Susan Sontag var inte mer än 16 år gammal när hon påbörjade sina filosofistudier vid Chicagouniversitet. Hon var beläst som få andra tonåringar. Ändå hade hon aldrig tidigare konverserat med andra intellektuella. I kön till registreringen råkade hon höra två distingerade herrar tala med varandra. De pratade om Marcel Proust. ”Jag tänkte, oj, det uttalas Prost [Proost]. Jag hade så klart läst På spaning efter den tid som flytt men jag hade aldrig hört någon säga namnet Proust till någon annan. Jag hade alltid trott att det uttalades Praust [Prowst]. Det var en underbar känsla – äntligen skulle jag få lära mig uttala dessa namn.”

Det är uppenbart att Susan Sontags liv och arbete fortsätter att beröra, i alla fall i den engelsktalande världen där de intresserade under senare tid fått ta del av två nya biografier (den ena visserligen översatt från tyska), en HBO-producerad dokumentär och en påkostad essävolym på närmare 1 000 bibeltunna sidor.

Sontag var alltså essäist, författare, politisk aktivist, och film- och teaterregissör. Hennes liv var en intellektuell version av den amerikanska drömmen. På egen hand lyckades hon läsa och skriva sig bort från sin provinsiella uppväxt och in i hjärtat av New Yorks intelligentia, där hon förblev ett självklart inslag fram till sin död, 2004.

Den 16 januari 1933 föddes Susan Rosenblatt. De båda föräldrarna, Mildred och Jack Rosenblatt, drev under den här perioden en affärsrörelse i Kina. Mildred flög till Manhattan för att föda, men återvände snart till maken i Kina. Sontag lämnades kvar med släktingar och barnflickan Rosie.

Susan Sontag växte på sätt och vis upp utan föräldrar. Pappan sågs inte till överhuvudtaget. Mamman fanns visserligen där under större delen av uppväxten, men vantrivdes i rollen som mamma, tyckte egentligen inte om barn, och föredrog att inte bli kallad mamma. Sontag kallade henne M.

I avsaknad av vuxna förebilder i sin närhet fick Sontag leta på annat håll. Hon hittade dem i böckerna. Hon lärde sig läsa redan när hon var tre år. Vid sex års ålder hittade hon en biografi över Marie Curie, som blev hennes första förebild. Hon ville bli kemist. Några år senare, som brådmogen tioåring, upptäckte hon klassikerna: Homeros, Vergilius, Dante, George Eliot, Thackeray, Dickens. Läsningen förde henne långt bort från ökenbarndomen i Tucson, Arizona.

Livet fick en något mer lyckad riktning när Mildred gifte sig med militärkaptenen Nathan Sontag och familjen flyttade till Los Angeles. Nathan hade en stabiliserande effekt på den depressiva Mildred, men den nya vardagen med grillfester och körlektioner imponerade inte på den unga Susan. Nathan var förvisso omhändertagande och älskvärd. Men han förstod sig inte på sin styvdotters ambitioner. ”Sue”, varnade han vid ett tillfälle, ”om du läser så mycket kommer du aldrig att hitta en man.” Trots de uppenbara skillnaderna dem emellan valde hon att bära Nathans efternamn resten av livet.

I väntan på vuxenlivet fick litteraturen bli ett fönster ut mot den värld som väntade. Men tiden gick långsamt. För att skynda på förloppet studerade hon flitigt, hoppade över två klasser i skolan, läste allt hon kom över, blev chefredaktör för skoltidningen och började lägga mer tid på sitt eget skrivande. När Sontag vid 15 års ålder fick syn på tidskriften Partisan Review antog drömmarna en tydligare form. ”Från och med det ögonblicket”, berättade hon senare, ”ville jag bli vuxen, flytta till New York och skriva för Partisan Review.” Drömmen gick i uppfyllelse ungefär ett decennium senare.

Nyss fyllda 16 år begav sig Sontag till Berkeley för att påbörja sina studier. Ett halvår senare flyttade hon vidare till Chicago, där hon träffar sin blivande man, Philip Rieff. Allt gick väldigt snabbt. Hon dröjde kvar efter en av hans föreläsningar. Dagen efter åt de middag. Tio dagar senare var de gifta.

