expansion av bristen på naturliga gränser och att landet därmed var sårbart för angrepp, enligt Figes. Expansio­n som främsta försvarslinje med andra ord. Erövringen av Sibirien beskriver Figes som å ena sidan driven av ekonomiska skäl (naturresurserna), å den andra som driven av ett civilisatoriskt uppdrag. Inte heller dessa påståenden får någon problematisering eller vidare resonemang. De fastslås som fakta vilket helt överensstämmer med den storryska imperieambitionen.

Men ibland glimrar det till och Figes lämnar den imperiala världsbilden. I ett av de bästa avsnitten skildrar han det mongoliska arvet. Kyiv föll år 1240 för de mongoliska stammar som strävade västerut. De ”ryska länderna” stod inte i centrum för den Gyllene horden, det gjorde däremot stäpperna söderut och handelsvägarna som förband Centralasien och Persien med huvudstaden Saraj vid nedre Volga nära Kaspiska havet. De ryska härskarna i många furstendömen som Vladimir (Alexander Nevskij), Moskva och Tver tvingades svära trohet gentemot den mongoliske khanen i Saraj och anpassade sig till samarbete.

Den första militära segern mot mon­golerna stod Moskva för när furst Dmitrij år 1380 i slaget vid Kulikovo skördade framgång. Detta slag gav upphov till en seglivad – och idag högst aktuell – myt om att Ryssland skyddar Europa från de ”asiatiska horderna”. I dagens Ryssland kopplas denna myt samman med Napoleonkrigen (1812–15) där Ryssland anser sig åter ha offrat sig för att rädda Europa, liksom även under stora fosterländs­ka kriget (1941–45). Varje gång, enligt myten, har det ryska offret ignorerats av väst och Ryssland har inte fått tillräckligt erkännande för sina insatser. Det har lett till en förbittrad inställning mot väst i nationalistiska kretsar – något som den nuvarande politiska ledningen i Ryssland utnyttjar till fullo.

Moskvastaten förblev en vasall till de mongoliska khanerna till år 1502, låt vara att man från 1480 börjat agera som en självständig stat. Sedan följde Ivan IV (den förskräcklige) som under 1550-talet besegrade khanaten i Kazan och Astrachan. Khanatet på Krim beseg­rades inte förrän år 1783. Arvet efter det månghundraåriga mongoliska styret har antingen konsekvent spelats ner av ryska historiker, eller så har mongolerna fått skulden för att ha tvingat in Ryssland i ”den mörka medeltiden”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I själva verket var inflytandet enormt på den ryska statsbildningen, betonar Figes. De ryska furstarna anammade politiska institutioner från Saraj, ett sy­stem för skatteuppbörd, postväsendet (då ett av de snabbaste i världen) och – inte minst – mongolernas militära taktiska uppträdande. Viktigast kanske ändå är det auktoritära politiska systemet. Detta är en omstridd fråga som har dominerat den mer västerländskt orienterade ryska intelligentsian. Den ryske författaren och reformisten Aleksandr Herzen kallade till exempel tsar Nikolaj I för ”Tjingis Khan med en telegraf”. Figes menar att det mongoliska arvets påverkan på Rysslands auktoritära styre var påtagligt, inte minst eftersom flera stödjande strukturer för tsaren härstammade från mongolerna.

Eftersom det är ett översiktsverk saknas en del saker. Figes går snabbt igenom Peter den stores styre och missar där helt det svenska inflytandet på både kollegiereformen och militärreformen. Faktum är att Peter I hade låtit sig inspirera av det svenska systemet med indelta soldater när han tillskapade den största ryska armén dittills. Han slarvar ibland med fakta och anger felaktigt att antalet fångar i Gulaglägren till två miljoner när det var som högst 1952. Den totala siffran var närmare 5 250 000 människor som satt i läger eller så kallade special­kolonier. Det stör läsningen, men tar ändå inte bort helhetsintrycket att Figes skrivit en läsvärd bok. Ännu bättre hade varit om han varit tydlig med varför han anlägger sin storryska, imperiala syn, eftersom det också är en sådan som får legitimera Putins revisionistiska fälttåg, både historiskt och på slagfältet. Det nu pågående kriget är ”onödigt”, menar Figes och kommer att förstöra det bästa med Ryssland – kulturen som har berikat Europa i tusen år. Här har han inte ett ord till övers för Ukrainas lidande.

Men just i slutet kommer Figes in på något intressant. I bokens avslutande kapitel ställer han sig frågan hur historien­ om Ryssland ska sluta. Det kan tyckas, skriver han, som om Ryssland sitter fast i en ond cirkel. Det auktoritära systemet återuppfinner sig ständigt sedan alternativa vägar visat sig 1917 och 1991. Figes noterar – rätteligen, som jag ser det – att beskrivningar av dagens Ryssland som en ”kleptokrati” eller en ”maffiastat” är alltför ytliga. Dels fanns mycket av det som tillskrivs ”putinismen” redan på plats under Jeltsintiden, dels är dessa beskrivningar ofta okunniga om Rysslands historia. Han nyanserar bilden och lyfter fram det svaga civilsamhället, det atomiserade samhället som präglade Sovjetunionen särskilt efter Stalintidens repression. Man kunde inte lita på någon.

Men samtidigt vänder sig Figes mot en defaitistisk historiesyn, mot något slags lagbundenhet. Det finns kapitel i den ryska historien, skriver Figes, där Ryssland kunde ha gjort andra, mer demokratiska, val. Försöken till en konstitutionell reform, liberala föreställningar om social rättvisa och frihet, en stark tradition av självstyre från me­deltiden till 1800-talets zemstvo-tradition (ett slags lokalstyre) kunde ha borgat för en inkluderande form av nationellt styre. Att återupptäcka och lyfta fram denna ryska hi­storia – där ligger framtiden.