Att läsa en författares brev är som att lägga pussel med en ofullständig uppsättning bitar. Efter avslutad läsning präglas resultatet av en nästan överdriven detaljrikedom i vissa delar, och av en gapande tomhet i andra. Detta är nu en gång för alla brevläsandets tjusning, att lägga bit till bit och se något växa fram, samtidigt som man aldrig kan nå fram till något absolut sanningsanspråk – luckorna och de alternativa tolkningsmöjligheterna är för många.

I fallet Agnes von Krusenstjerna blir kontrasten mellan detaljrikedom och tomhet extra påtaglig. Något greppbart vardagssammanhang framträder inte, men istället starka känslor, sjukdom och skrivande. Det egna jaget står nästan alltid i centrum, i kamp mot en omvärld som ofta framstår som oförstående eller fientli...