Genom Rieff fick Sontag tillträde till den värld hon under sin barndom hade fantiserat om. De flyttade till Harvard där hon fortsatte sina studier i filosofi, religion och litteratur. Paret fick en son, började skriva på en gemensam bok om Freud och umgicks nästan uteslutande i intellektuella kretsar. Under en tid befann hon sig i ett intellektuellt delirium.

Men det akademiska livet blev snart klaustrofobiskt. Hon insåg att hon inte alls hade frigjort sig från det familjeliv hon alltid avskytt. Hon hade bara bytt ut en familj mot en annan. Ännu inte 25 år fyllda kände sig Sontag återigen fången.

Läsåret 1957–58 fick hon möjlighet att fortsätta sina doktorandstudier i Oxford. Det blev ett utmärkt tillfälle att fly familjelivets bojor. Men det visade sig snart att den engelska universitetsmiljön var precis lika tråkig och andefattig som den värld hon hade lämnat bakom sig. Susan kunde inte ta studierna på något större allvar, och i slutet av 1957 begav hon sig istället till Paris. Det var nu hennes intresse för andra konstformer väcktes till liv på allvar. Hon blev en flitig biografbesökare, såg ofta fler än en film per dag, en vana som hon skulle behålla livet ut.

Under sin tid i Berkeley hade Sontag träffat och inlett en affär med den några år äldre Harriet Sohmers. Harriet befann sig i Paris och deras förälskelse blommade ut på nytt. Under Harriets skyddande vingar slungades Susan in i Paris pulserande kulturliv.

Efter upplevelserna i Paris fanns det ingen återvändo. Sontag avslutade relationen med Philip Rieff redan på flygplatsen. Hon tog med sig sonen David, flyttade till New York och bestämde sig för att leva ett liv som frilansande skribent. Det tog bara tio dagar att gifta sig, konstaterade Sontag senare, men lika många år att uppbåda modet att skilja sig.

1960-talet var på många sätt Sontags decennium. Det var den sista perioden i USA:s historia där kultur togs på fullt allvar. I sin genombrottsessä, ”Notes on Camp”, först publicerad i Partisan Review, beskrev Sontag framväxandet av en ny sensibilitet, där högt och lågt förenades i ett slags modern dandyism. Camp, menade hon, handlar om att göra något extraordinärt. Att våga vara annorlunda, speciell och glamorös – att vara en masskulturens Oscar Wilde. Sontag ville underminera men inte utplåna det seriösa. Hon ville visa att även det vulgära och kitschiga kunde vara föremål för seriös analys.

Sontags essäer bröt inte bara mot de akademiska konventioner hon hade lärt sig att förakta. Hennes språk ansågs även radikalt annorlunda jämfört med den tidens etablerade skribenter. Hon rörde sig snabbt och vågat mellan ämnen och stilar. Inget ämne var för svårt eller respektingivande. Inte heller för obetydligt. I hennes första essäbok, Against Interpretation (1966) hade hon samlat en lång rad texter, med allt från läsningar av Simone Weil till betraktelser över konsthappeningar som då hade blivit den senaste trenden i New Yorks kulturliv. Om essäerna hade ett gemensamt syfte, var det att underminera ambitionen att i texter söka en förmodat djupare, dold mening. Enligt Sontag var det just sökandet efter en sådan mening som dödade konsten. I titelessän skrev hon: ”Istället för en hermeneutik behöver vi en konstens erotik.”

Det var som essäist Sontag först gjorde sig ett namn. År 1969 utkom hennes andra essäsamling, Styles of Radical Will, som var mindre eklektisk, konceptuellt mer sammanhållen och allvarligare i tonen. Genom vännen och konstnären Jasper Johns hade Sontag kommit i kontakt med John Cage, Marcel Duchamp och Robert Rauschenberg. Influenserna var svåra att missa, särskilt i öppningsessän ”The Aesthetics of Silence”, samt i en essä om den dystre och introspektive filosofen Emile Cioran, vars existentiella meditationer Sontag kom i kontakt med tack vare Cage

Men framgångarna med essäerna överskuggades delvis av misslyckandet som skönlitterär författare. Hennes första roman, The Benefactor, kom ut 1964. Mottagandet blev ljummet. Den andra romanen, Death Kit, publiceras 1967 och fick katastrofala recensioner. Alla tycktes vara överens: Sontag var i första hand kritiker. Inte författare. Det skulle dröja två och ett halvt decennium innan hon skulle publicera en roman igen.

Det 1960-tal som gav henne framgång och berömmelse, slutade i depression och ihållande skrivkramp. Under decenniets sista år begav hon sig till Sverige. Hon hade fått en inbjudan av Göran Lindgren på Sandrews, som finansierade två filmer, Duets for Cannibals och Brother Carl.

I sin biografi noterar Daniel Schreiber syrligt att Sontag hade en dröm om att följa i sina idolers fotspår. Duras, Pasolini och Robbe-Grillet hade alla hittat vägen från litteraturen till filmen. För Sontag uteblev emellertid framgångarna. Kritikerna var hårda. De menade att filmerna dignade under klumpiga och övertydliga referenser. Karaktärerna var alltför klichéartade. Tiden i Sverige var kort sagt ett misslyckande. Deprimerad och tyngd av vintermörkret skrev hon till sin förläggare och berättade om den antipati hon kände mot Stockholm. Hon längtade tillbaka till New York.

När hon i början av 1970-talet slutligen återvänder till New York är hon, medelålders och halvvägs in i livet, minst sagt vilsen. Filmerna hade inte inbringat ett öre. Hennes böcker sålde hyfsat men inte tillräckligt för att finansiera hennes extravaganta vanor.

Vändningen kom när hon fick i uppdrag av The New York Review of Books att skriva om fotografen Diane Arbus utställning på MoMa. Genom sina filmer hade Sontag fått anledning att reflektera över fotografimediets roll. Essän växte och resultatet blev essäsamlingen On Photography, den bok som hon idag kanske närmast förknippas med.

Mitt i bokskrivandet fick Sontag ett chockerande besked. Hon hade cancer. Enligt läkarna hade hon inte mer än tio procents chans att överleva de närmaste två åren.

Den panik som inledningsvis drabbade henne övergick snart i en egendomlig eufori. Med döden som bakgrund, tycktes livets konturer plötsligt framträda skarpare. Arbetet med fotografiboken, som gått ovanligt trögt, lossnade. Det var som att sinnena skärptes. Hon kunde tydligare se vad som verkligen betydde något. För Sontag var det två saker: att jobba och att ha roligt.

Om fotografi publicerades 1977. Den blev en omedelbar succé. Kort därefter gav Sontag ut ytterligare en bok, Illness as Metaphor, som hon delvis baserade på sina upplevelser som cancerpatient. Hon var mindre intresserad av sina personliga upplevelser än av sjukdomens metaforiska betydelse. Hon ville visa, från ett historiskt perspektiv, hur olika sjukdomar hade tilldelats olika associationer. Tuberkulos förde tankarna till den döende dandyn – den sjuka som vacker, anemisk och erotisk. Den cancersjuka ansågs däremot vara svag, osäker och i grunden korrumperad. Sontag skrev boken i ett rus. Enligt henne själv tog det inte mer än en och en halv månad att färdigställa texten.

Mirakulöst nog lyckades läkarna få kontroll över Sontags sjukdom. När 1980-talet tog sin början hade både paniken och euforin lagt sig. Döden var inte längre hennes privata angelägenhet. Hon kunde istället se hur den hade slagit till mot New Yorks intellektuella kultur. Den billiga underhållningen hade hegemoniserat kulturen. Många av de skarpaste intellekten hade försvunnit in i akademins slutna värld. Samtidigt gjorde poststrukturalismen sitt intåg i USA. Trots sin livslånga kärlek till franska tänkare kunde Sontag inte uppbåda något större intresse för teoretiker som Derrida, Foucault eller Lacan.

Den kanske viktigaste händelsen under 1980-talet var mötet med fotografen Annie Leibovitz, en relation som snabbt fördjupades och som skulle bli långvarig. Det var också vid den här tidpunkten, i början av 1990-talet, som Sontag för första gången kunde leva gott på sitt skrivande. Hon hade äntligen vunnit erkännande som romanförfattare, först med Volcano Lover och sedan med In America, som vann det prestigefyllda Bookerpriset. När sjukdomen slutligen tog överhanden, i början av 2000-talet, hade Sontag bevisat att hon var mer än bara kritiker och essäist. Hennes mål hade inte varit att skriva många böcker, utan, som hon uttryckte det, ”några få underbara böcker som folk fortfarande kommer att läsa om hundra år”.

Kommer hennes romaner att läsas om hundra år? Det är tveksamt. Men hon riskerar nog inte heller, menar jag, att glömmas bort. Mest troligt är att vi kommer att minnas henne som en av 1900-talets mest framträdande och färgstarka kritiker. Denna tes styrks av det faktum att Library of America nyligen har återutgivit de fyra välkända essäsamlingar från 1960- och 70-talen som omnämns ovan i en samlingsvolym.

I Against Interpretation finner vi närmare 30 olika essäer av varierande format. Bland de mer kända texterna, som ”Notes on Camp”, finns också essäer om franska författare, filosofer och filmskapare som Antonin Artaud, Jean Genet, Albert Camus, Jean-Luc Godard, Alain Resnais och Robert Bresson. Styles of Radical Will, är stramare och mer sammanhållen. Influenserna från John Cage är tydliga och tonen mer aforistisk och nedtonad. Bortsett från de mer filosofiska texterna om estetik, film och teater hittar vi också två politiska texter, ”What’s Happening in America” och ”Trip to Hanoi”, där hon riktar en ursinnig kritik mot hemlandet. Sontag tog senare avstånd från båda essäerna.

Med On Photography slår Sontag igenom på allvar. Boken är också mer fokuserad och behandlar ett mer allmänt fenomen, fotografi. Hennes kritik mot fotografin ansågs vara så skoningslös – hon menade bland annat att vårt intresse för fotografiet ytterst handlade om en voyeuristisk impuls – att flera kritiker menade, något skämtsamt, att en mer passande titel på boken skulle varit Against Photography.

Illness as Metaphor presenterar en skarp analys av cancerdiagnosens historia. Sontag visar hur den cancersjuke rutinmässigt demoniseras som viljesvag. Boken är förmodligen mer relevant idag än någonsin, särskilt som vår tid i skrämmande hög grad präglas av det positiva tänkandets evangelister, som på fullaste allvar menar att en positiv attityd är svaret på världens alla problem, inte minst cancerns.

Trots att Sontag hellre ville se sig som romanförfattare än essäist är det ändå i dessa texter hon är som bäst. Essäerna är genomgående skarpa, ibland roliga, ofta oförutsägbara och alltid spränglärda. Det är det bästa av Sontag och kanske även det bästa av det amerikanska intellektuella livet, som då, under 1960- och 1970-talet, nådde sin kulmen.

Men är det bara essäerna – hur lysande de än är – som gör att vi fortfarande, mer än ett decennium efter hennes död, fortsätter att fascineras av Sontag? Eller är det i lika hög grad hennes person som fortsätter att intressera? Eller är det just det faktumet att hennes liv och arbete inte går att skilja åt, att hon genom sin enorma ambition och produktion kunde förvandla sig själv från ett lillgammalt barn ute i öknen till en av New Yorks mest ikoniska intellektuella?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Daniel Schreibers biografi fokuserar på personen, myten, legenden. Bilden av Sontag baseras på olika vittnesmål: dels från personer som funnits i Sontags närhet, såsom Nadine Gordimer och Marina Abramovi´c, dels genom de oändliga recensionsartiklar och intervjuporträtt som ägnats Sontag genom åren. Tyvärr fanns inte Sontags dagboksanteckningar tillgängliga när Schreiber först skrev boken på tyska, men han menar i sitt förord till den engelska utgåvan att hans porträtt inte hade ändrats nämnvärt om så vore.

Det framgår att David Rieff, Sontags son och arvtagare, inte varit särskilt behjälplig med arbetet. Han vägrade dessutom, liksom Sontags partner Annie Leibovitz, att låta sig intervjuas för boken. Även om Schreiber har lyckats teckna ett rikt och fascinerande porträtt, inte bara av Sontag utan också av den tid i vilken hon verkade, glider boken stundtals iväg mot det sensationslystna och skvallriga. Vi får lära oss att Sontag inte stod ut med korkade personer, att hon var självgod, fåfäng och egennyttig. Vi får också reda på att Sontag lämnade en bankett eftersom personen bredvid henne, en bokförläggare, inte visste vem hon var.

Jerome Boyd Maunsells intellektuella biografi är raka motsatsen. Här står Sontags arbete i centrum. Essäerna, romanerna, filmerna och teaterproduktionerna ägnas stor uppmärksamhet. Istället för att misstänkliggöra henne, som Schreiber ofta gör, står Boyd Maunsell ständigt på hennes sida. När Sontag under 1980-talet anklagas för att inte tillräckligt tydligt definiera sig som homosexuell, vidhåller hennes biograf att hon helt enkelt var en person som vägrade ansluta sig till någon rörelse. Hon ville inte se sig själv som feministisk skribent, gayaktivist, postmodernist eller något annat som kunde begränsa hennes person och arbete.

Det är inte svårt att gissa vilken av de båda biografierna som Sontag själv hade föredragit. I förordet till Walter Benjamins One-Way Street skrev Sontag att man inte kan använda personen för att förstå arbetet, men att man kan använda arbetet för att förstå personen. Enligt de premisserna är Boyd Maunsells verk onekligen att föredra.

Men biografierna kompletterar varandra väl. Tillsammans med den utmärkta dokumentären Regarding Susan Sontag, där både David Rieff och Annie Leibovitz framträder, lyckas böckerna måla ett nyanserat porträtt av en person som kommer att fortsätta locka unga människor in i den intellektuella kulturen.

Vi möter en politisk aktivist som ständigt ändrar utgångs- och ståndpunkt. Under 1960-talet är hon uttalad kommunist. När hon senare blir nära vän (och för en kort tid också älskare) till Joseph Brodsky byter hon snabbt åsikt och tar tydligt avstånd från sina tidigare texter. Från Berlin skriver hon, bara några dagar efter 11 september-attackerna, att det amerikanska folkets respons var ett uttryck för kollektiv dumhet. När hon kort därefter besöker ground zero tillsammans med Annie Leibovitz byter hon snabbt position.

Varje gång hon tar ställning för något så gör hon det med emfas. Hennes romantiserande bild av Nordvietnam ansågs med rätta vara naiv. Kritiken mot USA var omdömeslös. När hennes son arbetade som journalist i Sarajevo reste hon dit för att sätta upp Becketts I väntan på Godot. Många invånare menade att Sontag var mer intresserad av att framhäva sig själv än Sarajevos öde. The New York Times kritiker sparade inte heller på krutet och skrev att Sontag var den första personen på länge som offentligt utnämnde sig själv till helgon.

Men det är just dessa tvära kast och ständiga skiftningar som gör Sontag så intressant. Boyd Maunsell fångar det väl när han skriver att Sontag kunde konsten att börja om på nytt, gång på gång, att ständigt plocka upp och ihop sig själv, vilket snart nog blev en vana. Sontag är en författare som ständigt uppfinner sig själv. Hon är kritikern som vill bli romanförfattare, som blir filmskapare och teaterregissör, men som hela tiden återvänder till essän som form. Som hon själv uttryckte det: ”Essäskrivande är ett beroende som jag försöker göra mig av med. Min sista essä är som min sista cigarrett.”

Att läsa Sontag är att ständigt vara i rörelse, på väg mot något som är nytt. Som essäist hade hon en osviklig förmåga att pressa en idé till bristningsgränsen, förbi det allvarliga och seriösa, in i det vanskligt naiva, för att slutligen landa i något nytt och intressant.

Det ideala vore, menade Sontag, att man ägnade intresse åt allt. Och det är kanske hennes oförvanskade intresse för allt som gör henne så intressant. Tyvärr är livet för kort för att hinna med allt. Men man kan alltid försöka. Med bara något år kvar att leva, svårt sjuk, tog Sontag sina första pianolektioner.